Sunday , December 4 2022

6122 – en hyllning till Andy Fletcher – artisterna berättar

En kärleksfull hyllning till Andrew Fletcher, där noggrant utvalda artister bidrar med kreativa Depeche Mode-tolkningar. Här har vi upplägget för höstens intressantaste samlingsskiva. Zero Magazine har pratat med mannen bakom projektet, Daniel Gierke, och ett par av banden som deltar. 

Den sista veckan i maj nåddes vi av det tråkiga beskedet att en av Depeche Modes originalmedlemmar, Andrew ”Fletch” Fletcher, hade lämnat jordelivet. 

I samband med Fletchers död hyllade Zero Magazine honom genom att publicera en nostalgisk retrointervju med Basildon-guide (ni hittar den här).

Någon som tagit hyllningarna till en helt annan och mycket berömvärd nivå är Daniel Gierke från det schweiziska elektrorockbandet The Brute. Han har nämligen samlat ihop ett imponerande antal internationella artister, som spelat in varsin Depeche Mode-cover som ett musikaliskt farväl och tack till “Fletch”.

6122, som tagit sitt namn från Andy Fletchers födelse- och dödsår, hittar vi bland andra Gareth Jones (producent av tre Depeche Mode-album), Bernhard Lloyd (medlem i Alphaville under många år), Bon Harris (ena halvan av Nitzer Ebb), Carlos Perón (känd producent och medlem i tidiga Yello), Markus Reinhardt (tidigare medlem i Wolfsheim), Kirlian Camera (kultband från Italien) och Nico Wieditz (medlem i And One).

Zero Magazine ville naturligtvis veta mer och ställde ett par frågor till några av de inblandade.

Daniel Gierke 

Du är mannen bakom detta ambitiösa samlingsalbum. Kan du berätta lite om bakgrunden till 6122 och hur projektet såg dagens ljus?
– I våras hade jag tänkt spela in en EP med ett halvdussin coverlåtar. Däribland Depeche Modes “Death’s Door”. Jag höll på att jobba med just den låten när Andrew Fletcher dog. Det kändes nästan lite kusligt. Där och då föddes i alla fall tanken att göra en hyllningsskiva till Andy istället för den planerade EP:n. Jag kände mig dock lite osäker, eftersom det redan finns dussintals coverskivor med ganska meningslösa Depeche Mode-tolkningar. Men efter lite tvekan beslutade jag mig för att starta projektet med ambitionen att göra en annorlunda samling, som gjorde Andy och den sorgliga situationen rättvisa. Nyckelorden var “musikalisk mångfald” och ”hög kvalitetskontroll.” Redan från början stod det klart att det skulle vara ett välgörenhetsprojekt, där hälften av vinsten doneras till en välgörenhetsorganisation för barn i Storbritannien och Children’s Cancer Trust i Tyskland. Andy och hans fru brukade nämligen stötta olika välgörenhetsprojekt. 

Hur upptäckte du Depeche Mode och vad betyder bandet för dig? 
– Depeche Mode har följt mig ända sedan jag var i tolvårsåldern och är, tillsammans med Richard Wagner, den största anledningen till att jag älskar musik! Jag växte upp i DDR och mitt första möte med Basildonbandets geniala skapande var 1986. Jag tillbringade då ett par veckor på ett sommarläger, där det pratades mycket om Depeche Mode. Det fanns till och med ungdomar som utmanade reglerna genom att klä sig och sminka sig som Martin Gore. Jag hade inte hört dem då, men undrade förstås vad det var för engelskt popband som gjort ett så starkt intryck på mina kompisar. Några månader senare upptäckte jag ett Depeche Mode-album i mina föräldrars garderob. Närmare bestämt en östtysk licenspressning av The Singles 1981-1985, som fortfarande var inplastad. Jag mindes det konstiga bandnamnet från sommarlägret, tänkte ”det kan väl knappast låta värre än heavy metal”, öppnade förseglingen och lyssnade på en av låtarna. Det visade sig vara “Stripped” och jag älskade verkligen vad jag hörde! Den dramatiska öppningen, motorljuden, de fantastiska rytmerna och den nästan psalmliknande stämningen. Jag fick en bild i mitt huvud av en bogserbåt som åkte uppför Themsen. Det var en oerhört stark upplevelse och jag kan fortfarande få gåshud när jag tänker tillbaka! Men mina föräldrar blev sura på mig, eftersom popskivor var en värdefull bytesvara i DDR, som man kunde få många andra produkter för. Fast det var värt det, för jag har kvar vinylskivan än idag och kan varenda ton utantill!

