Tuesday , November 30 2021

Duran Duran – bygger broar mellan dåtid och framtid

På sitt femtonde studioalbum, Future Past, bygger Duran Duran – precis som albumtiteln antyder – broar mellan dåtid och framtid. Till sin hjälp har de tagit in en imponerande rad gästartister. Å ena sidan väl inarbetade namn som electrodiscokungen Giorgio Moroder, Blurs gitarrist Graham Coxon och David Bowies pianist Mike Garson. Å andra sidan yngre framtidshopp som de japanska discopunkarna Chai, den kvinnliga Londonrapparen Ivorian Doll och den svenska popprinsessan Tove Lo. Vi ville självklart uppdatera oss om new wave-legendernas förehavanden och tog tillfället i akt att prata med John Taylor. 

Foto: BMG

När Zero Magazine når John Taylor via videolänk befinner han sig i sitt hem i Los Angeles. Duran Duran-basisten är avslappnat klädd, läppjar på en kall dryck och ger intryck av att vara på strålande humör. 

Att han är väldigt stolt över det nya albumet, Future Past, råder det inga tvivel om.
– Musikbranschen idag är hårdare är någonsin. Utbudet online är oändligt, så det går inte att säga: ”okej, killar, det här funkar väl…” och tro att någon skulle bry sig. Nej, det enda som gällde var att göra ett av våra bästa album hittills. Så vi la ner mycket kraft på att sätta samman en platta utan överflödiga låtar, där helheten var större än delarna. Självklart har vi har omfamnat Spotify och andra moderna lyssningsmetoder, men för oss är fullängdsalbumet fortfarande det bästa formatet för musik. Skivor som Avalon, Diamond Dogs, London Calling och The Man-Machine förändrade våra liv när vi var unga. Den standarden var en ledstjärna när vi jobbade med Future Past.

En anledning till att Future Past är så genomtänkt är att albumet fått mogna fram långsamt. Från ax till limpa tog det nästan tre år att färdigställa.
– Vi började faktiskt jobba på plattan redan i slutet av 2018, berättar John. Efter ett år kände vi oss mer eller mindre klara och började planera skivsläppet. Men då kom pandemin och vi tvingades lägga allt på is. Först nio månader senare tog vi upp tråden igen. Då hade vi fått lite distans till inspelningarna och kunde lyssna på låtarna med kritiska öron, vilket är en lyx man sällan har. Mycket riktigt fanns det förbättringspotential. ”Hm, den där refrängen borde nog skrivas om och den syntslingan behöver faktiskt ändras…”. I slutändan blev den uppdaterade skivan snäppet vassare än originalet.   

Den huvudsakliga producentrollen axlades av Erol Alkan, en DJ och klubbprofil från London, som tidigare remixat bland andra Depeche Mode, Daft Punk, The Chemical Brothers och New Order. Passande nog visade han sig vara gammal Duran Duran-fantast.
– När vi träffade Erol i hans studio plockade han fram “The Reflex” på vinylsingel och sa med ett brett leende: ”det här var den första skivan jag köpte i mitt liv”. Det visade sig att han kunde en massa om vår back catalogue, så vi lyckades hitta en fin balans mellan klassiska Duran-stämningar och moderna beats. När jag spelade upp en demo för en kompis fick jag responsen: ”cool, this sounds like future past.” När jag berättade för de andra i bandet höll alla med: ”oh yeah, one foot in the future and one foot in the past…”. Vi hade hittat den perfekta albumtiteln! 

Albumet innehåller en imponerande rad artistsamarbeten. Många av dem av stor dignitet. 
– Jag älskar Simon, Nick och Roger, men efter fyrtio år tillsammans så överraskar vi inte varandra på samma sätt som förr. Vi kan avsluta varandras meningar när vi pratar och även på det musikaliska planet går mycket på rutin. Därför är det inspirerade att bjuda in folk som tänker och jobbar annorlunda. Jag kallar gästartisterna för ”the mistresses”. De tittar förbi och gör livet spännande i ett par timmar. Vi kan leva ut våra fantasier tillsammans med dem, haha. Skämt åsido har vi öppnat oss för samarbeten det senaste årtiondet. Den här gången ville vi dra konceptet till sin spets! 

Foto: Duran Duran Official

Future Pasts namnkunnigaste gästartist var den italienske musikproducenten och discolegenden Giorgio Moroder. Man skulle kunna säga att en cirkel slöts, eftersom Duran Duran tolkade ”I Feel Love” på deras första livespelning, 1980, på The Rum Runner i Birmingham.
– Det känns helt overkligt att vi slutligen fick jobba med Giorgio, myser John. Han påminde om en vetenskapsman när han traskade in i vår studio med en attachéväska under armen. Den visade sig innehålla en liten synt, som han direkt kopplade upp och började spela på. En fantastisk entré! Inspelningarna var magiska. Speciellt Nick, som älskar elektroniska ljud, gick runt med ett leende hela tiden. Vi visade oss också från vår bästa sida. Giorgio tyckte att Simon skulle sjunga i en annan tonart. I vanliga fall hade han garanterat käftat emot, men när Moroder har en önskan så lyder man!

