Priest – maskerade elektrogoter i gränslandet mellan nostalgi och futurism

De förespråkar sammansmältningen mellan människa och maskin. Med sin mörkt dansanta elektropop och unika image har de blivit ett kultband på båda sidor av Atlanten. De heter Priest och Zero Magazine fick ett intressant samtal med sångaren Mercury om USA-marknaden, specialtillverkade masker, skräckfilm och de kommande konserterna i Helsingborg och Umeå.  

God kväll, Mercury, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Du är precis hemkommen från en längre USA-turné. Hur har det varit i Amerika? 
– Det har varit både fantastiskt, stökigt och en smula jobbigt mellan varven. Vi hade problem med att få våra amerikanska arbetsvisum i tid, så två av oss blev strandsatta i London en vecka innan vi kunde flyga över till staterna. Tyvärr fick vi ställa in ett par spelningar på grund av det, vilket förstås kändes tråkigt. Men de flesta spelningarna på turnén var slutsålda, så alla är överens om att det sammantaget gick över förväntan bra! Publiken var mer blandad i USA än i Europa, vilket kändes uppfriskande. En av höjdpunkterna var att spela på legendariska Viper Room i Hollywood. Vi åker över igen i vår och planerar ytterligare en sväng hösten 2023, när vi förhoppningsvis har en ny platta ute. 

Är den amerikanska marknaden viktig för Priest? Tror du att er typ av musik och show går hem bättre i USA, där folk verkligen vill bli underhållna, än i norra Europa, där det finns mer ”distanserad coolhet” och kulturelitism? 
– Ja, USA är vår största marknad, både vad gäller streams och merchandiseförsäljning. De är väldigt öppna och showbizmentaliteten är mer prominent där. Jag känner igen den “distanserade coolheten”, men tror samtidigt att det i varje elitist finns en längtan att bli underhållen av ett ”over the top”-visuellt och framtidsgotiskt band. Om man bortser man från förpackningen, så levererar Priest dessutom välskriven popmusik, som sträcker sig över flera genrer och har fantastisk produktion. 

Er musik är varierad, men överlag ganska lättillgänglig. Är det viktigt för er att det finns ett popelement och att ni inte blir för abstrakta? 
– Vi lägger mycket tid på att göra våra låtar så bra som möjligt. När de är klara ska man ju leva med dem resten av livet! Men vi har inte några regler och det kommer sannolikt att komma mer abstrakt musik längre fram. Att skriva en bra poplåt är dock svårare än vad de flesta tror. Att röra sig utanför en struktur, bara för sakens skull, är enkelt och själva formen på en låt läggs oftast först på ”huggkubben” när man vill vara lite experimentell. Jag blir inte imponerad av låtar som har ett halvdussin olika partier och saknar tydlig refräng om ackordföljderna är uttjatade och melodierna mediokra. Då är det mer intressant att bryta upp ackorden i ett beprövat popformat. Ingredienserna är klart intressantare än formen för mig… och varför ska man göra en chokladboll fyrkantig?

Vissa av era låtar, som ”Nightcrawler”, lär funka bra på dansgolven i de flesta amerikanska och europeiska storstäder. Har ni ett intresse för klubbmusik och gillar ni tanken att Priest även når ut till en ung och dansant publik? 
– Tack! ”Nightcrawler” funkar väldigt bra när vi spelar den live också. Vi kommer ha fler dansanta låtar på vår nästa skiva, även om de blir lite mer “body” och mörkare. Självklart vill vi nå ut till en yngre publik, men vi är boomers som jobbar med nostalgiska element, så våra referenser sträcker sig längre tillbaka. Jag vet inte om vår musik låter modern, men vi försöker göra något som vi gillar och som ger oss rätt känsla. Förhoppningsvis känner lyssnarna likadant!

