Indochine – Babel Babel

Så var det äntligen här då, Indochines sedan länge emotsedda nya album döpt till Babel Babel.
Det är bandets fjortonde fullängdare i ordningen om man bortser från en uppsjö live-skivor och ett par akustiska/orkestrala diton. Albumet har varit på gång en längre tid men allt blev ju uppskjutet minst ett år på grund av pandemin, som t ex deras 40-årsjubileumsturné Central Tour – som ju dessutom till följd av framgången med turnén blev till en konsertfilm som först lanserades på biografer över hela Frankrike för att sedan släppas på DVD och CD. Men jag återkommer till förseningen av plattan lite längre fram i denna recension.

Föregående album – kallat 13 kort och gott – var och är alltjämt fulländat som sådant, och många med mig betraktar det som ett av deras bästa någonsin – kanske det allra bästa av dem alla.. 10-poängare till singlar som La Vie Est Belle, Un Été Francais och Song For A Dream, för att nu nämna några av den plattans alla höjdarlåtar, följdes av en revolutionerande turné där man täckt innertaken med LED-ljusplattor som gav känslan av att åskådaren befann sig ett inuti ett gigantiskt rymdskepp (tänk ljusplattorna i videon till Michael Jacksons monsterhit Billie Jean, fast i taket då). Därför var ju förväntningarna skyhögt ställda inför det nya albumet och man undrade ju om bandet skulle klara av att leva upp till dem.

Men å andra sidan, så har jag själv tänkt så varje gång bandet släppt en ny platta ända sedan Paradize kom 2002 – albumet som kom att markera bandets stora pånyttfödelse i spåren av keyboardisten Stéphane Sirkis (tvillingbror till sångaren Nicola Sirkis) tragiska frånfälle 1999. Och varje gång så har de levererat ett nytt album på i stort sett samma höga konstnärliga och kvalitativa nivå. Från millennieskiftet fram t.o.m. idag så har man totalt släppt sex album, dvs i snitt en platta per fjärde år, och samtliga dessa håller alltså en mycket hög nivå. Noterbart är att det denna gång alltså är hela sju år sedan föregångaren släpptes.

Men hur låter det då?
Svaret på den frågan är lika kort som kärnfullt: Det låter oerhört bra! Det råder inga som helst tvivel om att Nico & Co har gjort sina 10 000 timmar med råge. Vi snackar musikaliska fullblodsproffs ända ut i fingerspetsarna. Arrangemang, framförande, produktion och mixning är inte bara fullständigt felfritt utan rentav lysande som oftast. Nico sjunger fantastiskt bra, nästan overkligt bra för att ha uppnått klassisk svensk pensionsålder under den gångna sommaren.

Faktum är att det låter nästan lite för bra, allt är slipat intill perfektion. Här finns inga kanter eller glömda hörn någonstans. Och det är väl egentligen ett av väldigt få problem med plattan. Här finns inte någon ”Punker” eller ”Marilyn”, inte heller någon ”Alice & June” eller en ”Un Ange à Ma Table”. De lite rockigare och rivigare alsterna från 2000-talet lyser helt med sin frånvaro. Och även om nu plattan är nedlusad med en av det musikaliska varumärket Indochines moderna kännetecken – de lätt distade slingorna/figurerna, ni vet de där karaktäristiska som man ibland inte vet om de är gjorda med gitarr, piano eller synth – så är det ofta så att dessa är så subtilt lagda i mixen att eventuellt distad rivighet försvinner i den allmänt välsmakande musikaliska blandsallad som utgör bandets sound av idag.

Disc 1
Bortsett från nämnda avsaknad så finns nog i övrigt det mesta man kan önska sig.
I den inledande mäktiga låten ”Showtime”, en duett med Ana Perrote från den spanska popduon Hinds, möts man av lågpitchad stämsång över ett malande och pulserande beat med feta synthmattor över. Lyssna på de snygga funkgitarrfigurerna i sticket, både innan och under stämsången. ”Showtime” för annars mina tankar till låten ”Manifesto (Les Divisions de la Joie)” på albumet Dancetaria från 1999, också det ett slags malande epos på sitt vis, låt vara med ett stötigare beat och mer framträdande synthblås.

