En hyllning till den elektroniske mästaren Klaus Schulze (1947-2022)

Han kallades ”mannen som la grunden för den elektroniska popen” och ”technons gudfader”. Tyvärr har han nu lämnat jordelivet, men hans musik kommer att fascinera människor i många generationer framöver. Vi talar förstås om den elektroniske mästaren Klaus Schulze (1947-2022). En vacker augustidag för lite drygt tio år sedan fick Zero Magazine äran att prata med honom. Höstsolen sken över Prenzlauer Berg och herr Schulze berättade öppenhjärtigt om sin långa och mycket spännande karriär. Artikeln som blev resultatet av intervjun publiceras nu här i lätt remixad form. Tack för allt, Klaus! 

Låt oss förflytta oss till Berlin under slutet av sextiotalet. Staden var ofrivillig mittpunkt i stormaktskonflikten mellan USA och Sovjetunionen. Den tidigare så eleganta metropolen kokade av indignation och frustration. Våldsamma demonstrationer tillhörde vardagen och stora delar av befolkningen engagerade sig i mer eller mindre samhällskritiska grupper.

Konstnärligt betraktat var den apokalyptiska stämningen inte bara destruktiv. Tvärtom frigjorde den stora mängder kreativ energi. I skuggan av den nyligen byggda Berlinmuren ägnade studenterna Klaus Schulze, Conrad Schnitzler och Edgar Froese all sin lediga tid åt experimentell musik. Under namnet Tangerine Dream gav trion 1969 ut det banbrytande albumet Electronic Meditation.
– Det var en väldigt spännande tid, minns Klaus Schulze. Allt handlade om att ifrågasätta normer. Electronic Meditation var helt klart färgad av den anarkiska samhällsstämningen. Musiken baserades på underliga elektroniska ljud, men vi spelade även på köksredskap och metallskrot. Retrospektivt har skivan kallats ”världens första elektropunkalbum”, vilket faktiskt känns ganska träffande.

Efter Electronic Meditation valde Schulze att lämna Tangerine Dream och började istället musicera i den psykedeliska konstellationen Ash Ra Tempel. Även det samarbetet blev dock förhållandevis kortlivat.  
– Problemet med att spela i ett band är att alla ska bli nöjda. Istället för att göra musik, så sitter man mest och diskuterar. Det kostar energi och är ganska frustrerade. Därför tog jag beslutet att gå min egen väg.   

1972 släppte Klaus Schulze sitt första soloalbum, Irrlicht, vilket blev startskottet för en mycket diger produktion. När man idag lyssnar på hans sjuttiotalsplattor förundras man över hur många år före sin tid han var. Schulze skapade hypnotiska, elektroniska stämningar före Brian Eno och laborerade med monotona basgångar långt före DAF. Mycket riktigt brukar han också kallas ”mannen som la grunden för den elektroniska popen” och ”technons gudfader”.
– Jag känner mig självklart stolt när folk tilldelar mig sådana hederstitlar, men egentligen förtjänar nog Kraftwerk dem bättre, småskrattar Schulze. Det är smickrande att ha gjort ett avtryck i den moderna musikhistorien, men ärligt talat känner jag mig alltid lika förvånad när folk talar om mina tidiga plattor som ”milstolpar”. Du förstår, när jag gjorde dem hade jag inga tankar på att de skulle influera kommande generationer. För mig handlade det bara om att tonsätta idéerna jag hade inom mig.

Många av Schulzes alster leder tankarna till rymden. Som lyssnare får man ofta känslan av att befinna sig i en fjärran galax, omgiven av vätgasmoln och blinkande stjärnor.
– Universums oändlighet har alltid fascinerat mig. Drömmen om att sväva runt i tyngdlöshet, bortom tid och rum, har helt klart inspirerat ett par av mina kompositioner. Men det har aldrig varit ett självändamål för mig att göra ”kosmisk musik”. Många album handlar istället om resor in i det mänskliga psyket. Fast man kan förstås se en koppling, då alla atomer i våra kroppar en gång varit delar av stjärnor… 

Astrologi och psykologi är långt ifrån de enda ämnen som tematiserats av Klaus Schulze. Hans omfångsrika katalog innehåller exkursioner till såväl de elegantaste kulturinrättningarna som de mest dekadenta nattklubbarna. Han har nämligen både skrivit hyllningslåtar till Richard Wagner (albumet Timewind) och gjort soundtracket till en erotisk film (albumet Bodylove). 
– Musik är ett fantastiskt medium, som kan förmedla ett brett spektrum av känslor. Som musiker vill jag självklart prova olika uttryckssätt. Pumpande rytmer har alltid intresserat mig, så när jag fick förfrågan att tonsätta en … hrm … ”kärleksfilm” kändes det som ett spännande uppdrag. Lika självklart för mig var det att utforska orkestrala arrangemang. Allt handlar om nyfikenhet och en önskan att vidga sina vyer. Man får aldrig stagnera eller bli förutsägbar!  