Hela tjugoåtta artister deltar på din hyllningsskiva. Hur kom du i kontakt med dem och hur skedde urvalet?
– Allt började småskaligt med att jag frågade ett par band i min bekantskapskrets. När alla entusiastiskt svarade ”ja” bestämde jag mig för att försöka få med ett stort namn, som kunde fungera som dragplåster. Via en gemensam vän kom jag i kontakt med Carlos Perón, som var med i ursprungssättningen av det schweiziska kultbandet Yello. Han sa “jag brukar inte ställa upp på den här typen av grejer, men om det är för Andy Fletcher, så kan du räkna med mig”. Carlos medverkan blev ett fantastiskt lyft för projektet! Via honom kunde jag bygga ut mitt nätverk och kom i kontakt med Alan Wilders vän och kollega Reto Bühler, som under många år hade hand om Mute Records Tysklandsfilial. Successivt växte sig medverkandelistan större med bland andra Bernhard från Alphaville och Markus  från Wolfsheim. En dag sa jag till mig själv ”nu testar du att kontakta Daniel Miller och Gareth Jones”. Det fick bära eller brista. Fantastiskt nog tackade båda ”ja” efter lite betänketid. Efter det tillkom det ytterligare fina artister och när jag till sist var tvungen att dra i stoppspaken, så var vi så många som tjugoåtta. 

6122 är ett mångsidigt album, som innehåller många olika former av elektronisk pop och alternativ rock. Var en musikalisk bredd viktig för dig?
– Ja, det var, tillsammans med välgörenhetsbiten, en av hörnstenarna får projektet. Depeche Mode har inspirerat tusentals artister inom olika genrer och jag ville att samlingen skulle spegla det. Så vi hittar elektropop, rock, indiepop, techno, synthwave, industrirock och till och med en duktig bluessångerska på skivan. De flesta låtarna är elektroniska, eftersom det varit Depeche Modes signum, men vissa drar även i andra riktningar. Jag ville också sammanföra artister från olika årtionden. Både gamla kollegor till Andy och lovande nya band. Andra viktiga aspekter var att ha sångare av båda kön och att olika länder skulle vara representerade. Sorgen efter Andy är inte begränsad till en musikstil, ett ålderssegment eller ett land. Hans bortgång påverkade människor över hela världen. Det fantastiska med Depeche Modes är att de berör alla typer av människor. Just det ska 6122 lyfta fram.  

Foto: Brian Griffin

Stämmer det att den brittiske fotografen Brian Griffin, som tagit bilderna till ett par Depeche Mode-album, är del av projektet?
– Ja, när jag kom i kontakt med Mute Records öppnade sig möjligheten att prata med Brian, som visade sig vara en gammal vän till Andy. Helt spontant frågade jag honom ”skulle du kanske kunna tänka dig att bidra med ett foto”. Fantastiskt nog fick jag tillgång till en av de alternativa omslagsbilderna till  Construction Time Again. Det gjorde mig väldigt glad, efter det alltid varit ett av mina favoritalbum och fotot är otroligt snyggt!

