Mobile Homes – ständigt aktuella elektropoplegender

En snart fyrtioårig karriär och still going strong. Legendariska Mobile Homes fortsätter att skämma bort oss med mörka stämningar, smarta syntljud och starka melodier. Härnäst står en konsert i Helsingborg och en remixskiva på agendan. Zero Magazine ville uppdatera sig och tog tillfället i akt att prata med Hans Erkendal. 

Hej, Hasse, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Vad har vi att se fram emot när Mobile Homes besöker Helsingborg den andra april?
– Det kommer att bli både gammalt och nytt. Vi vet själva hur det är: när man går på konserter med band man lyssnat på länge, så vill man höra sina gamla favoritlåtar. Artisterna själva brukar däremot helst vilja spela nya grejer. Vi försöker hitta en vettig balans. Det blir en tonvikt på vårt åttiotal, men också det bästa från tvåtusentalet.

Vilken laguppställning kommer ni att ha kvällen ifråga?
– Mobile Homes är ju lite annorlunda än många andra band, eftersom vi är fem medlemmar, men bara fyra brukar stå på scen. Vi turas om lite. I Helsingborg kommer det att bli Patrik Brun, Andreas Brun, Markus Mustonen och jag. Andreas har inte spelat speciellt mycket live på sistone, men var med senast i Tranås. Det känns jättekul att han kommit igång igen!    

Ni sitter på en stor låtskatt. Finns det några som är extra roliga att framföra live?
– Åttiotalslåtar, som publiken kan och sjunger med i, är alltid kul. Personligen gillar jag ”Getting Nowhere” mycket. Bland de nyare är ”The Sorrow Stays For Good” en favorit. Den är melankolisk och dyster, men har en mörk energi som det är svårt att värja sig från.  

I Helsingborg kommer även Obsession of Time att uppträda samma kväll. Är det några som du är inlyssnad på?
– Ja, de är både duktiga och trevliga. Det blir kul att dela scen med dem! Jag har förresten hört att Eddie från Page ska vara diskjockey. Det kan bli hur bra som helst! 

Ni har en nästan fyrtioårig karriär bakom er, vilket är en lång tid i popvärlden. Hur kommer det sig att Mobile Homes tillhör den exklusiva lilla skaran som lyckats vara framgångsrika så länge?
– Kanske för att vi har en ganska avslappnad och opretentiös inställning? Vi har aldrig förstått varför andra band säger ”nu ska vi sluta” och gör en avskedsturné, bara för att återförenas ett par år senare. Vi har tagit pauser istället och ägnat oss åt andra projekt. Efter ett tag har intresset för Mobile Homes ökat igen och då har vi tagit upp tråden. Vi kör när vi tycker att det är kul och om det inte känns kul, så vilar vi en period. Det är inte konstigare än så! Dessutom är vi goda vänner. Det handlar inte bara om musik, utan Mobile Homes är ett väl sammansvetsat gäng även privat.  

Under åren har ni släppt sju studioalbum. Har du någon personlig favorit och finns det, å andra sidan, någon skiva som du är lite mindre nöjd med?
– Nothing But Something får självklart en hög placering. Den har starka låtar, låg rätt i tiden när den kom och har fått mycket uppskattning. Nya Trigger är jag också väldigt stolt över. Däremot finns det väl egentligen ingen skiva jag är missnöjd med. Okej, Test hade kanske kunnat bli bättre. Vi försökte vara onödigt hårda där. Albumet vi gjorde med Karl Bartos 1998 blev annorlunda än vi föreställt oss, eftersom han var inne i en gitarrfas, men det tillför bredd till vår katalog och självklart var det väldigt kul att jobba med en före detta Kraftwerkmedlem. Kort sagt har alla sju albumen sin charm och jag är stolt över vartenda ett! 

Ni har fått fin kritik för den senaste fullängdaren, Trigger. Både medier och fans menar att det rentutav kan vara ert bästa album hittills. Har ni fått en nytändning de senaste åren? 
– Ja, på sitt sätt. I det här fallet var det i hög utsträckning Andreas förtjänst. Han fick ett ryck och blev oerhört produktiv. Efter ett tag satt vi där med fler än tjugo riktigt bra låtar. Eftersom det inte kändes aktuellt att släppa en dubbel, så fick vi sålla bort drygt hälften. Men det var naturligtvis ett lyxproblem. I slutändan blev Trigger en riktigt stark skiva, som både låter nostalgisk och modern samtidigt.    