Ett annat stort namn som bidrog med sitt musikaliska snille var Blurs gitarrist, Graham Coxon.
– Jag har verkligen saknat Andy sedan han slutade i Duran Duran. Inte bara för att han var en cool kille, utan även för att han tillförde mycket till vårt sound. I mötet mellan Nicks svala syntmattor och Andys rockgitarr hände något spännande. Vi fick en egen och lite kaxig ljudbild, som skilde oss från de andra new wave-banden. Ingen har kunnat fylla Andys skor tidigare, men Graham knockade oss fullständigt. Han är lågmäld och avslappnad, men när han började spela var det som att tiden stannade. Extremt kreativt och jävligt tajt! Plötsligt var det han som drev musiken framåt. ”Oh, wow! Listen to what Graham’s playing. Let’s follow Graham…”

Foto: BMG

Bland kollaboratörerna hittar vi även avantgardepianisten Mike Garson, som är känd för sina tidigare samarbeten med Nine Inch Nails, Smashing Pumpkins och framförallt David Bowie. 
– Allt började med att jag var inbjuden till samma branschgala som Mike, berättar John. ”Du kanske skulle fråga om han har lust att vara med på vår nästa platta”, föreslog Nick, halvt på skämt och halvt på allvar. Ja, varför inte? Så jag pratade med Mike och han gillade idéen. Han är verkligen en speciell pianist, som har influenser av både pop, jazz och klassisk musik i sitt sätt att spela. ”Falling” är väldigt inspirerad av David Bowies Alladin Sane-album. På många sätt är det faktiskt en regelrätt hyllning till David!

En annan krydda på Future Past är bidrag från ett flertal kvinnliga gästvokalister.
– Simons röst är viktig för Duran Duran, eftersom den har ett högt igenkänningsvärde, men den här gången ville vi kontrastera den mot ett par ljusare stämmor. Så vi frågade det japanska tjejpunkbandet Chai om de kunde tänka sig att vara med på ”More Joy!”. Trevligt nog nappade de och deras härliga energi lyfter verkligen låten! Sedan sa Simon att han ville ha en kvinnlig rappare på ”Hammerhead”. Det lät så galet att vi först tvekade, men resultatet blev över all förväntan bra. Avslutningsvis ville vi ha med en cool och lite edgy sångerska på ”Give It All Up”. Tove Lo levererade hundraprocentigt. Hennes röst gifter sig perfekt med Simons i refrängen! 

Ett spår som sticker ut på albumet är Duran Durans första självrefererande låt, ”Anniversary”, som lyfter fram att Birminghamgruppen fyller fyrtio år. 
– Hur skulle vi egentligen fira fyra årtionden tillsammans? Jo, naturligtvis genom att göra en ny skiva tillsammans. Det kändes som den ultimata presenten till både oss själva och våra fans! ”Anniversary” är essensen av hela jubileumsprojektet. Den refererar till vår musikkarriär, men handlar egentligen inte bara om Duran Duran. Vi hyllar lojalitet generellt. Att hålla ihop under många år, och gå igenom bra både och dåliga perioder tillsammans, är något väldigt fint, oavsett om det handlar om ett band, ett äktenskap eller ett par vänner.   

Duran Duran har alltid varit kända för sina spektakulära musikvideor. ”Girls on Film” chockerade det pryda åttiotalets England med sumobrottare och lättklädda tjejer, ”The Wild Boys” bröt ny mark med datoranimerade specialeffekter och ”Electric Barbarella” blev censurerad i ett flertal länder, eftersom den innehöll en futuristisk sexrobot. Även videon till ”Anniversary” har klassikerpotential. Den utspelar sig på ett slott, där en storslagen fyrtioårsfest äger rum. Bland gästerna hittar vi drottning Elizabeth II, Elton John, Lady Gaga och Vladimir Putin. Sist, men inte minst, är en ung version av Duran Duran på plats. Alla porträtterade av skickliga look-alikes. 
– Det är en helt underbar video, berömmer John. Å ena sidan är det smart samhällskritik. Man kan inte längre avgöra vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Manipulerade bilder och falska nyheter sprids med blixtens hastighet på Internet. Å andra sidan är det kul underhållning och fångar låtens partystämning perfekt. Vi hade jäkligt kul under inspelningen! De unga killarna som spelar Duran Duran i videon är inte musiker, så de hade ingen aning om ens hur man håller en gitarr. Vi blev tvungna att visa dem, så att det såg någorlunda autentiskt ut. Däremot var alla bra på att festa. Det blev den perfekta mixen mellan jobb och nöje, haha. 