Samma gränsöverskridande filosofi har färgat Schulzes liveframträdanden. Han har spelat i Bryssels katedral och i teaterhus över hela Europa. Han har vidare gjort en legendarisk tiodagarskonsert på Hannovers tekniska mässa och framfört terapeutisk musik på ett mentalsjukhus i Berlin. 1977 fick han till och med äran att bli den förste popartisten som uppträdde i Londons planetarium.
– Generellt eftersträvar jag högsta möjliga ljudkvalitet och vill ge konserter i lokaler med bra akustik, men i vissa fall kan jag tänka mig att göra undantag, då andra aspekter väger tyngre. Jag har spelat på ett par ganska annorlunda ställen, eftersom det tilltalar mig att nå ut till människor som annars kanske inte hade kommit i kontakt med min musik…

Klaus Schulze har alltid haft ett stort intresse för den tekniska sidan av musikskapandet och har under årens lopp varit en flitig användare av klassiska maskiner som ARP Odyssey, Farfisa Duo, Polymoog och Korg M1. Under slutet av sjuttiotalet fick han mycket uppmärksamhet för ”Klaus Schulze’s Big Moog”, ett nästan hundra kilo tungt monstersystem av sammankopplade syntar och sequencers.  Att tysken trots allt har en mycket avslappnad inställning till maskineriet avspeglas i humoristiska låttitlar som ”Synthies Have (No) Balls” och ”Dark Side of the Moog”.
– Man får aldrig glömma att det bara är tekniska apparater, poängterar han. Synthesizern är förvisso ett underbart instrument, men i sig har den inget groove. Det är människan bakom maskinen som får den att svänga! 

Frågan ”hur var det att göra elektronisk musik i början av sjuttiotalet” får Schulze att le brett.
– Haha, det var rena stenåldern. Varken samplern eller sequencern var uppfunna, så varje inspelning gjordes mer eller mindre live. Jag hade hundratals knappar och switchar att hålla reda på. Det blev inte lättare av att jag bodde i en billig lägenhet i Berlin, där strömmen ofta svajade. Ibland höll jag på att bli vansinnig, men i efterhand betraktat hade allt förstås sin charm.

Hur ställer sig då Schulze till dagens moderna teknik. Kan softwaresyntar mäta sig med gamla, analoga instrument?
– Nej, men de kan komplettera varandra. Personligen använder jag allt från laptopdatorer till fyrtioåriga elorglar när jag komponerar. I grund och botten har jag alltid uppskattat tekniska framsteg och varit mer tveksamt inställd till nostalgi. När jag träffade Bob Moog för några år sedan satt vi och diskuterade hur mycket den elektroniska musiken utvecklats sedan sextiotalet. Vi var helt överens om att det varit en fantastisk resa. Vem vet var den kommer att sluta? 

Under sin långa karriär har Klaus Schulze haft utbyte med ett flertal kollegor, som till exempel Blixa Bargeld, Kitarō och Lisa Gerrard. En samarbetspartner som ständigt återkommit är Marian Gold från Alphaville.
– Det är alltid intressant när vi jobbar ihop. I min värld kan ett låtintro vara nästan en halvtimme långt, men när Marian skriver musik brukar tjugofem minuter betyda ett halvdussin pophits. Våra skilda bakgrunder gör att vi lär mycket av varandra. Dessutom brukar vi ha det väldigt trevligt tillsammans!

Klaus Schulze tillhör numera det äldre gardet på den elektroniska scenen. Några tankar på att lägga musikskapandet på hyllan har han dock inte. 
– Om jag får vara frisk kommer jag att hålla på i minst tio år till. Det skulle vara stiligt att släppa en samlingsbox med åttio skivor på min åttioårsdag. Ja, så ska det bli! Du kan se det som ett löfte eller ett hot…

Tyvärr blev det inte så, utan Klaus Schulze spelar nu i det stora bandet i himlen tillsammans med Syd Barrett, Jimi Hendrix, Edgar Froese och Florian Schneider-Esleben. Däremot lever hans musik för evigt.   

Schulzes skivkatalog är enorm och innehåller närmare hundra släpp. Med andra ord är det inte lätt att veta var man ska börja. Zero Magazine bjuder därför på tre tips, från lika många årtionden, till dem som vill sätta sig in i den tyske pionjärens makalösa produktion. 

Irrlicht (1972)
Ett av de mest inflytelserika albumen i den elektroniska musikhistorien. Låter än idag fantastiskt med sina minimalistiska rymdstämningar.

Dig It (1980)
Popstrukturer och lättillgängliga melodier. Men samtidigt en aura av mystik. Känns lite som den felande länken mellan Vangelis och Pink Floyd.

In Blue (1995)
Schulze uppdaterar sitt sound och bjuder på svävande ambienttechno. Ett album som fyller lyssnaren med värme och harmoni.

Rekommenderas gör även Timewind (1975), Dune (1979), Audentity (1983), Are You Sequenced? (1996) och inte minst Lisa Gerrard-samarbetet Farscape (2008).

Zero Magazine frågade även två elektroniska kollegor om Klaus Schulzes inflytande:

Hannes ”Honey” Malecki, sångare i tyska Welle: Erdball: 
– För mig var Klaus Schulze en stor pionjär och en mycket kunnig musiker. Man skulle kalla honom ”Tysklands svar på Jean-Michel Jarre”, men liknelsen haltar lite, då det handlar mer om stämningar än om melodier. Hans tidiga plattor känns banbrytande, speciellt med tanke på utrustningen han använde. 

William Orbit, engelsk ambientguru:
– När jag började göra musik var Klaus Schulze en av de stora förebilderna. Hans stämningar färgade mig och mina kompositioner mycket. Jag var även väldigt fascinerad av hans nästan kusliga skivomslag. Han är en av de absolut största elektroniska musikerna och kan egentligen bara jämföras med Kraftwerk, Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre. 

Foto: Johan Arenbo

Vill ni läsa en intervju med en annan av de stora elektronmusikpionjärerna? Då rekommenderas Zero Magazines artikel om Edgar Froese och Tangerine Dream. Ni hittar den här. 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Underskattade låtar som borde varit singlar

För bara ett dussin år sedan var världen en annorlunda plats. Vintrarna var kallare, somrarna var …