Azure Blue – “jag vill alltid ha kvar en strimma av hopp i min musik”

Tobias Isaksson har släppt musik i olika konstellationer i mer än tjugo år. Störst framgångar har han haft med Azure Blue, som beskrivits som ”New Order for dreamers”. Azure Blue släppte nyligen sitt sjätte album, The Night of the Stars, och Zero Magazine tog tillfället i akt att ställa några frågor till den Varbergfödde popfantasten. 

Hej, Tobias, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Det var fem år sedan du släppte ditt senaste fullängdsalbum, Images Of You. Varför har det tagit så lång tid och vad har du gjort de senaste åren?
– Efter den förra plattan fick jag ett plötsligt ryck och började skriva en massa gitarrpoprocklåtar på svenska. Jag hade tjugotal låtar som jag gillade, men så kom pandemin och restriktionerna gjorde det svårt att samla ihop ett band och spela in. Sedan började jag jobba med musik-PR på heltid och när det fanns mindre tid till konstnärlig verksamhet började jag längta efter att göra allt enkelt igen. Bara jag och mina maskiner. Utan kompromisser. 

Om du jämför The Night of the Stars med din tidigare produktion, på vilka punkter tycker du att du har utvecklats mest? Har The Night of the Stars något ”syskon” bland de andra skivorna eller står den för sig själv?
– Låtmässigt och textmässigt var jag en indiepopveteran redan vid debuten, Rule of Thirds, men jag tog in Claes Björklund för att skola mig i elektroniska ljudbilder. Då var det lite hemligt att han var med i iamamiwhoami, men jag hade turnerat med hans gamla band, Tribeca, och älskade soundet, så jag visste att han var perfekt för jobbet. Han hade en hel studio full med analoga syntar och trummaskiner och de två albumen som vi gjorde tillsammans var som en vakendröm. Vi hade så himla fint ihop! Inför det tredje albumet hade jag blivit meddragen att driva en studio på söder, så jag var helt enkelt tvungen att ta tag i mitt eget producerande. Beneath the Hill I Smell the Sea gick vägen med lite hjälp av mitt dåvarande liveband och New York-hybrisen, efter att ha spelat i ”det stora äpplet”. Efter det gjorde jag en lite syntpunkig fjärde platta som medvetet skulle vara lite lo-fi, som minimal wave-genren som ofta bara använde åtta kanaler. Men halvvägs in i förra plattan, Images of You, kände jag att jag fick bättre arbetsro hemma, så den färdigställdes i två olika andrahandslägenheter. Sedan dess har min tjej och jag skaffat en egen lägenhet på Lidingö och i dess trygga vrå har jag ägnat en massa tid åt att finslipa mitt producerande och investera i utrustning som krävs för att göra analog hantverkspop. Kombinationen av trygghet, skola och utrustning gör att jag kommit tillbaka till de första två plattorna i känslan. Jag ser den nya skivan som ett nära syskon till debuten. Det syns till och med på omslaget!

Albumet har en vacker och poetisk titel. Varför döpte du den till The Night of the Stars? 
– Den poetiska ådran har jag haft sedan jag föll för de naturromantiska poeterna Wordsworth, Keats och några till som tonåring. Det finns en låt på skivan som heter ”Mia Luce”, som från början hette ”Mia Luce and the Night of the Stars”. Det är en mörk låt om kärlekens baksidor. Men jag har en fascination för stjärnhimlen och vill alltid ha kvar en strimma av hopp i min musik, så precis som de där gamla skäggmännen valde jag ett enkelt tema som natten och stjärnhimlen. I klichén finns ingenstans att gömma sig. Det känns äkta.

Du har med ett par gästartister. Kan du berätta lite om hur ni känner varandra och vad de tillfört till skivan?
– Erik Lindestad har varit med och sjungit sedan album två och Paola Bruna har gästat sedan album tre. Båda ligger på mitt skivbolag, The Future Sound of Stockholm, och vi är goda vänner. Ovanpå det gästar Erik Smidvik, som redan tidigare varit med som Tangela, och på ett par spår har han tagit med sin syster, Hanna. Den sista sångaren är Victor Hanning från Malmöbandet Nordic Sad. Annars spelar och sjunger jag allt själv, förutom ett gitarrsolo av Alexander Bergström och ett saxofonsolo av Linus Lindholm. Jag älskar att ta in gäster, som bidrar med färger till musiken. Det gör också att jag inte känner mig lika ensam. Det är viktigt med gemenskap, även om man är soloartist! 

Har albumet något speciellt tema?
– Temat är att hålla ihop i svåra tider. Det kom från pandemin, men känns minst lika aktuellt idag. Med krig, naturkatastrofer och annat mörker, så behövs en motpol och ett jävlar-anamma. Jag betraktar mig själv som både romantiker och koleriker. Men när min mamma gick bort i maj, så fördjupades melankolin även om alla texterna utom ”Under the Stars” och ”Martyrs” var färdigskrivna redan innan. Albumet är tillägnat mamma. Den starkast lysande stjärnan på himlen!

Har du några personliga favoritlåtar, som ligger dig extra varmt om hjärtat?
– Jag gillar fokusspåret ”Under the Stars” och dess två tonartshöjningar. ”Three Times the Drama” kallar jag min Scottish Pop och ”What Is Love” är ett möte mellan mig, The Hidden Cameras, Ride och Pet Shop Boys. Textmässigt är ”The Miracle” viktigast. I den första demoversionen läste jag ett långt citat från Hermann Lotzes Mikrokosmos, som jag hittat någonstans. Det handlar om mirakel ur ett vetenskapligt perspektiv. Men demon blev sex minuter lång och jag insåg att ett så långt intro var som att döda låten, så jag fick stryka Hermann. Just nu känns det som jag kan ha haft fel, eftersom alla älskar nya The Cure. Jag föredrar dock Robert Smith på pophumör och ”The Miracle” är faktiskt inspirerad av ”Close To Me”.

Vad händer framöver för Tobias Isaksson och Azure Blue?
– Jag kommer att kalla mig Azuren i ett par veckor till. Sedan kommer jag att tröttna på att vara en seriefigur och återgå till vardagen. Efter det får vi se om jag blir karaktären Tobias Isaksson som sjunger på svenska ett tag. Oavsett vilket kommer Azure Blue alltid att vara en del av mig. Risken för en ny platta känns just nu liten, men det har jag sagt efter varje släpp sedan ”det svåra tredje albumet”…