Then Comes Silence – om “Like a Hammer” och Trickery

Med sin mix av gotiskt mörker, postpunkig tyngd, stämningsfulla syntljud och smarta refränger bygger de broar mellan olika scener. De är aktuella med en ny singel, kommer snart med en fullängdare och senare i vår väntar en stor USA-turné. De heter Then Comes Silence och Zero Magazine ställde några frågor till Alex Svensson om allt som är på gång. 

Ni är aktuella med den nya singeln “Like A Hammer”. Vad handlar den om?
– “Like A Hammer” sammanfattar ganska bra innehållet på vårt kommande album, Trickery. Det är en liten dänga för subkulturella communitys som firar vänskap, sammanhållning och känslan av att tillhöra en grupp. Den beskriver en fest och ett tillfälle i livet när allt är bra. Njut av varje litet ögonblick av lycka, eftersom sorg, nöd och besvikelse finns överallt. När du minst anar det kan tillvaron förändras. Ha kul, det är en order!

Om du jämför ert kommande album, Trickery, med era tidigare släpp, vilka likheter respektive skillnader ser du då? 
– Likheterna finns väl i låtmaterialet. Däremot tycker jag att skivan låter lite annorlunda än de tidigare. Vi arbetade på ett nytt sätt och plockade upp influenser som vi inte haft förut. Grunderna spelades in live på tre dagar i Kapsylen Studio i Stockholm. Vi ville återuppleva sättet att arbeta från Blood. Men en del låtar tog väldigt lång tid att göra. Vi stötte och blötte, klippte och klistrade. Resultatet blev fler syntar och färre gitarrer. Vi valde syntbas med arpeggio på flera spår istället för min basgitarr. En del trummaskin här och var. Så till slut blev plattan lite olik de andra. Så som det bör vara när man gör musik, tycker jag.

Trickery är en intressant titel som kan väcka många associationer. Har albumet något tema eller budskap?
– Albumet kretsar till större delen runt vänskap, grupptillhörighet och kärlek. Vi är väldigt involverade i postpunkscenen och träffar många inom gothvärlden. Den gruppen är speciell på så sätt att den attraherar en viss typ av passionerade människor. Gemensamt är en fascination för mörker och skräck samt ett stort intresse för kläder och musik. Många inom scenen skulle nog betrakta sig själva som lite udda och följer kanske inte riktigt den traditionella normen i det moderna samhället. Man skulle kunna säga att det är en klubb för antisociala att få vara sociala tillsammans i. Själva titeln Trickery får man själv bestämma vad den betyder.

Er förra singel, ”Ride Or Die”, släpptes med en video, gjord tillsammans med Gözde Duzer från aux animaux. Kan du berätta lite om den? 
– Låttexten handlar om vänskap och vad man behöver offra för att behålla den, men själva videon har ingen story. Vi filmade när jag klottrade texten på väggarna i ett rum hemma och använde pappersmasker av de maskotar som symboliserar bandet. Jonas, trummisen i Then Comes Silence, och Gözde är ett gift par. I huset där de bor finns ett enormt garage, där vi kompletterande scenerna och muppade runt som maskotarna. Gözde är grym på att leverera videor på sociala medier. Hon använder effekterna i TikTok och Instagram. Low budget på hög nivå.

Ni har turnerat tillsammans med postpunklegender som The Fields of the Nephilim och The Chameleons. Wayne Hussey från The Mission har i sin tur hyllat er som ett av scenens framtidslöften. Hur känns det att ha ett utbyte med så stora musiker och har du några roliga historier från era gemensamma spelningar? 
– Dessa postpunklegender tillhör ju numera det äldre gardet, så det blir allt mer sällan efterfest. Fast i och för sig var Mark Burgess en glad kille. Carl McCoy har guld- eller silvertänder. Det starkaste minnet jag har av honom är att leendet var bländade. Synd att Fields of the Nephilim inte spelar live oftare. De låter massivare nu när han är veteran och är definitivt tyngre än kollegorna i The Sisters of Mercy. Killing Joke var förvånansvärt sociala när vi spelade ihop. Framför allt minns jag Geordie som en riktig gentleman. Lite som Peter O’Toole i en gammal film. Otroligt sorgligt med hans bortgång förra året. Killing Joke var ett av de få legendariska banden som faktiskt blev bättre med åren. Angående Wayne Hussey, så finns det en liten historia från när Jonas och jag skjutsade honom i en minibuss från Arlanda till stan. Han var ungefär som man hade väntat sig. Väldigt trevlig, men hade sitt speciella manér och såg oss nog mer som två anställda chaufförer än något annat. Jag minns att det small till när jag stängde bussens skjutdörr, men tänkte inte mer på det… tills vi skulle öppna åt Wayne och dörren hade fastnat. Den gick verkligen inte att få upp! Det blev lite komiskt på ett John Cleese-aktigt sätt. Efter några minuter började Wayne bli ganska irriterad. Vi höll på så länge att jag på allvar började fundera om vi kanske skulle försöka få ut honom genom fönstret, men hur skulle man förklara det? Till slut såg vi att ett säkerhetsbälte hade hamnat i dörrens låsmekanism, fick loss det och kunde släppa ut legenden. Wayne var brittiskt artig, men man märkte att han inte var speciellt road. Man kan undra om han förstått att det var samma klåpare till “chaufförer” som var med i bandet han senare hyllade?

Hur ser det ut på konsertfronten under våren? Hur skulle du förresten beskriva Then Comes Silence som liveband? 
– Vi börjar våren med en festival i Zürich, Der Schwarze Ball. Efter det åker vi till USA i april och maj. Nyligen fick vi våra amerikanska arbetsvisum klara för andra gången. Man fick köa på Amerikanska ambassaden i fyra timmar för att svara på ett par frågor som tog fyra minuter. Det är långt till toppen om man vill spela rock’n’roll! För att göra en enkel beskrivning skulle man kunna säga att vi gör ”en Depeche Mode i studion” och ”en AC/DC på scen”.