Är Priest ett band i ständig utveckling? Är det viktigt att varje skiva tillför något nytt och utmanar lyssnarna? 
– Det skulle man kunna säga. Det skulle vara trist att skriva samma låt om och om igen. Men å andra sidan älskar jag AC/DC och de kommer ju undan med det. I det långa loppet tror jag dock att det är mer intressant att gå tillbaka och höra ett musikaliskt varierat band. Om man har en stark visuell image, så kan den funka som ett kitt som håller ihop de spretiga musikaliska utflykterna. Jag brukar nämna The Cure som ett bra exempel. Tack vare Robert Smiths läppstift och karakteristiska frisyr ifrågasätter ingen att de både framför treminuters poplåtar i dur och gotiska epos på åtta minuter. Enligt samma modell tror jag att vår image gör att vi känner oss trygga i att experimentera och testa våra gränser.

Vilka är era främsta musikaliska förebilder och inspirationskällor i dagsläget? 
– Just idag skulle jag säga Caterina Barbieri. Hon gör fantastiska arpeggion och melodier, som man nästan blir gråtfärdig av. Alla borde kolla upp nya Spirit Exit och vi skulle bli överlyckliga om hon ville samarbeta med Priest en dag! En annan skiva som gick varm under USA-turnén var Blood Incantations krautiga Timewave Zero. Annars kommer Nitzer Ebb, Front 242, Depeche Mode och DAF alltid att finnas där tillsammans med The Prodigy, Photek och Source Direct.

Det har funnits ett par band före er som använt masker, som KISS och Daft Punk. Hur föddes er idé och varifrån kommer egentligen era fantastiska huvudbonader? 
– Ja, konceptet har ju använts av en rad band, där KISS nog får ses som störst. Jag fick idén när jag spelade i ett välkänt maskerat band och märkte hur de kunde användas. Det var väldigt lärorikt! Jag läste även mycket serietidningar som liten och har alltid tyckt att det är coolt med maskerade hjältar. Kraftwerk och Daft Punk kunde ju bli robotar, så varför inte Priest också? Maskerna är specialtillverkade i samarbete med framgångsrika designers och skulptörer. Det tog ungefär lika lång tid att göra dem som att spela in en EP…

Maskerna minskar individfixeringen som annars kan dra fokus från musiken. De underlättar dessutom processen vid medlemsbyten. Är ni fascinerade av tanken på ett anonymt musikkollektiv, lite i stil med vad amerikanska The Residents eftersträvade på sjuttiotalet? 
– Det stämmer att vi inte har något intresse av att visa upp våra personligheter. Självfallet vet vissa vilka vi är, men vi försöker att inte ”spoila” för mycket via sociala medier. Det har dock visat sig vara svårt, eftersom nya människor man jobbar med, som inte är insatta, ibland fotar och lägger upp bilder med taggar. Jag ser gärna att en statisk grupp, utan medlemsbyten, döljer sig bakom Priesthättorna, men ibland kommer jobb och annat emellan. Man kan säga att vi är fler än tre medlemmar för tillfället och att det ibland, av olika anledningar, behöver roteras på vissa poster. Vi håller altid öppen dialog kring detta.

Ni jobbar med alter egon, eller om man så vill ”personas”. Kan ni berätta lite mer om de olika karaktärerna som utgör Priest?
– Det tog lång tid att komma fram till hur vi skulle se ut. Vi gick igenom många varianter och förslag innan det landade i att vi skulle ha kostym och lädermasker. Karaktärerna hade inga namn först och det var ju ett problem. Men av en ren slump köpte jag en bok om alkemi och såg att symbolerna ”eld”, ”jord”, “luft” och “vatten”, som ju bars av vissa gastar i ett annat band, var direkt länkade till kvicksilver, salt och svavel. Först tänkte jag ”så får man väl inte göra… det är för likt det tidigare bandet jag var medlem i”. Men sedan ifrågasatte jag min egen skepsis. Mercury blev sångare, Salt spelar keyboard och Sulfur sköter programmering och trummaskiner. Uppenbarligen ville ju ödet att det skulle bli så. 

