Bon Harris – går tillbaka till rytmerna på nya mikro:funk-projektet

Han är främst känd som ena halvan av Nitzer Ebb, men har de senaste åren även skämt bort oss med spännande soloprojekt. Först finstämda coverlåtar under sitt vackra citronträd och nu dansant elektrofunk av högsta kaliber. Zero Magazine har haft det stora nöjet att prata med Bon Harris. 

Good evening, Bon, och stort tack för att du tagit dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att titta på din nya singel, “TroubleManTime”, som överraskar med ett funkigt sväng. Kan du berätta lite om bakgrunden? 
– Den här typen av musik har alltid legat mig varmt om hjärtat! När jag var i tonåren lärde min äldre bror mig uppskatta legendariska soulartister, som Curtis Mayfield och James Brown, och när jag blev lite äldre brukade vi gå till klubbar där det spelades disco och funk. Den euforiska känslan av att dansa natten igenom gjorde ett starkt avtryck på mig. Det här projektet, som jag kallar mikro:funk, har varit ett sätt att gå tillbaka till rytmerna som inspirerade mig på den tiden.  

Nitzer Ebb har stundtals haft en funkig sida, som lyser igenom i låtar som “Lightning Man”. Är mikro:funk-projektet en vidareutveckling av idéer du redan experimenterat med? 
– Ja, det kan man säga. That Total Age drog mer åt punkhållet, men Belief och Showtime hade tydliga funkvibbar. På de skivorna gjorde vi en form av mörk elektrofunk, som hade en viss släktskap med DAF och Cabaret Voltaire, men var hårdare och gav Nitzer Ebb ett eget sound. Mikro:funk-projektet bygger på liknande ambitioner, men tillför även nya element. “TroubleManTime” skrevs på syntar och den helelektroniska basgången la grunden, men under arbetets gång växte sig låten större och mer organisk.

Intressant nog har du samarbetat med ett par mexikanska musiker, som bidragit med gitarr och trumpet. Hur lärde ni känna varandra?  
– Ursprungstanken med mikro:funk var att bara använda samplade ljud av andra instrument, men låtarna kändes så pass bra att de förtjänade mer. Roligt nog visade det sig att min spansklärare har vänner som driver en studio i Mexiko, så jag åkte ner och spelade in med dem. När man, som jag, jobbat mycket med maskiner, är det inspirerande att göra något annat och vara en del av ett större kollektiv. Blåset och gitarren lyfte verkligen mikro:funk till en ny nivå! 

På “TroubleManTime” har du fått hjälp av Katie Cole bakom mikrofonen. Är det samma Katie som brukar vara ute och turnera med The Smashing Pumpkins?
– Det stämmer bra! En ambition med mikro:funk var att ge min röst mer utrymme och testa vingarna som sångare. Vissa låtar krävde dock en extra krydda. Jag har visserligen en hyfsad falsettstämma själv, men “TroubleManTime” behövde en kvinnlig komponent. Katie och jag har ett par gemensamma nämnare på Los Angeles musikscen, som The Smashing Pumpkins, och jag tycker att våra röster kompletterar varandra på ett snyggt sätt. 

Stämmer det att du jobbar på en EP?
– Ja, “TroubleManTime” är den första i en serie av fyra singlar. De kommer sedan att samlas med remixer på en EP. Materialet kommer att variera lite stilmässigt. Någon låt kommer att vara influerad av klassisk sjuttiotalsfunk, medan andra kommer att vara hårdare och ha en touch av Nitzer Ebb. 

Skulle man kunna säga att den gemensamma nämnaren är rytm?  
– Ja, jag har studerat en del musikteori på senare år, men när vi startade Nitzer Ebb var vi fullständiga dilettanter. Allt handlade om att hitta ett beat man kunde dansa till! Vi har aldrig, som till exempel Martin Gore, varit experter på harmonier eller ackordföljder, utan vårt sound har byggt på en fysisk känsla. Trummorna ska kännas i kroppen! Funkiga rytmer är en lika självklar del av mitt musikaliska DNA som David Bowie, Kraftwerk eller Devo. 

