Subkult 2025: Där svärtan glittrar och maskinerna sjunger

Det finns festivaler som försöker hitta sin identitet – och så finns det Subkultfestivalen, som nu kliver in i sitt tionde år med tydligare profil och starkare självförtroende än någonsin. Det märks i allt från det genomtänkta artisturvalet till den avslappnade men samtidigt intensiva stämningen på området.

Subkult har blivit mer än en festival – den är en återkommande samlingspunkt för Sveriges (och Skandinaviens) alternativa scen, där vänskaper fördjupas, kulturella uttryck blommar och gränser får vila. Årets upplaga bjöd inte bara på en stabil mix av legender och samtida akter inom synth, darkwave och punk, utan också på en slags självklarhet: vi vet vilka vi är, vi vet varför vi samlas – och vi kommer tillbaka. 

Det är svårt att beskriva Subkultfestivalen för en nytillkommen utan att låta klyschig, men det är också svårt att hitta en annan plats där dreads, fishnets, läderharness och vänlighet samsas så självklart. Publiken strömmade som vanligt till från hela landet, och längre ifrån än så, för att se favoritband, upptäcka nya, och kanske viktigast av allt: återförenas med varandra. “Vissa träffar man bara en gång om året här”, som en besökare uttryckte det. Det är något som säger mycket om festivalens själ.

Mörker, electro och magi – några av årets spelningar

Hatari – maskerad samhällskritik med showfaktor

Isländska Hatari, kända för sin politiska estetik och spektakulära framtoning i Eurovision 2019, inledde festivalhelgen med ett performativt set på torsdagskvällens förfest. Musikaliskt bjöds det på stabil synthpop och glimten i ögat, där den teatraliska uppsynen aldrig överskuggade det musikaliska hantverket. Frontmannen Klemens Hannigan – blont hår, stenhård(?) fysik och maximal scenpose per minut – förde tankarna lika mycket till wrestling som till performancekonst. Det var snyggt, stiliserat och medvetet överdrivet, precis som Hatari ska vara. En färgstark och underhållande start på festivalen.

Karin Park – total kontroll och musikalisk urkraft

Svensk-norska  Karin Park har varit nominerad till norska Spellemannprisen för sitt popiga debutalbum och skrivit musik till Eurovision, men nu ett antal år senare är hennes solomaterial något helt annat: mörkt, elektroniskt och intensivt. Hon framstod som en självklar kraft på Subkultscenen, både konstnärligt och tekniskt. Ensam och omgiven av syntar manövrerade hon sitt universum med total kontroll och självförtroende, utan att förlora en sekunds närvaro inför publiken. Hennes utstrålning var rå och kompromisslös, och varje rörelse och ton förmedlade beslutsamhet. Här fanns inget spelat, bara ren koncentration och uttryck. Ibland lågmält och suggestivt, ibland pulserande och elektriskt – men aldrig förutsägbart. Ett av festivalens starkaste ögonblick.

Suicide Commando – electroritual med tryck

Den belgiske legenden Johan Van Roy har under namnet Suicide Commando drivit den hårdare delen av den elektroniska scenen framåt sedan slutet av 80-talet. Med sitt teatrala uttryck och ett ljudtryck som kändes fysiskt bjöd han på ett av festivalens mest intensiva framträdanden – brutal, pumpande och med total publikkontakt.

Emmon – electropop med integritet

Emma Nylén, aka Emmon, har länge varit en självklar del av den svenska electroscenen, med lika delar integritet och professionalism. Efter att ha spelat i popbandet Paris och byggt ett soloprojekt som kombinerar electropop, body och mörk new romantic låter det delvis nu som att hon tagit steget mot ett tyngre, snudd på industriellt sound i nya spåret Cold Within från det kommande albumet. I Vänersborg bjöds även på lovande nya låtarna Decisions och Speak to me, och en stark cover på Into the Light (Absolute Body Control) som fick publiken att jubla. Som vanligt lämnar rösten, soundet och uttrycket ett leende på undertecknads  läppar när sista tonen klingat av.

Rotersand – dansant tyngd med kvalitet

Tyska Rotersand har rört sig mellan EBM, futurepop och techno sedan starten 2002. De är kända för sin klubbvänliga tyngd och tekniska finess – och årets spelning var inget undantag. Spelningens första halva var något likformig och det tog en stund innan det hettade till, men mot slutet hade de publiken i sin hand och bjöd totalt sett på en av de mest dansanta akterna på festivalen.