”L’Amour Fou” (Galen kärlek) inleds med discoinfluerade gitarriff men övergår snabbt till storslaget kärleksepos à la Indochine. I ”Ma Vie Est à Toi” (Mitt liv är till dig) så visslas det då och då, och även om jag nu själv inte är övertygad om förträffligheten i detta arrangemangsmässiga tilltag, så tillför det låten karaktär i form av en luftig och lite bekymmersfri aura, något som ju kanske kan komma väl till pass i detta problemtyngda tidevarv. ”Victoria” inleds med en bubblande synthbas följt av att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj säger ”Victory, the victory will change the war. Russia will lose!” över ett housekeyboard. Minuten in låten gör sedan ett par riktigt snygga och feta Depeche Mode-synthmattor entré tillsammans med mäktiga manskörer. Mäktigt var ordet!

Albumets femte spår, ”Sanna Sur La Croix” (Sanna på korset), är värd ett särskilt omnämnande. Den handlar nämligen om Finlands förra statsminister Sanna Marin (!) och hennes politiska öde. Med sin Oui Oh Sanna-sång och mäktigt hummande körer utvecklar den sig till en av plattans allra starkaste låtar. ”La Belle et La Bête” (Den vackra och den dumma) är en av plattans mest märkliga låtar. Den börjar med en skönt distad slinga som övergår i reggaekomp och har bl a ett släpigt houseparti doftandes försnällad dubstep som låter som något den svenska remixduon Punks Jump Up skulle kunna ha gjort under 2000-talet. Detta toppas med ska-blås och flammade trummor. En annorlunda och bra låt!

Efter singeln ”Le Chant Des Cygnes” (Svanesången) följer ”La Vie Est à Nous”, en söt låt med en inledning som påminner lite om Enya 80-talshit ”Orinoco Flow” och med det där klassiska 60-tals Nothern Soul-beatet med virveltrumma på varje fjärdedel. Disc 1 avslutas sedan med vackra orkestrala filmeposet Le Garcon Qui Rêve (Pojken som drömmer), komplett med både smäktande och massiva stråkar, klockspel, harpa och pampiga cymbalkrascher.

Disc 2, En ny Magdalena…
Den över åtta minuter långa titellåten börjar med en pulserande synthbas som snart täcks av en rad olika inklippta nyhetsinslag. Det börjar med ett på spanska följt av ett på svenska (!), därefter följer ett på ukrainska (förmodar jag), ett på franska och ett på engelska. Det på svenska handlar om brandfara i skogen till följd av varmt och torrt väder. Inledningen utgör gör drygt halva låten, men sen brakar det loss och en vacker refräng utkristalliserar sig.

Jag tror definitivt inte att det är en slump att man lagt nyhetsinslagen i den ordning man gjort här. Vid sidan om bandets stora fanbaser i Frankrike och Belgien (och i viss mån Kanada) så finns det av historiska skäl små men mycket trogna fästen i Sverige och Peru (!). Jag tror att valet av de inledande klippen är en nod till dessa grupper av fans.

Apropå svenska inslag i Indochine-låtar, på bandets debutalbum L’Aventurier från 1983 så dyker det i sticket till låten Leila högst överraskande upp en ung svensk tjej vid namn Magdalena som i vad som förmodas vara ett svenskt radioprogram utsänt i början av 80-talet framför en hälsning till släkt och vänner, sannolikt via telefon efter att ha ringt in till programmets telefonsluss. Sedan dess har det efterforskats och spekulerats i både tjejens identitet och radioprogrammets namn. Det finns t.o.m. en facebook-grupp vid namn Indochine-Magdalena, who is it?…

Och föga förvånande så är spekulationerna och efterforskningarna redan i gång kring vem det är som pratar i det svenska nyhetsinslaget och vilket program det är hämtat ur. Så det är väl bara en tidsfråga innan någon bildar en Facebook-grupp även för detta ändamål…

Resten av Disc 2
”En Route Vers Le Futur” (På väg mot framtiden) börjar med 60-tals doftande yeah yeah yeah-körer åtföljda av en stadig galoppbas. Nämnda körer återkommer sen av och till genom hela låten, och denna lekfulla pastisch har även en rätt stark hit-refräng. Helt klart ett av plattans bästa spår rent kommersiellt sett.

Den andra av albumets två duetter görs med sångerskan i det franska bandet Requin Chagrin, Marion Brunetto, och heter ”Girlfriend”. Ett något märkligt samband är att duetterna har engelska titlar, detta trots att ingen av duettpartnerna är från ett engelskspråkigt land.. Den här kompositionen låter annars väldigt mycket som den engelska synthpop-duon OMDs 90-talsproduktioner, vilket hörs redan i introt till låten.