Fyrtio år är en imponerande livslängd för ett popband. John menar att Duran Durans speciella personkemi hållit dem samman. 
– Om man bortser från det självklara att vi tycker om att göra musik tillsammans, så tror jag att vår långa karriär bygger på att vi är bästa vänner och har gigantisk respekt för varandra. Nick, Simon och Roger är mina bröder. All for one and one for all! Vi vet också att det sker något magiskt när vi är i studion tillsammans. Visst kan vi vara kreativa var för sig, men det är när vi samarbetar som Duran Duran som det verkligen börjar hända grejer!    

Att gräva ner sig i nostalgi är inte John Taylors grej. Han är alldeles för upptagen med nuet och nyfiken på framtiden. Detta till trots har han fina minnen från åttiotalet och talar varmt om Duran Durans new romantic-period. 
– Det var en grymt rolig och spännande tid. Alla våra drömmar uppfylldes och vi fick uppleva en massa saker som de flesta bara drömmer om. Vi hade tur, som var på rätt plats vid rätt tillfälle, men vi jobbade också stenhårt för våra framgångar. Ärligt talat är jag jävligt stolt över vad vi lyckades åstadkomma! Vi var fem unga killar från Birmingham, som skrev all musik själva och kämpade oss framåt. Vi hade våra visioner och vi hade vår ambition. Det skulle visa sig räcka ganska långt…     

John tror att en anledning till framgångarna var att Duran Duran lyckades kombinera skilda influenser till något nytt, som aldrig riktigt gjorts tidigare. 
– Vi förenade punkens energi med synthesizerns futuristiska ljud och discopopens rytmer. Just dansbeatet gav oss en egen identitet. Jag har jättestor respekt för band som The Cure och The Smiths, men vi ville inte ägna oss åt introspektion eller berätta om en grå vardag i förorten. Duran Duran handlade om eskapism. Att drömma om exotiska länder, låta sig förföras av skönhet och dansa sig igenom natten. Samtidigt fanns det, redan från början, en stor experimentlusta hos oss. 

Mycket riktigt har Duran Duran hela tiden förändrat sitt sound. De bjöd på klockren new wave-pop på de tidiga plattorna, funkinfluenser på Notorious, en touch av technorock på Big Thing, psykedeliska tongångar på Medazzaland och häromåret dansmusikvibbar på Paper Gods.   
– När vi börjar jobba på en ny skiva har vi ingen aning om hur slutresultatet kommer att låta, avslöjar John. Det enda som är säkert är att det kommer att bli något annat än vad vi gjorde senast. Självklart riskerar man mer om man experimenterar med olika musikstilar än om man försöker upprepa en framgångsformel, men i slutändan betalar sig gränslösheten. Okej, det är kanske inte alltid man träffar mitt i prick. Då man måste komma ihåg att alla som varit med länge har gjort bättre och sämre plattor. Varken Bowie, Kraftwerk eller Prince har felfria kataloger. Knappt ens The Beatles eller Roxy Music. Men betraktat ur ett större perspektiv har alla deras skivor fyllt en funktion. Samma sak gäller för Duran Duran. Varje album har varit en etapp på en resa som hela tiden gått framåt! 

Ni har sålt drygt 100 miljoner album, haft ett tiotal listettor i olika länder, gjort titellåten till en James Bond-film, varit prinsessan Dianas favoritband och spelat inför en tv-publik på drygt 400 miljoner tittare i samband med Live Aid. Som grädde på moset har ni nu även gjort musik tillsammans med förebilden Giorgio Moroder. Vad finns egentligen kvar att uppnå för Duran Duran? 
– Resorna, festerna, samarbetena, försäljningsframgångarna… allt det där har varit fantastiskt! Att påstå något annat skulle självklart vara att ljuga. Men vad som verkligen betyder något, och är huvudanledningen till att vi fortfarande håller på, är att vår musik inspirerar andra. Folk dansar till Duran Duran, älskar till Duran Duran och söker tröst hos Duran Duran. Jag har träffat människor som spelat vår musik på sina bröllop och jag har träffat människor som tagit sig igenom svåra tider med hjälp av vår musik. Så länge vi kan beröra och glädja andra, så finns det all anledning att fortsätta med Duran Duran!   

Denna artikel tillägnas Hans-Olof Svensson, Zeroskribent och Duran Duran-fantast, som lämnade Planet Earth alldeles för tidigt. 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Indochine släpper Singles Collection (1981-2001)

Zerofavoriterna Indochine har haft ett produktivt år. I somras släpptes samlingsskivan Singles Collection 2001-2021, som …