Man kan lugnt säga att du lagt ner din själ i det här projektet, Daniel. Kan du ge en kort summering av allt du gjort de senaste månaderna?
– Genom mitt civila jobb är jag van vid att budgetera, planera och genomföra stora projekt, men jag måste erkänna att 6122 varit en rejäl utmaning. Totalt har fler än hundra personer varit involverade. Musiker, producenter, fotografer, grafiker, sponsorer, advokater, journalister och massor med eldsjälar och Depeche Mode-fantaster över hela världen. Mitt huvudsakliga jobb har varit att samordna och koordinera. Alla hade frågor, idéer och inte sällan problem. Det har blivit otaliga resor, videokonferenser, telefonsamtal och inte minst mejl. Albumet var nämligen tvunget att vara färdigt före jul. Så det har varit otroligt stressigt. Den här hösten har jag knappt kommit i säng före två på natten en enda dag. Med skivan följde ett stort ansvar. Jag visste att projektet skulle få en del uppmärksamhet, så för både Andys och de deltagande bandens skull var det viktigt att resultatet höll högsta möjliga kvalitet. Underbart nog har allt funkat och vi kan känna oss väldigt stolta nu. Jag vill skicka ut ett stort tack till alla inblandade. Det har varit en överväldigande upplevelse!        

Ovanpå allt annat har du även varit inblandad i tre av de musikaliska bidragen. Dels med ditt band The Brute och dels tillsammans med People Theatre och Nicole Linde-Strehl från Toal. Kan du berätta lite om era tolkningar av “Breathe”, “Somebody” och ”A Question of Time”?
– Överlag gillar jag filosofin att covers ska behålla essensen av originallåten, men samtidigt tillföra en ny och personlig touch. “A Question Of Time” skapades under ett kreativt rus precis innan deadline. Jag satte mig med min favoritsynt, Korg MS20, på kvällen och jobbade långt in på natten. På morgonen kände jag mig orolig att allt gått för snabbt, men ljudingenjören sa ”ändra inget, det låter coolt”, så jag lät spontaniteten vara kvar. På “Breathe” ville jag utnyttja Rachel Delgados starka röst och föreslog att hon skulle sjunga den som en James Bond-låt. Slutresultatet blev lite som Shirley Bassey, ackompanjerad av mörka syntljud. Avslutningsvis var People Theatres originalskiss av ”Somebody” en elektropoplåt med dansbeat, men jag kände att Nicole Linde-Strehls vackra röst måste få stå i centrum, så jag föreslog att ett par lager skulle skalas av och rekonstruerade låten som en aria, som byggs upp långsamt och exploderar i ett crescendo. Trevligt nog älskade de andra idén!  

Foto: Freya Lees

Bon Harris

Depeche Mode har en fantastisk låtskatt. Varför valde du just ”In Sympathy” och vad gör den så bra i ditt tycke?
– Häromåret spelade jag in ett par musikvideor från min trädgård, som jag kallade “Songs: From the Lemon Tree”. Jag bad lyssnarna om tips på låtar jag kunde tolka och ett förslag var just ”In Sympathy”. Precis som med många andra av Martins låtar, så var det först texten som fångade mig. Men även uppbyggnaden och låtstrukturen tilltalade mig. 

Vad kan du berätta om din cover? Hur ville du förhålla dig till originallåten och eftersträvade du ett speciellt sound?
– Jag ville dra ner på tempot och ge låten “utrymme att andas”. På så sätt kunde jag lägga större vikt på atmosfären, tillföra intressanta elektroniska ljud och lyfta fram den fina texten. Min version blev lite mjukare än originalet, vilket kändes helt rätt i sammanhanget. 

Precis som Depeche Mode kommer du från Essex. Ditt band, Nitzer Ebb, har under årens lopp haft mycket utbyte med dem. Känner du en musikalisk släktskap och personlig vänskap till Basildongänget? 
– Absolut! Vi är alla killar från Essex och kommer från liknande bakgrunder. Det har funnits en fin vänskap ända sedan vi skrev på för Mute Records och lärde känna dem. Depeche Mode har betytt mycket för oss och vi är väldigt tacksamma över allt utbyte under åren. 

