Tuesday , November 29 2022

a-ha – om naturskydd, interna spänningar, åttiotalet och nya True North

På sitt elfte studioalbum, True North, samarbetar a-ha med symfoniorkestern Arctic Philharmonic. Precis som titeln antyder bjuder norrmännen på drömsk, vemodig och atmosfärisk pop, som leder tankarna till storslagna vinterlandskap. Zero Magazine pratade med Magne Furuholmen och fick ett intressant samtal om naturskydd, interna problem och hur det kändes att vara ett av åttiotalets mest missförstådda band.

Foto: Stian Andersen

Vår värld förändras snabbare än under någon annan period av människans historia. 

Mycket har blivit bättre. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har minskat, fler barn har fått möjlighet att börja i grundskolan och drygt tre fjärdedelar av världens invånare har nu tillgång till rent dricksvatten.

Men det finns fortfarande utmaningar. Västvärldens konsumtion av resurser har blivit ohållbar. Skogsskövling och exploatering av haven leder till att ekosystemen förstörs och arter försvinner i allt snabbare takt.

Några som är medvetna om problematiken är Norges största popband, a-ha. Deras nya album, True North, slår ett slag för ökad miljömedvetenhet och diskuterar ämnen som “var vi är nu och vad vill vi ska hända med vår planet i framtiden”.
– Pål, Morten och jag är väldigt olika som personer och ett intresse för naturen är i princip det enda vi har gemensamt förutom musiken, berättar Magne Furuholmen. Därför har vi alltid försökt att lyfta fram viktiga miljöfrågor. På åttiotalet importerade Morten och jag den första elbilen till Norge och på nittiotalet ägnade vi mycket tid åt djurskydd och regnskogar. De senaste åren har vi ökat engagemanget igen. True North är inget konceptalbum, men det har en röd tråd i form av vårt ansvar att skapa en hållbar värld för kommande generationer.

Häromåret köpte Magne en liten gård på Lofoten i norra Norge. Där har han, omgiven av höga berg och med ett par getter som sällskapsdjur, levt i samklang med naturen.
– Jag hade länge drömt om att ha en lugn tillflyktsort, som ett alternativ till stressen i städerna. Allt började med att jag åkte skidor på Lofoten med en god vän som hade lämnat ett toppjobb i finansvärlden, eftersom han förstått att han var en del av problemet och inte av lösningen. Både hans insikter och de majestätiska omgivningarna gjorde ett starkt intryck på mig, så jag skaffade ett lanthus ute i vildmarken. Min familj har haft mycket glädje av det och för mig, personligen, har det inneburit mängder med inspiration. Det finns en lång tradition av naturreferenser i norsk kultur. Som Munchs landskapsmotiv och Griegs fascination för fjällen. Även vi i a-ha har skrivit mycket om berg, snö och djupa skogar. Den här gången föll det sig självklart att fördjupa det temat. Vi tänker på True North som ett brev från polcirkeln, tonsatt med musik.

True North är inspelad i samarbete med The Norwegian Arctic Philharmonic, en trettiofemhövdad symfoniorkester som tidigare jobbat med storheter som avantgardekompositören Philip Glass.
– I viss utsträckning handlade det om att komma bort från de gamla rutinerna. Om Pål, Morten och jag hade suttit i studion hela dagarna, hade vi förmodligen gått varandra på nerverna. Det nya arbetssättet gjorde oss gott och vi kände oss faktiskt mer harmoniska än på länge. Dessutom fick vi in både ny spontanitet och extra dramatik i låtarna. Så det var ett väldigt lyckat projekt på flera plan!

Till skillnad från många andra band, som förlitat sig på bara en låtskrivare, har a-ha alltid bestått av tre musikmakare. På True North är vars sex låtar signerade Pål och Magne.
True North har en bra bredd, men håller ändå ihop fint som helhet, menar Magne. Samarbetet med orkestern gick smärtfritt, då både Pål och jag har jobbat en del med filmmusik tidigare och vet hur stråkarrangemang fungerar. Jag är mycket nöjd med soundet, men i slutändan blir låtarna sällan som jag föreställt mig, eftersom Morten brukar tolka om dem. Jag sjunger in demoversionerna själv, men han ger bara mina skisser en snabb genomlyssning och gör sedan om allt på sitt eget sätt. Vilket både kan vara spännande och en smula frustrerande, haha. Den här gången var vi dock, trevligt nog, ovanligt bra i fas!  