Låt oss gå över till Songs:From The Lemon Tree, som blev en stor succé. Kommer du att ta upp den tråden igen i framtiden?
– Den ursprungliga tanken med Lemon Tree-projektet var att göra en streamad minikonsert under pandemin. Jag ville sprida positivitet genom att sjunga ett par optimistiska coverlåtar i skuggan av mitt vackra citronträd. Att videon skulle få så mycket uppskattning var inget jag räknat med, men det har varit jätteroligt med alla glada tillrop och förslag på andra covers. Det finns ett par nya låtar jag jobbar på och med största sannolikhet kommer det att bli fler avsnitt av Lemon Tree, men jag vet inte riktigt när. Nitzer Ebb har alltid prioritet och allt annat får vänta till jag får tid över. 

Du var nyligen gästsångare åt Stockholms elektropopstoltheter Mobile Homes. Hur kommer det sig?
– Jag har förstått att Mobile Homes varit med länge och gjort ett avtryck på den alternativa scenen i Sverige, så det kändes kul och smickrande när de frågade om jag ville vara med. “Throne” är dessutom en klassisk poplåt, vilket kändes inspirerande, eftersom jag själv oftast ägnar mig åt mer minimala eller abstrakta varianter av musik. På alla sätt ett trevligt samarbete! 

Douglas McCarthy och du kommer från Chelmsford, som även varit uppväxtort åt The Prodigy och Sarah Cracknell. Hur kan så mycket kreativitet vara sprungen ur denna stillsamma stad i Essex? 
– Chelmsford är ett ganska sömnigt ställe. Det händer inte speciellt mycket, så man blir tvungen att hitta på spännande saker själv. För oss i Nitzer Ebb kretsade det mesta kring att åka skateboard och lyssna på musik. Så vi byggde upp vårt eget lilla universum och tog avstamp därifrån. 

När vi ändå är inne på Essex. Hur nära står ni egentligen Basildons stoltheter, Depeche Mode?
 – De är ett par år äldre än oss och sågs som lokala hjältar när vi gick i skolan. När vi signades av Mute lärde vi känna dem bättre och det blev början på en lång vänskap. Att vi fick följa med som förband på Music for the Masses-turnén betydde massor för oss och killarna har alltid varit väldigt generösa med stöd och goda råd. Depeche Mode är inte bara stora musiker, utan även män med hjärtat på rätt ställe!  

Nitzer Ebb har en diger katalog med drygt tio fullängdsalbum. Finns det några låtar du är extra förtjust i?
– Det varierar beroende på vilket humör jag är på, men “Hearts and Minds”, “Lightning Man” och “One Man’s Burden” brukar tillhöra favoriterna. 

På nittiotalet samarbetade du med fantastiska The Smashing Pumpkins på deras elektroniska album, Adore. Hur var det att jobba med Billy Corgan? 
– Billy är en väldigt ambitiös musiker, som vill utvecklas hela tiden. När jag lärde känna honom var han inne på syntljud, loopar och eftersträvade en mer elektronisk känsla i The Smashing Pumpkins. Det visade sig att han lyssnat mycket på Nitzer Ebb, så han hade stor respekt för min bakgrund. Det var självklart ömsesidigt, då jag betraktar Billy som en suverän låtskrivare. Vi hade ett fint utbyte när vi jobbade med Adore och efteråt kände sig båda berikade. 

Då Douglas McCarthy drabbades av hälsoproblem på er senaste turné fick du hoppa in som ofrivillig frontman. Hur kändes det?
– Doug gör ett fantastiskt jobb bakom mikrofonen, så jag har alltid känt mig nöjd med att befinna mig i bakgrunden. Men nu uppstod ett krisläge, där vi var tvungna att improvisera och göra det bästa av situationen. Jag sjunger mjukare och ljusare än Doug, men trevligt nog accepterade publiken mig ändå. Utifrån de tråkiga omständigheterna gick allt bra och jag trivdes på scen, men det måste ändå ses som en tillfällig nödlösning. Doug ska vara Nitzer Ebbs röst! 

Hur föreställer du dig Nitzer Ebbs framtid?
– Även om det finns bra låtar att återuppliva på alla våra skivor och vi har tillräckligt med material för många konserter framöver, så är vi inte redo att bli ett renodlat nostalgiband. Det känns fortfarande intressant för Doug och mig att göra ny musik. Men eftersom vi inte har någon tidspress eller deadline, så kostar vi på oss lyxen att bara slutföra låtar vi verkligen tror på. Förhoppningsvis kommer det en ny skiva, men vi kan inte svara på när, då vi verkligen vill kunna vara stolta över allt som släpps i Nitzer Ebbs namn!