Du kände Andrew Fletcher ganska väl. Hur skulle du beskriva honom?
– ”Fletch” var en avslappnad kille, som det var lätt att tycka om. Han var inte på något sätt en arrogant popstjärna, utan en jordnära person som gärna pratade med alla han träffade. Vi är många som kommer att sakna honom väldigt mycket! 

Bernhard Lloyd (Atlantic Popes) 

Vad har Depeche Mode betytt för dig och ditt musikskapande?
– De har alltid varit en stor inspirationskälla för mig. När vi startade Alphaville, i början av åttiotalet, fascinerades jag av Human League, Ultravox, Kraftwerk och Depeche Mode. Deras debutskiva, Speak & Spell, är en av de stora anledningarna till att jag började göra musik med synthesizers, sequencers och trummaskiner. De är fortfarande ett av mina favoritband. Jag är väldigt imponerad av hur de utvecklats under åren, men alltid varit trogna sig själva och behållit ett unikt sound. 

Depeche Mode har en fantastisk låtskatt. Varför valde du just ”Little 15”?
– Det stämmer att Depeche Mode har en väldigt imponerande katalog. Martin Gore är en lysande låtskrivare och jag har många favoriter från både åttio-, nittio- och tvåtusentalet. Jag ville ta mig an en låt som jag tycker mycket om, men svårigheten är att många av Depeche Modes låtar känns huggna i sten. Både soundet och produktionen är perfekta. Men jag upplevde att “Little 15” åtminstone erbjöd lite utrymme för nytolkning. Atlantic Popes kunde tillföra nya nyanser och rentutav måla någon ny färg på duken.  

Vad kan du berätta om er cover? Hur ville ni förhålla er till originallåten och eftersträvade ni ett speciellt sound?  
– Max Holler och jag ville både hedra ”Little 15” och göra den på vårt eget sätt. Det skulle inte vara en karaokeversion, utan låta som Atlantic Popes, men samtidigt skulle alla Depeche Mode-fans kunna känna igen stämningen. Vi bestämde oss för att använda en annan trumrytm än i originalet, men annars fick låten leva sitt eget liv och vi gick mycket efter känsla. I slutändan blev det snarare en personlig tolkning än en typisk coverversion.

Polly Scattergood

Vad har Depeche Mode betytt för dig och ditt musikskapande?
– Jag betraktar Depeche Mode som stora förebilder! De har visat att man kan behålla sin konstnärliga integritet, fortsätta utvecklas och göra briljanta skivor årtionde efter årtionde. 

Depeche Mode har en fantastisk låtskatt. Varför valde du just ”Personal Jesus” och vad gör den så bra i ditt tycke?
– När jag var liten brukade jag lyssna på ”Personal Jesus” i bilen med min pappa. Eftersom jag är uppvuxen i Essex och Depeche Mode också kommer härifrån, så brukade de spelas flera gånger om dagen på vår lokala radiostation. “Personal Jesus” brukade komma när vi körde till skolan på morgnarna. Det är låt som alla, oavsett ålder eller musiksmak, brukar fastna för, så både min pappa och jag sjöng med. ”Personal Jesus” ligger mig nära om hjärtat, eftersom den ger mig en känsla av ungdom och frihet!

”Personal Jesus” är en av de mest omtolkade Depeche Mode-låtarna. Inspirerades du även av andra artisters versioner? 
– Utan tvekan har det gjorts ett par intressanta tolkningar av låten. Vissa av dem, som Johnny Cashs fina version, har jag lyssnat mycket på under åren. Men inte den senaste tiden, eftersom jag ville undvika att färgas av andra och istället närma mig ”Personal Jesus” på mitt eget och personliga sätt.

Vad kan du berätta om din cover? Hur ville du förhålla dig till originallåten och eftersträvade du ett speciellt sound?
– Min producent, Nicholas De Carlo, och jag diskuterade vad vi gillar med ”Personal Jesus” innan vi började jobba med min version. Vi kom fram till att jag inte skulle göra om låten radikalt, utan behålla originalets stämning, men använda andra och mer suggestiva ljud. Låten fick en pulserande rytm och jag sjunger väldigt nära mikrofonen för att få fram en intim känsla. 