Foto: Stian Andersen

Som förstasingel valdes en av Magnes låtar, ”I’m In”, som uppmuntrar lyssnaren att kämpa för en bättre värld.
– Den handlar om att visa sitt fulla stöd för något man tror på. Naturligtvis kan det vara svårt att hitta tid och kraft, men allt börjar med en tanke och en ambition. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Någon som verkligen engagerat sig med hela sitt hjärta är Greta Thunberg. Om man, som Magne Furuholmen, har ett stort intresse för miljöfrågor ligger det nära till hands att följa hennes framfart. Mycket riktigt talar han uppskattande om hennes gästspel på Håkan Hellströms Ullevikonsert. 
– Jag läste om samarbetet och tyckte att det var väldigt fint gjort av Hellström, berömmer han. Nu är Greta kanske ingen större sångerska, men det finns tillfällen där innehållet är viktigare än framförandet. Vi i a-ha stöder absolut idén och det är inte helt otänkbart att vi gör något liknande själva i framtiden! 

True North är inte bara en skiva, utan även en film med samma namn, som kombinerar musik med starka landskapsbilder.
– Den var först tänkt att bara handla om inspelningarna, men utvecklades efter hand till något mer flerdimensionellt. Lite som vår version av Bruce Springsteens Western Stars. Tanken är att filmen ska vara en följeslagare till albumet och hylla naturens urkraft, men även uppmärksamma problem som miljöförstörelse och klimatförändringar. Bodø, med sina mäktiga berg och sitt rasande hav, kändes som den perfekta inramningen! 

”True North” är inte den enda filmen om trion som varit på tapeten det senaste året. Även ”a-ha: The Movie” fick mycket uppmärksamhet. Magne beskriver den som ambitiös, men onödigt negativ.    
– Den lägger för mycket vikt på våra interna problem och skapar illusionen av att allt var bättre förr. ”På åttiotalet var de bästa vänner och otroligt framgångsrika, men tvåtusentalet har varit en enda lång uppförsbacke”. Den bilden stämmer inte. Vi har alltid varit tre självständiga och viljestarka individer, som haft olika idéer. Flera av våra största succéer, både konstnärligt och kommersiellt, har inträffat på den här sidan sekelskiftet. Man får inte heller glömma att vi, när allt kommer till kritan, har djup respekt för varandra, både som musiker och människor. Det är synd att den aspekten inte får lika mycket utrymme. 

Trots en viss skepsis till filmens vinkling uppskattade Magne att se gamla filmsnuttar från åttiotalet, när a-ha flyttade till London och tog del av mångmiljonstadens utbud.
– Det var en otroligt spännande tid, som var helt avgörande för vår utveckling. På den tiden fick popmusik väldigt lite utrymme i norska medier. Folk förstod inte riktigt våra ambitioner och kallade oss ”dagdrömmare”. Men i London hamnade vi i händelsernas centrum och blev tagna på allvar. Där fanns det radiostationer som spelade new wave dygnet runt och klubbar som hade öppet alla kvällar i veckan. Det var nästan överväldigande i början! Vi bodde i en billig lägenhet, sov på madrasser på golvet och levde för musiken. Stundtals var det tufft, men vi visste att vi var tvungna att satsa allt för att kunna slå igenom.

Genombrottet kom i form av en hejdlöst catchy poplåt med en tecknad video. “Take on Me” genomgick dock många förändringar innan den nådde sin fulländning. Magne, som skrev det berömda syntriffet, minns processen. 
– Pål och jag la grunderna till låten redan som tonåringar, men på den tiden lyssnade vi mest på psykedelisk rock och tyckte att melodin var för kitschig. Så den hamnade i byrålådan. Men vi insåg ändå att den hade något speciellt och återkom till den flera gånger under de kommande åren. Vissa versioner var ganska knäppa. Det finns till exempel en inspelning där Morten gal som en tupp i refrängen, haha. Till slut fick vi ihop något som alla var nöjda med. Jag använde en Juno-60 till syntslingan och alla var överens om att det kändes som en hit!

Killarnas intuition stämde. ”Take on Me” kom att toppa listorna i tjugosju länder. Men inte nog med det. A-has debutalbum, Hunting High and Low, sålde i smått ofattbara elva miljoner exemplar. Framgångarna visade sig dock ha en baksida.
– Allt vi drömt om slog in, men samtidigt kändes det som att stiga på ett tåg som rasade iväg utan att vi kunde påverka varken hastigheten eller resmålet. På bara ett par månader gick vi från att vara fullständigt anonyma till att vara i strålkastarljuset överallt. Det blev snabbt klart för oss att vi förväntades leverera, oavsett hur vi mådde. Så vi gjorde konserter även när vi var jetlaggade och ställde upp på tv-intervjuer när vi knappt sovit på en vecka. Vi ville vara på toppen och detta var priset vi var tvungna att betala. Missförstå mig inte, på många sätt var åttiotalet en underbar tid, men det slet också väldigt mycket på oss.