Förutom att ha ett genomtänkt visuellt koncept, så finns det även något apokalyptiskt över er. Kommer Priest att leva vidare för evigt eller är bandet ”tidsbestämt” på något vis? 
– Vi ser Priest som ett långvarigt projekt. Det kanske fortfarande existerar om femhundra år som riktiga robotar. Vem vet?

Ni har en bakgrund i det mer rockiga projektet Ghost och gissningsvis kommer en del av era lyssnare därifrån. Samtidigt som ni naturligtvis vunnit en massa nya fans under resans gång. Hur ser ett typiskt Priest-fan ut, tror du?
– Många hittade oss via Ghost och på så sätt kunde vi ”side-tracka” tre år av fritidsgårdsgig och mindre spelningar för att istället starta på en mer etablerad nivå. Å andra sidan finns det folk som blir överraskade över kopplingen mellan banden, vilket också känns kul. Längst fram vid scen brukar det vara svartklätt och gotisk makeup, men överlag drar vi en ganska varierad publik. Våra fans är fantastiska och hjälpte oss, både finansiellt och emotionellt, genom en svår tid för ett par år sedan. Vi kommer alltid att vara tacksamma över det! Utan det stödet hade nog Priest inte existerat idag.

Ni har en stilren logotyp av en modell som inte tillhör vanligheterna hos elektroniska akter, utan snarare leder tankarna till metalscenen. Är den grafiska igenkänningsfaktorn viktig för er? Tänker ni på Priest som ett helhetskonstverk, där ljud- och bildintryck är lika betydelsefulla?  
– Ja, jag tycker att metalband oftast har snyggare logotyper än syntband. De funkar bra på tishor också. Det höll först på att bli ett typiskt ”kråkbo”, men vi valde att göra den mer clean för att få den att funka bättre med den elektroniska musiken. Jag ser definitivt Priest som ett helhetskoncept. Det är fantastiskt att kunna jobba med låtskriveri, musikproduktion, videor, design och illustration i ett och samma projekt. Det håller fantasin igång och man blir inte uttråkad. Om vi får en större budget i framtiden, så kommer liveshowen att bli som att gå in i en egen värld med en massa interaktion mellan ljud och bild. Det kommer att bli fantastiskt! 

Det ligger nära till hands att tro att ni inspirerats en del av skräckfilmer. Vilka är era favoriter, som påverkat er både musikaliskt och tematiskt? 
– Korrekt! Jag skulle säga att Eraserhead, Terminator och Hellraiser har samtliga visuella element. Halloween och Carpenters soundtrack är storfavoriter tillsammans med italienarna i Goblin.

De kommande veckorna ska ni spela på Uma Obscura i Umeå och  Charles Dickens i Helsingborg. Vad kan den svenska publiken förvänta sig? 
– Vi ser jättemycket fram emot spelningarna i både Norrland och Skåne! Vi är väl uppvärmda, då vi precis plöjt England och USA, och kan utlova ett högoktanigt liveframträdande! 

Avslutningsvis, det lackar mot jul. Vilka är, enligt Priest, världens bästa jullåtar och varför? 
– ”Last Christmas” och ”Mer jul”. Båda har ett elektroniskt och tidlöst sound. ”Jag firar julen i Polen” med Onkel Kånkel är ett smärre mästerverk också, men spela den inte för barnen bara…

PRIEST / TÍKLÁ / KUNT

Fredagen den 25 november
Charles Dickens bar & scen
Södergatan 43 i Helsingborg

Köp biljetter till evenemanget här!

Charles Dickens samarbetar med Neostalgia. För er som köpt biljetter till Front 242 i Malmö finns ett rabatterbjudande här. Visa din Front 242-biljett i dörren i samband med att du visar din Priest-biljett.

Ni kan även se Priest live i Umeå den 19 november, på Uma Obscura 2022, tillsammans med bland andra Brutal Ballet, Sanguine Rumours och Gallow’s Eve.

Zero Magazine tackar Andreas Noreen för tips och expertis rörande gastar, spöken och retrofuturism!