På er senaste singel, “The Sorrow Stays For Good”, gästas ni av Johan Renck, alias Stakka Bo, på sång. Kan du berätta lite om låten och samarbetet?
– Vi kände att “The Sorrow Stays For Good” skulle passa som duett, så vi kontaktade Johan och han nappade direkt. Först hade han tänkt lägga sin sång i New York, där han bor, men det funkade inte riktigt, eftersom det var mitt under pandemin. Men vi lyckades träffa honom under sommaren i Torekov istället. Slutresultatet blev verkligen bra. “The Sorrow Stays For Good” är nog nästan min favoritlåt överhuvudtaget med Mobile Homes! 

I poddavsnittet “Hemma hos Strage” berättade ni om ert punk- och graffitiförflutna. Har ni kvar några av idealen från den tiden?
– Mycket av den syntbaserade musiken som växte fram under åttiotalet hade sina rötter i punken. Som Ultravox och Simple Minds. Vi tillhör samma skola och har behållit en fot i punkens värderingar att man ska göra som man vill. Mobile Homes har aldrig kompromissat. Då har vi hellre bytt skivbolag! Även den grafiska biten har fortsatt vara viktig för oss. Pistolen på vårt debutalbum, Hurt, är helt genial. Trigger är också jävligt snygg. Att släppa en skiva utan text är kanske inte så lyckat, rent marknadsföringsmässigt, men vi ville ha det så. Som sagt, så gör vi bara vad vi tror på och brinner för…

Du har även haft framgångar med Peaches, West End Girls och Sapporo 72. Men har Mobile Homes alltid varit det projektet som legat dig närmast om hjärtat? 
– Peaches och West End Girls var jättekul, eftersom jag samarbetade med min dotter. Det var också inspirerande att kunna ta ut svängarna i Sapporo 72. Jag tycker att båda Sapporo-albumen är fantastiska, men tyvärr har de inte riktigt nått ut till allmänheten. Mobile Homes är en trygg hamn att komma tillbaka till. Projekten har kompletterat varandra på ett mycket bra sätt! 

Vad har Mobile Homes på gång framöver? 
– Det kommer en remixskiva någon gång i maj. Pete Gleadall, som kallats ”Pet Shop Boys tredje medlem” och samarbetat med världsstjärnor som David Bowie, Madonna och U2, har satt tänderna i “Once Upon a Time I Was Handsome”. Ovanpå det har Albin Myers, som jobbat med Avicii och David Guetta, gjort en tolkning av “The Sorrow Stays For Good”. Deras versioner blev jävligt coola! Framåt sommaren vill vi gärna ut och göra lite spelningar. Det är bara att hoppas att det öppnar sig något spännande på konsertfronten! 

Vad kommer Obsession of Time att bjuda på den här gången på Charles Dickens Bar & Scen? 
– Först vill jag gärna säga att det alltid är kul att spela på Dickens. Thomas Ingerby och hans team är fantastiska eldsjälar! Förra gången vi var där gjorde vi en konsertvideo och även nu vill vi bjuda på något minnesvärt. Vi har satt ihop en låtlista som vi tror kommer kunna sätta bra fart på publiken. Det blir låtar från hela vår karriär, från 1989 fram till idag.

Hur känns det att öppna för Mobile Homes? 
– Väldigt smickrande. Vi har lyssnat mycket på dem under åren och de har alltid funnits med bland inspirationskällorna. Första gången jag såg Mobile Homes var 1989, då de spelade förband till Nitzer Ebb i Göteborg. Redan då stod det klart att de skulle bli stora! När jag senare bodde en period i Stockholm, så lärde jag känna killarna i bandet och hjälpte till lite under inspelningen av The World Will Listen. Jag åkte även med som ljudtekniker på ett par konserter. Så det ska verkligen bli roligt att träffas igen i Helsingborg! 

Vad har Obsession of Time annars på gång?
– I samband med spelningen på Dickens, så släpper vi det fysiska albumet Onwards, som innehåller samtliga spår från våra senaste digitala EP:er. Det kommer även en singel med fyra fantastiska remixer på ”Until the End”. Ovanpå det har vi börjat skriva så smått på en ny skiva. Med andra ord är det en hel del på gång! 

Vill ni veta mer om Mobile Homes? Lyssna då på Fredrik Strages ambitiösa poddavsnitt.

Köp biljetter till Mobile Homes och Obsession of Time i Helsingborg här.