Den nästan sju minuter långa ”Tokyo Boy” börjar med en från en högtalare samplad kvinna som pratar japanska. Det skulle kunna vara inspelat på en tågstation t ex. Låten levereras med ett stabilt koskälle- och handklappsbeat, ett härligt sväng, lätt de-tunad stämsång i refrängen och riviga gitarrer i sticket. Bra låt överlag!

”No Name” börjar med en fet ”Blue Monday”-baskagge och man bara väntar på att första bastrummeruschen skall komma, men i stället följs det raka beatet av en oktavbas och snart därpå av en riktigt snygg slinga som jag tycker påminner om någon annan låt men inte kan placera. I näst sista låten ”Annabelle Lee” blir det synthblåsfestival och lallande, och albumets avslutande ”Seul Au Paradis” (Ensam i paradiset) levereras precis som sista låten på A-sidan (Disc 1), ”Le Garcon Qui Rêve”, i full orkestral skrud. En mycket värdig avslutning med sånginsatser i toppklass av Nico till pampiga marschtrummor. Besynnerligt nog är detta plattans kortaste låt, vilket känns rätt malplacerat med tanke på det man dittills upplevt.. Den borde rimligtvis utgjort ett typ åttaminuters svulstigt epos. Nu klockar den istället in på strax under fyra minuter, vilket leder till en lite snopen eftersmak…

Svårigheten att följa upp ett mästerverk
Men så var det då det här med förseningen av det nya albumet. Det dök upp rykten redan 2021 om att en ny platta var klar, och det har tidigare teasats om den i några halvkryptiska inlägg i bandets sociala mediekanaler. Om man reflekterar lite över bandets albumkatalog så kan man konstatera att det är tre album som sticker ut lite extra: 3 från 1985, Paradize från 2002 och så då 13 från 2017. Dessa plattor betraktas allmänt som varandes bandets tre bästa någonsin. Studerar man sedan årtalen lite extra så kan man också konstatera att det är ungefär ett och ett halvt decennium mellan vart och ett av dessa tre album.

Efter monstersuccén med 3 1985 (som ju innehåller flera av bandets mest klassiska hits som 3:e Sexe, Trois Nuits Par Semaine och Canary Bay) så hade bandet påtagliga problem med att få till uppföljaren 7000 Danses. Skrivkramp bidrog till att plattan drog ut på tiden och när den väl kom innehöll den visserligen ett knippe bra och rätt sofistikerade låtar, men dessa var dock långt ifrån de än idag mycket starka hits som föregångaren innehöll. 2006 släppte bandet albumet Alice & June, ett dubbelalbum precis som Babel Babel. Även om A&J innehåller en del fantastiskt bra låtar – inte minst titelspåret – så är albumet som helhet något ojämnt och hade enligt min uppfattning tjänat på att bantas till en enkel CD. Detta gjordes också, men av bandet själva och inte någon exekutiv producent vilket fick till följd att flera av de bästa låtarna utelämnades – däribland singeln Crash Me.. Ja, ni vet det där med kill your darlings osv…

Om vi då hoppar tillbaka till nutid så är jag tämligen övertygad om att vad som hänt med den nya skivan var att historien delvis upprepade sig.. Nico & Co upptäckte att den första versionen av Babel Babel helt enkelt inte höll måttet och bestämde sig för att skriva mer material till den, därav tidsutdräkten. Det är helt enkelt oerhört svårt att följa upp en fullpoängare som 13, det är inget som direkt låter sig göras i en handvändning. Men har man då till slut lyckats åstadkomma en värdig uppföljare till 13? Det korta svaret på den frågan är: Ja, definitivt! Men är Babel Babel lika bra som 13? Det korta svaret på den frågan är: Nej, inte riktigt – men nästan! Babel Babel är mer sofistikerad men har färre hits.

Det bandet har lyckats att göra med Babel Babel är att höja lägsta nivån ytterligare, dock på bekostnad av en något lägre högsta nivå. Det finns egentligen nästan inte en enda svag låt på hela albumet, men å andra sidan så finns det egentligen bara en enda given hit, och det är Le Chant des Cygnes – en låt som ju också släpptes på singel för en månad sen ungefär, den enda singeln som släppts från albumet så långt. Så det är med andra ord ingen slump att man valde just denna låt som förstasingel.

Men vilken singel det är sen!! Fullt i klass med ”Nos Célébrations” och således en värdig uppföljare till densamma. Jag vet att fansen kommer att hoppa sig igenom hela låten i ett glädjerus under den kommande turnén kallad Arena Tour med start i januari nästa år. Jag kommer osökt att tänka på Per Gessles 20+ år gamla solosingel Här Kommer Alla känslorna På En Och Samma Gång. Inte för att det låter så (långt därifrån!), utan för att det känns just så. Det är som om man lyckats samla all världens längtan i en och samma låt, i en enda refräng. Det är euforisk lycka blandat med livets samlade sorg i samma storslagna popdänga. En känslostorm deluxe. Det är så öronbedövande vackert!

