Friday , September 29 2023

Carlos Perón – experimentlusta och elektroniskt sväng

Han var med och startade det schweiziska kultbandet Yello, är en mycket välrenommerad producent, har skrivit uppskattade filmsoundtrack och har samarbetat med den tyska elektropopgruppen Wolfsheim. Han heter Carlos Perón och Zero Magazine fick nöjet att prata med honom om hans nya album, Impersonator 4, och hur det var att skriva elektronisk musikhistoria på det tidiga åttiotalet.   

God kväll, Carlos, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Ditt nya album heter Impersonator 4. Vilka kopplingar finns egentligen till dina tidigare skivor Impersonator 1, Impersonator 2 och Impersonator 3?
– Det handlar egentligen inte om en albumserie, utan snarare om fyra skivor med vissa gemensamma nämnare i form av nytänkande och musikalisk mångfald. Impersonator 1 var min första soloskiva, som kom ut i början av åttiotalet. Jag jobbade med kassettmaskiner, innehållet handlade om surrealism och soundet var inspirerat av musique concrète och tidig industrimusik. På Impersonator 2, som släpptes några år senare, hade jag en avancerad studioutrustning till mitt förfogande, men fokuset låg likväl på skrot och stål. Det var ett album där jag använde Louis Armstrongs röst, hade med den episka artonminuterslåten “Massacre in Frankfurt” och la grunden för vad som skulle kallas New Beat. Impersonator 3 hade undertiteln “Cris de plaisir”, som betyder “orgasm” på franska. Det var en skiva som kombinerade pop, ambient och hårdare inslag. Tematiskt var den inspirerad av det pågående kriget i Jugoslavien, jag hade en del utbyte med Laibach och min Yello-kollega Dieter Meier bidrog med sin röst. Mitt nya album, Impersonator 4, är en underhållande historia som innehåller allt från trancetechno och sjuttiotalskraut till rapinslag, cinematiska utflykter och modern klubbmusik. Jag tog även med min Depeche Mode-tolkning och Andy Fletcher-hyllning “A Barrel of a Gun”. Albumet gjordes efter att jag hade tillfrisknat från en svår sjukdom och både min motivation och kreativitet var på topp! 

Vad hade du för ambitioner när du skrev Impersonator 4?
– Att arbetet i studion skulle vara en lustfylld upplevelse och att musiken skulle svänga. Om jag får gåshud när jag hör basgångarna, då vet jag att jag är på rätt spår. Jag ville att Impersonator 4 skulle vara som en god bris på öppet hav!

Hur brukar dina album växa fram? Jobbar du utifrån speciella koncept eller handlar det om spontana beslut under resans gång?
– Det varierar. Ibland har jag en tydlig idé om vad jag vill göra, men oftast inte. Överlag är jag nog en ganska spontan person. På Impersonator 4 gick många av låtarna i oväntade riktningar, eftersom jag samarbetade med ett flertal kollegor som färgade musiken.    

Som du redan nämnt, så är Impersonator 4 ett mångfacetterat och dynamiskt album. Eftersträvade du total gränslöshet?
– Absolut. Det handlar om att lämna den grå monotonin bakom sig och dyka huvudstupa in i äventyret. Jag arbetade på albumet i närmare fyra månader, men fick hela tiden nya infall och idéer. Oftast i mina drömmar på natten. Jag brukar nämligen drömma intensivt i 3D. 

Har du någon personlig favoritlåt på albumet?
– Ja, öppningsspåret “Hello Musiclovers 2600 is Here”. Låten bygger på ARP 2600-ljud och jag fick till precis den stämningen som jag ville. 

Dina skivomslag är alltid snygga och matchar musiken perfekt. Strävar du efter att kombinera olika konstformer till flerdimensionella verk?
– Ja, jag gillar tanken att man ska kunna gissa sig till den musikaliska upplevelsen genom att titta på omslaget. Bildkonst har alltid inspirerat mig. På Impersonator 4 målade Csaba Neonblitz, en skicklig tatuerare från St. Pauli, framsidan i affischstil efter att jag föreslagit ett motiv med koppling till pyramider och faraoner. Nästa år ska jag förresten åka till det nya museet i Kairo och göra filmer om egyptisk mytologi. 

Låt oss, avslutningsvis, prata lite om Yello. När, var och hur träffade du Boris Blank och Dieter Meier?
– Jag lärde känna Boris 1973 på en fest hos en gemensam vän. Passande nog började vår vänskap med att vi diskuterade musik. Jag var inne på frijazz, som Sun Ra, medan han lyssnade mer på psykedeliska grejer, som Pink Floyd. Tillsammans med två andra killar startade vi new wave-bandet Urland, som metamorferade till den elektroniskt experimentella duon Tranceonic. Lite senare anslöt Dieter som sångare och Yello hade sett dagens ljus. Om ni vill veta mer om bandets historia, så rekommenderar jag den enda sanna biografin, “The Yello chronicles”, som är skriven av svenske Jonas Wårstad. 

Ni tillhörde pionjärerna på den elektroniska scenen. Var Yellos tidiga dagar präglade av en stor experimentlusta?
– Ja, absolut! Vi fascinerades av ljud och ville testa allt. I början av åttiotalet experimenterade vi med att köra syntar genom effektpedaler på ett sätt som var ganska banbrytande på den tiden. När det funkade som bäst kändes det som att man befann sig i en annan galax! Improvisation har alltid varit en viktig beståndsdel i mitt skapande. För tillfället jobbar jag med ett projekt som heter Antartica Disaster, som handlar om ljudkällor som låter som is, trots att de egentligen är skapade på andra vis. Allt är tillåtet!   

Ett par tidiga Yello-album, däribland Solid Pleasure, Claro Que Si och You Gotta Say Yes to Another Excess, som du spelade en viktig roll på, ska nu återutges i nya vinylversioner. Vad tycker du om de skivorna idag? 
– Jag betraktar dem som klassiker i vår katalog. Vilket inte säger lite när man pratar om Yello! 

Läs mer om Carlos Peróns eklektiska skapande här. 

Läs om Carlos Peróns medverkan på Andy Fletcher-hyllningen 6122 här. 

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Technokatedralen på Köpenicker Strasse 70 i Berlin. En nerlagd del av Vattenfalls kraftvärmeverk i samma område.

Yello – live i Berlin, 2016-10-28

Yello kom in i mitt liv i mitten av 80-talet. Som brukligt på den tiden …