Ett annat dilemma var att a-ha, precis som kollegorna i Duran Duran och Depeche Mode, stoppades i facket “snygga killar som gör lättsmält elektronisk pop”. Deras ambitiösa låtskrivande togs inte på allvar och istället diskuterades deras utseenden lika mycket som musiken. Det var först i samband med comebacken, på den här sidan sekelskiftet, som Magne och hans kamrater fick ett erkännande. Norrmännen hyllades då av yngre artister som Liam Gallagher i Oasis och Chris Martin i Coldplay. Framförallt U2:s basist, Adam Clayton, slog huvudet på spiken med sin beskrivning: ”they were looked upon as a group for teenage girls, but in reality they were a very creative band”.
– Vi avskydde verkligen bilden av oss som ett ”glättigt pojkband”, minns Magne. Våra förebilder var The Doors, Joy Division och Soft Cell, men åttiotalsproduktionen och pressfotona fick oss att framstå som något helt annat. Tack och lov kunde vi växa i våra skor. Vi utökade vårt sound med fler instrument, lyckades tona ner fixeringen på våra frisyrer och blev till sist erkända som ett seriöst band. Det kändes oerhört fint att få respekt och uppskattning från Oasis och U2. Då förstod vi att vi hade gjort ett större musikaliskt avtryck än vad vi någonsin kunnat tro. Idag har vi lyckats hitta en balans. Vi är stolta över vår historia, men vad som verkligen intresserar oss är här och nu! 

Zero Magazine bad även om kommentarer från två musikerkollegor.

Foto: Peter Knutson

Lili Päivärinta (djurskyddsarbetare och ena halvan av kultduon Lili & Susie)

Är det viktigt att artister engagerar sig i naturskydds- och djurrättsfrågor? 
– Jag tycker att det är oerhört viktigt att kända personer lyfter fram djur- och naturskydd och annat som kan hjälpa omvärlden! Rösterna blir hörda och många lyssnar. Jag är därför jättetacksam att a-ha och andra går ut så starkt med sina budskap. Många väljer att blunda eller vända blad, men att våga ta ställning ger ringar på vattnet och leder till något positivt. Susie och jag har alltid engagerat oss med full kraft för djur och natur, men det är också viktigt att ge en hjälpande hand till ensamma och behövande medmänniskor.

Har du några tips på hur vi kan göra skillnad i vår vardag genom att göra miljö- och djurvänliga val?  
– Man kan tänka på vad man köper, i mat- och klädväg, och undvika onödigt slöseri. Planera dina inköp, förvara maten rätt och ta hand om rester. Satsa på ekologiska, fairtrade och klimatsmarta material. Det leder till ett helhetstänk, som gör att du själv mår bättre och deltar i hållbarhet för kommande generationer! Djurskydd har alltid legat mig extra nära om hjärtat. År 2000 grundade jag stiftelsen Djurens Ö, som arbetar med rehabiliteringsverksamhet för skadade vilda djur och djurungar. Vi bedriver bland annat groddjursräddning varje vår och uppmanar allmänheten att delta. Det är många som återkommer år efter år, då man verkligen känner att man gör en insats på fältet och gör skillnad! 

Foto: Kine Jensen

Jonas Groth (sångare i det norska elektropopbandet Piston Damp)

Hur mycket har a-ha betytt för Piston Damp och den norska musikscenen i stort? 
– De har gjort ett jättestort och viktigt avtryck. A-ha visade att det var möjligt att komma från lilla Norge och få stora internationella framgångar! Deras melodiska och melankoliska pop har varit en stor inspirationskälla för mig som låtskrivare. När vi spelade in vårt debutalbum, Making The World Great Again, var faktiskt Magne Furuholmen en kandidat till producentrollen. Men det slutade med att vi gjorde det själva istället, haha.

Har du några personliga favoritskivor med dem?
– Jag lyssnade extremt mycket på Hunting High and Low, Scoundrel Days och Stay on These Roads som ung. Men även deras comebackplatta från 2000, Minor Earth Major Sky, är riktigt stark. Det finns mycket bra att upptäcka i deras katalog! 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Japan släpper Quiet Life som deluxe-box

Efter de båda postpunkiga och lite kantiga albumen Adolescent Sex och Obscure Alternatives satsade Japan …