Tuesday , January 25 2022

Mouth Congress – Writing For Henry

Betyg - 6

6

Punkig garagerock och rörigt primitiv syntmusik med ekivoka texter.

User Rating: Be the first one !
Skivbolag: Captured Tracks/ Playground Music

Två homosexuella unga män från Toronto – Paul Bellini och Scott Thompson – skrev och spelade in hundratals sånger under 80-talet. Men ingenting gavs ut. De kallade sig först Kids In The Hall, men bytte senare namn till Mouth Congress. Först nu, flera decennier efteråt, har deras låtar samlats och getts ut under titeln Writing For Henry.

Beväpnade med snuskiga texter och en punkigt rörig musik gjorde Mouth Congress – ett slanguttryck för oralsex som de hittade i en översättning av Kama Sutra – allt i sin makt för att bli rockstjärnor. De skrev låtar och lirade i källaren, de lirade ihop med allsköns killar som idag är döda, de uppträdde live här och var, de bodde i minst nio olika lägenheter mellan åren 1984 och 1988 då dessa låtar skapades, och alltihop spelades in, slarvigt och humoristiskt, på en fyrakanalig bandspelare. Och det är så skivan låter: DIY rätt in i kaklet. Med låtar som ”Testicle delight”, ”Lullaby on blow”, ”Guess I´ll just jerk off again”, ”Be my hole” och ”Heavy breather” är det kanske inte så konstigt att inget skivbolag ville ge ut deras musik på den tiden. Texterna är långt ifrån rumsrena, ofta galna, kul om man har sjuk humor, och många gånger lika nonsensbaserade som den här skivans titel. Det finns nämligen ingen ”Henry” men enligt Paul Bellini hoppas han att Henry dyker upp snart. Ja, ni fattar… Writing For Henry innehåller 29 låtar, ibland är de gitarrbaserade, ibland synt- och trummaskinsdominerade, en del är uppenbarligen mer genomtänkta än andra, och ok, jag skulle inte vilja kalla det här för bra, men det är definitivt fult, charmigt, energiskt och kul att lyssna på. Mouth Congress upptäcktes under senare år av Mike Sniper på Captured Tracks och han ville ge ut deras alster. Den här plattan är resultatet och bandet återuppstod igen 2016. Hur de låter idag vet jag inte, men på 80-talet gjorde de uppenbarligen vad som föll dem in, oavsett vad omvärlden tyckte eller brydde sig om, och bara det är ju värt en eloge.

 

 

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Nytt livstecken från And One – videosingeln “We Want More”

Senast vi hörde från de tyska bodypoparna And One var 2014, när de släppte trippel-cd:n …