Camouflage – nostalgins eleganta hjältar

Tyska Camouflage debuterade 1983 och slog igenom med The Great Commandment, som även fick avsluta fredagskvällen på Subkultfestivalen. De hör till de melodiska akterna från 80-talets synthpop-våg och med 42 år bakom sig bjuder de fortfarande på en passionerad show, med både känsla och dansant energi. Samtidigt var det en snäll spelning utan någon direkt udd, men sångaren Marcus Meyns energi på scenen var avväpnande och klassiker som Love Is a Shield och Just for a Little Stranger’s Thoughts träffade rakt i hjärtat.

Spetsnaz – EBM som aldrig släpper greppet

Med rötter i Örebro har Spetsnaz i över 20 år, med kortare och längre pauser, levererat klassisk EBM med tydliga blinkningar till framför allt Nitzer Ebb. I år visade de varför de fortfarande är relevanta och fick hela dansbanescenen att bokstavligen gunga under ens fötter. Man kunde bara le när man såg någon i publiken på väg att lämna för en paus men snabbt vände och rusade tillbaka för att dansa intensivt när signumlåten Apathy drog igång.

KÅRP – atmosfäriskt mörker med popyta

Göteborgsbandet KÅRP beskriver sin musik som “death disco” och det är en träffande beskrivning. Polerat, mörkt och drömskt med drag av både triphop och electropop. Publiken försvann in i röken, både bildligt och bokstavligt, men under sista kvarten tändes gnistan på riktigt.

Empathy Test – synthpop med hjärta och sorgkant

Brittiska Empathy Test bildades 2013 och bjöd på emotionell synthpop med filmisk nerv. Med sångaren Isaac Howlins röst, som rör sig i en ung Robert Smiths landskap, och låtar som Monsters och Losing Touch, blev detta en av festivalens mest stämningsfulla spelningar.

Wulfband – stiligt kaos med attityd

Ett svenskt projekt som valt att hålla sig anonyma men det Wulfband producerar och levererar talar tydligt. Med rötter i oldschool-EBM men med moderna hooks och punkattityd, levererade de ett set som var både catchy och våldsamt effektivt. Låtar som Attentat fick publiken att koka.

Covenant – smittande spelglädje och exklusivitet

Sen starten i Helsingborg under tidigt 90-tal är Covenant Sveriges kanske mest inflytelserika export inom futurepop och EBM, med turnéer i Europa, USA och Sydamerika bakom sig. Trots att många i publiken sett dem flera gånger på senare år, levererar de på en nivå som gör varje spelning unik. Låtlistan blandade klassiker med en och annan sällsynt demo och b-sida, vilket skapade en känsla av exklusivitet i kombination med en smittande spelglädje – ett värdigt avslut på festivalen.

DJ-båset

Det är extra kul att se att DJ:s från alternativscenens namnkunniga klubbar blivit en stadig komponent i festivalmixen och håller stämningen hög vid baren mellan akterna på stora scenen. I år löste bland andra DJ Duchesse, Klubb Död, Syntax Error och Klubb Kolibri av varandra och det uppstod ständigt ett dansgolv på asfalten framför båset.

Subkult är viktig – på riktigt

Det må låta pretentiöst, men Subkult är mer än musik. Det är en manifestation av värden: mångfald, uttrycksfrihet, gemenskap, tolerans. Som såväl Emmon som flera besökare uttryckte det: här känner man sig hemma.

Med en väl avvägd mix av internationella och svenska akter, stark logistik och en hängiven publik har festivalen fortsatt utvecklas utan att förlora sin identitet och fyller ett tomrum i det svenska festivallandskapet. Publiktillströmningen och den positiva responsen från både besökare och artister visar att efterfrågan är fortsatt hög, och nu är redan biljetterna släppta inför nästa års 10-årsjubileum.

Den “svartklädda musiken”, som Tobias Bernstrup kallade den i filmen om synthklubben Nuclear Nation, ser ut att ha en fortsatt ljus festivalframtid.

Läs mer: Från cybergoth till campingmys – Subkult genom fyra par ögon