Carlos Perón

Vilken är din relation till Depeche Mode?
– Jag har altid uppskattat och haft stor respekt för dem. Vi i Yello släppte vårt debutalbum, Solid Pleasure, ungefär samtidigt som de släppte Speak & Spell. I början av åttiotalet fick vi möjlighet att spela tillsammans med dem i Zürich, men tyvärr var inte Boris Blank och Dieter Meier lika intresserade av erbjudandet som jag, så allt rann ut i sanden. Vilket känns lite synd med facit i hand.  

Depeche Mode har en fantastisk låtskatt. Varför valde du just ”Barrel of a Gun”?
– I mitt tycke är det en av Depeche Modes bästa! När den kom, i mitten av nittiotalet, så körde jag en BMW 7 med en riktigt bra bilstereo. Jag brukade spela “Barrel of a Gun” på motorvägen. Låten dundrade igång, jag trampade gaspedalen i botten och hastighetsmätaren passerade 220. En fantastisk kick! Ungefär som när man drar upp kontrollerna i musikstudion…  

Din tolkning är kreativ, utmanande och dansant. Vilka var dina ambitioner med den?
– Jag ville göra något hårt och kompromisslöst. Min version passar för dansgolvet, när man kör bil, åker skidor eller hoppar fallskärm. Man skulle kunna beskriva den som en explosion!

Cold Connection

Varför valde ni att nytolka just “My Secret Garden” och vad ville ni uppnå med er version? 
– Innan vi fick erbjudandet att vara med på den här fina hyllningsskivan, hade vi aldrig ens funderat på att göra en Depeche Mode-cover, eftersom det kändes dömt att misslyckas. Praktiskt taget alla deras låtar är ju fulländade. Vad kan man egentligen tillföra? Men när vi nu tog oss an den här utmaningen, så var ”My Secret Garden” det självklara valet. Det var en av de första låtarna vi hörde med dem och den har alltid varit en favorit med sitt mystiska sound och sina fantastiska harmonier. Man kan verkligen höra att Martin Gore hade lyssnat på David Bowies “V2 Schneider” när han skrev den. Vi försökte göra den i typisk Cold Connection-stil med studsiga basar och sköna blipp blopp-ljud. Ambitionen var att den ska låta som en av våra egna låtar. Vi har verkligen lagt ner hela vår själ för att göra låten rättvisa och är väldigt nöjda med resultatet!

Vad tycker ni om hyllningsskivan 6122 som helhet? Har ni några favoriter bland de andra bidragen? 
– Daniel Gierke har verkligen lyckats sätta ihop en fin variation av olika stilar och artister. Det är riktigt häftigt! Det är svårt att rangordna bidragen eftersom alla är bra, men vi är nog lite extra förtjusta i Apsürdes cover av ”The Sun And The Rainfall”, Atlantic Popes ”Little 15” och Bon Harris ”In Sympathy”.

Om ni hade fått träffa Andrew Fletcher innan han så sorgligt lämnade jordelivet, vad hade ni velat säga till honom då?
– Först hade vi velat fråga varför han inte spelade så mycket live efter Speak and Spell– och A Broken Frame-turnéerna. Han spelade ju alla basslingor live på dessa turnéer, så förmodligen var han en hyfsad musiker, oavsett vad folk brukade säga. Vi skulle gärna även vilja veta mer om hans relation till Alan Wilder, som ofta framställts som lite infekterad. Avslutningsvis hade vi velat säga att vi är tacksamma att han och Vince Clarke var skolkamrater, för annars hade kanske aldrig Depeche Mode sett dagens ljus.

Målning: Jesper Kikkenborg

Läs mer om 6122 här.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

6122 – hyllningsskiva till Andrew Fletcher med många stora namn

Sista veckan i maj nåddes vi av det tråkiga beskedet att en av Depeche Modes …