Valdemar – Paradisgatan

Valdemar är ett niomannaband från Göteborg, och Paradisgatan är gruppens fjärde album. Musikaliskt påminner det emellanåt om såväl Bruce Springsteen som Bob Dylan, medan texterna är på svenska och Valle Erlings sångröst tangerar John Holms.

Musikerna i Valdemar har grymma CV:n att stoltsera med, eller vad sägs om Kajsa Grytt, Tomas Andersson-Wij, Plura, Totta Näslund, Freddie Wadling, Ray Davies, Ebbot, Magnus Carlsson, Timo Räsinen, West of Eden, Bob Lanois, Jens Lekman, Håkan Hellström och Augustifamiljen? Då har jag ändå bara räknat upp en bråkdel av alla kändisar de lirat med. Pär Öjerot (gitarr) har producerat skivan och sångaren Valle Erling har skrivit samtliga låtar, förutom ”Inget gör så ont” av Johan Rothstein. Såväl Rothstein som gitarristen David Ekh har tyvärr avlidit och Paradisgatan är tillägnad dem. Bortgången tycks dessutom ha färgat skivans innehåll. Den handlar mycket om sorg, djupa känslor, allvar, längtan, smärta, men också kärlek och kraft att läka och gå vidare. I det uppvikbara cd-konvolutet står texterna till de 11 sångerna nedskrivna och visar hur viktiga de är för bandet och skivan. Det är de för lyssnaren också. Paradisgatan är en sådan skiva där berättelserna står i centrum och musiken snarare ramar in och förstärker dess innehåll än att dra iväg på egna egotrippar och uppvisningar. Lite som en musiksatt novell- eller diktsamling, ett svartvitt foto som färglagts noggrant och detaljerat. Det är en rätt stillsam platta Valdemar bjuder på, men inte så lugn att man somnar eller droppar av. Då och då blåser det till lite extra så att man som lyssnare håller sig på tå. Som låt betraktat uppskattar jag ”Maria, Maria” mest, men inga sånger här är onödiga eller dåliga och det är helheten som är det väsentliga.