”Sois forte, plus forte, encore
Sois forte, plus forte, encore”

Indochine vs Depeche Mode respektive Kent
Jag skrev för ett par år sen ett längre inlägg som postades i några olika grupper på Facebook i vilket jag jämför Indochine och Depeche Modes karriärer, och konstaterade då att det finns många likheter och beröringspunkter dem emellan. Det gäller dock inte det musikaliska i sig, där har Indochine betydligt mer gemensamt med svenska Kent. Indochine har ju flera ggr kallats för Frankrikes Kent, inte minst av mig själv, och det tycker jag är en jämförelse som stämmer i än högre grad idag. Man kan se en liknande utveckling hos båda banden. Bägge har med stigande ålder gått mot en luftigare ljudbild, bort från ett tidigare rockigare och råare sound, men också mot en friare låtstruktur där tidigare inom popmusiken väletablerade låtmallar ersatts av mer organiskt framväxande alster där gränserna mellan olika partier ofta suddas ut. Ibland kan man ställa sig frågan om vilket parti som utgör refräng egentligen, finns det ens en sådan?

Framtid
En intressant detalj är att Nico på ett par av albumets låtar fått hjälp med textskrivandet av en kvinna vid namn Chloé Delmaune. Hon hjälpte även till med en låt på förra plattan. Man behöver faktiskt inte göra allt själv! Hoppas att detta är något som Nico & Olivier begrundar inför en förhoppningsvis framtida skiva. För bandet har absolut ingenting att bevisa längre. De har redan slagit alla tänkbara musikaliska homeruns som man ens kan drömma om att göra under en artistkarriär.

Min – och säkert många andra fans – förhoppning är att bandet skall orka få ur sig en (förhoppningsvis lika bra) platta till innan 50-årsjubiléet 2031. Lyckas de med det så har de gjort något nästintill unikt, att ha levererat sju superstarka album efter att bandet varit nästan helt uträknade av både fans och media under andra halvan av 90-talet. Indochine är helt unika på ett sätt, förutom den genomgående höga musikaliska nivån som mycket få band inom den elektroniska popen kan konkurrera med (de enda jag kan komma på så här på rak arm är Pet Shop Boys, New Order och till viss del Erasure) så är det att Indochine mig veterligen är den enda artist inom nämnda genre som attraherar ny publik i större mängder, deras fans spänner över hela fyra (!) generationer. Det är en fröjd att gå på deras konserter i Frankrike där folk i alla åldrar återfinns i publiken, även många unga.

Omdöme
Mitt slutomdöme liknar det som jag nämnt i förbifarten angående albumet Alice & June. Trots att jag tycker att plattan är riktigt riktigt bra som helhet, så landar jag ändå i slutsatsen att jag hellre hade sett ett enkelalbum på låt säga 12-13 låtar. Det blir lite för mycket av samma sak emellanåt, det finns tydliga tecken på idémässig upprepning. Ett exempel på det är Nicolas kompande på akustisk gitarr som emellanåt andas lite väl mycket Frälsningsarmén för att kännas riktigt bra rakt igenom. Men vilka låtar skulle jag då ta bort i så fall? För min del blir det Ma Vie Est à Toi, La Vie Est à Nous, Les Nouveaux Soleils och Annabelle Lee. Observera dock att ingen av dessa låtar är att betrakta som dålig eller svag.

Babels torn må vara ett exempel på ett misslyckande av bibliska mått, men Babel Babel är då rakt inget misslyckande trots den skyhöga ambitionsnivån och den därmed extra långa ”byggtiden” – tvärtom! Men är Babel Babel ett underverk? Nja, det är väl att ta i lite.. Men albumet är snudd på ett mästerverk, och det i sig är ju mer än gott nog. Och på tal om nog, nu får det vara slut på babbel babbel ifrån min sida. Kwouah!

Bästa spår
Le Chant des Cygnes
En Route Vers Le Futur
Sanna Sur La Croix
La Belle et La Bête
Showtime (feat Ana Perotte)
Babel Babel

Vill du läsa vår senaste intervju med bandets frontfigur Nicola Sirkis från 2020 kan du läsa den här: Indochine – fyrtio år och starkare än någonsin!