Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Klassiska stadsfestivalen Storsjöyran i Östersund tuffar vidare vid Storsjöns strand och drar publik från halva landet. I år bjöds bland annat på atmosfärisk electronica och äldre men fräscha klenoder inom celtic punk och svensk indiepop.
Yran har anor ända tillbaka till 60-talet och blev vid nystarten 1983 den första stadsfestivalen i Sverige med scener och restauranger uppbyggda i centrum av en stad. I flera perioder har den också varit den största, och eldsjälarna som driver den har ofta haft ett öga för band och artister utanför mainstreamfåran och för akter som kommer att bli stora härnäst.
Idag är utbudet mindre och ramarna snävare men festivalen lever med besked och drog i år 38 000 besökare under tre dagar. Bortom headliners som Zara Larsson, The Hellacopters och Lars Winnerbäck gjorde vi nedslag på tre av årets intressantaste akter.
Skuggsidan
Tre musiker med olika bakgrunder som råkade bli grannar i Duved i Jämtland och inrättade en liten replokal på en vind. Björn Wiking, Patrick Brucker och Viktor Ohlin kombinerar analogsynthar och akustiska trummor och skapar en synthig och mestadels instrumental electronica som lyckas vara lågmäld och intensiv på samma gång.
Spelningen på Yran är deras andra liveframträdande tillsammans någonsin, men det märks att de är vana musiker sedan tidigare. Denna genre präglas ofta av en introverthet som märks även här men den bryts bland annat av finstämda sångrader av Björn Viking i en av låtarna. Och stämningen blir kanske som högst under bandets andra singel, ”Pathfinder”, som lätt kunde ha varit soundtracket till en retrobetonad agentfilm.
Ett halvtimmes set med snygga ljudbilder och filmisk atmosfär som gick alldeles för fort, men vi bör högst sannolikt få se mer av Skuggsidan på festivaler framöver.
Flogging Molly
Celtic punk-bandet Flogging Molly från Los Angeles bildades som husband på den klassiska irländska puben Molly Malone’s och efter 25 års turnerande är de hemtama – men däremot inte särskilt tama – på scenen. De väntar inte med att köra hitarna utan öppnar med ”Drunken Lullabies” och ”Devil’s Dance Floor” men de har också några att ta av.
Vi hör förstås även ”If I Ever Leave This World Alive” och smärtsamt vackra ”Float” som Dublin-födde sångaren Dave King denna kväll dedikerar till en flicka som sitter på sin pappas axlar i publikhavet. Bandet bjuder som förväntat på en rejäl show, det är gott humör och dans på scenen, och sammansvetsat och ösigt rakt igenom.
Senaste albumet ”Anthem” har fått goda recensioner och producerats av nu tyvärr hädangångna demonproducenten Steve Albini. Därifrån bjuds på ”A Song Of Liberty”, en medryckande låt (med fantastisk musikvideo dedikerad till de fallna försvararna av Ukraina) om något vi tar allt för givet, som Dave säger, och med potential som en blivande standardlåt i setlistan för bandet.
För oss som uppskattar klassisk irländsk folkmusik blir det extra stämningsfullt när bodhran-trumman kommer fram i ”The Croppy Boy ’98”, även den från senaste albumet. Den blir kvittot på att åren till trots är Flogging Molly i högform och minst lika relevanta idag som när de spelade varje måndag på Molly Malone’s i slutet av 90-talet.
The Wannadies
När den svenska indievågen var ett faktum under tidigt 90-tal var Skellefteåbandet The Wannadies ett av de tongivande namnen, med låtar som ”My Hometown” och ”You And Me Song”. Den sistnämnda är en av få låtar från ett icke-brittiskt band som gjorde avtryck i britpoppens Storbritannien och hamnade dessutom på soundtracket till blockbustern ”Romeo + Juliet”. 2002 gjorde de uppehåll på obestämd tid.
I slutet av 2010-talet började mobilklipp med privata spelningar florera, 2020 släpptes den första singeln på 18 år och två år senare drog de ut på turné, varpå bandets frontman Pär Wiksten även medverkade i TV4:s ”Så mycket bättre”.
Frågan är förstås hur de är live idag? Jo tack, jäkligt bra faktiskt.
Bandet har en låtskatt att tömma ur och går ut hårt med ”Friends” och det blir oerhört nostalgiska vibbar direkt – sången och soundet sitter precis där det ska. Pär Wiksten berättar att bandet stod på samma scen vid samma tid för 22 år sen, och det är bara att konstatera att de får en att känna sig ett par decennier yngre.
Den klassiska gnistan och indieattityden finns även i den nya singeln ”It’s You”, medan de pliktskyldiga versionerna från ”Så mycket bättre är” utmärkta men helt ointressanta.
Extra fint i sammanhanget är att de tillägnar ”My Hometown” till Pontus Sillrén och hans bortgångna pappa Lars som drev Storsjöyran under många år.
Den personliga favoriten är ”Hit” och där är växelsången med keyboardisten och melodikaspelaren tillika frun Christina Wiksten precis lika charmig idag som på tiden när hon hette Bergmark.
Vill ni drömma er tillbaka till tidigare år kan ni läsa några av våra reportage här.
