Fancy – om åttiotalet, nya albumet och kärleken till Sverige

På åttiotalet toppade han listorna med kulthits som “Slice Me Nice”, “Chinese Eyes” och “Lady of Ice”. På hans spännande meritlista hittar man samarbeten med Pet Shop Boys, möten med Michael Jackson och en bok om magikerduon Siegfried & Roy. Vi talar förstås om Fancy, som nu är aktuell med en ny fullängdare. Zero Magazine fick ett exklusivt och trevligt samtal med den levande legenden. 

Hej, Fancy, och tack så hjärtligt för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om ditt nya album. Kan du berätta lite om bakgrunden till skivan?
– Som bekant har det senaste året varit ganska underligt. Eftersom jag inte har kunnat vara ute och spela live, har jag fördrivit tiden med andra kreativa aktiviteter istället. Bland annat har jag testat vingarna som skådespelare i en mörk komedifilm. Jag tog även tillfället i akt att skriva ny musik. Allt flöt på så pass bra att jag plötsligt insåg att en fullängdsskiva var inom räckhåll. Då bestämde jag mig för att sikta mot det målet.

Du har döpt det nya albumet till Masquerade (Les Marionnettes). Hur ska titeln tolkas?
– Titeln är tvetydig, då den både tittar bakåt och beskriver samtiden. Å ena sidan anspelar den på  pandemin och hur vi har gått runt med ansiktsmasker och varit marionettdockor i livets grymma teater. Å andra sidan är det en respektfull nickning till den fina sextiotalslåten “Les Marionnettes” av Christophe, som jag tidigare tolkat på tyska. 

Har du några personliga favoriter på albumet?
– Jag tycker att låtmaterialet är starkt rakt igenom. Men jag är lite extra nöjd med “Rockabye Me”, som låter “klassisk Fancy”, fast med en uppdaterad ljudbild. Jag är även förtjust i “Summer Wine”, en cover på fin sextiotalslåt av Lee Hazlewood och Nancy Sinatra, som jag gör tillsammans med eurodiscodrottningen Lian Ross. 

Albumlayouten är i gammal god Fancy-stil. Är det viktigt för dig att det visuella harmonierar med musiken? 
– Absolut. Det är kanske en gammaldags inställning nuförtiden, när de flesta lyssnar via Spotify, men jag tänker på mina skivor som helhetskonstverk, där musik, text och layout hör ihop och förstärker varandra. Ju fler sinnen som kan beröras, desto bättre! 

Vad har du för förhoppningar inför släppet av Masquerade (Les Marionnettes)?
– Då detta är min första skiva med nyskrivet material på mer än tio år, så hoppas jag självklart på kommersiella framgångar. Men viktigast av allt är att skivan inspirerar lyssnarna. Jag är lyckligt lottad att ha trogna fans över hela världen. Deras stöd har betytt otroligt mycket och det här albumet är en gåva till dem!  

Låt oss titta tillbaka på din långa och framgångsrika karriär. Du har en intressant och ganska exotisk bakgrund. Spansk pappa, tysk mamma och uppvuxen i Bayern, där du gick på en klosterskola. 
– Det stämmer. När jag var liten gick jag på en internatskola på den bayerska landsbygden, som drevs av kapucinermunkar. Även om reglerna var stränga, så minns jag det som en fin tid. Jag fick en bra grundutbildning och lärde mig mycket om humanistiska värden. Men både munkarna och jag insåg att jag inte var ämnad för klosterlivet. Så i tonåren växlade jag till ett gymnasium i centrala München. Ganska snart började jag spela gitarr och lät håret växa. Rock’n’roll-musiken hade kommit in i mitt liv och gav det en ny riktning!   

Vilka artister inspirerade dig på sextiotalet?
– The Beatles, Elvis Presley, Roy Orbison och inte minst Jimi Hendrix, som jag hade turen att få träffa när han gjorde sin första Tysklandskonsert. Men min största idol var Cliff Richard. Under ett par år spelade jag i ett coverband som tolkade hans låtar. Vi kallade oss Mountain Shadows och var ganska populära på Münchenklubbarna. Tyvärr orkade jag inte alltid gå på mina lektioner dagen efter konserterna. Man skulle kunna säga att jag var mer intresserad av livets skola, haha! 

Under sjuttiotalet var du en mångsysslare, som experimenterade med allt från varietéteater till schlagerpop. Hur kom du egentligen i kontakt med den elektroniska musiken?   
– Ja, jag prövade på både det ena och det andra. På dagarna jobbade jag i en butik, men på kvällarna utforskade jag mina kreativa sidor. Å ena sidan var jag ena halvan av duon Kess & Tess, som bjöd på en krogshow med satiriska sketcher och fyndiga musikstycken. Å andra sidan spelade jag in tyska schlagerlåtar. Det var en viktig tid, när jag lärde mig mycket om låtskrivande, produktion och studioteknik. Någon gång under slutet av sjuttiotalet kom elektropopen in i mitt liv. En nyckelhändelse var när jag blev inbjuden till en studioinspelning med Giorgio Moroder. När jag fick höra “I Feel Love”, som han gjorde tillsammans med Donna Summer, kände jag att synthesizers var framtiden. Jag älskade det futuristiska soundet och det var fantastiskt att ha en hel arsenal av ljud i en och samma maskin. 

När och hur blev du Fancy?
– I början av åttiotalet producerade jag ett par artister som gjorde elektronisk discopop. De inspirerade mig att starta ett eget projekt i liknande stil. Min ambition var att göra positiv och dansant klubbmusik i stil med Divine eller The Flirts. Redan från början hade jag konceptet klart: starka melodier, Hi-NRG-rytmer och humoristiska texter. Namnet Fancy underströk att det handlade om något roligt och lite flärdfullt. 

Dina två första album, Get Your Kicks och Contact, har idag kultstatus bland vänner av elektronisk pop. Hur tycker du att de har tålt tidens tand? 
– Jag är stolt över båda plattorna. De har en tidstypisk charm, som kan göra mig lite åttiotalsnostalgisk. Många av låtarna ligger mig dessutom nära om hjärtat. “Slice Me Nice” har både en av mina bästa syntslingor och en av mina skojigaste texter. “Chinese Eyes”, “Lady of Ice” och “Bolero” blev allihop stora hits och öppnade många dörrar för mig. Kort sagt blev Get Your Kicks och Contact en fantastisk start på solokarriären!          

Under åttiotalet nådde du topplaceringar på listorna i både Tyskland, Spanien, USA och Hong Kong. Även Skandinavien var med på noterna. Vad har du för minnen från dina  besök i Sverige?
– Jag blev väldigt glad när “Slice Me Nice” och “Bolero” slog i Sverige, eftersom ni alltid haft en fin poptradition och en känsla för musiktrender. Så jag tackade direkt “ja” till en turné. Det blev många spelningar i folkparkerna. Jag var i Karlskrona, Uddevalla och en massa andra städer som jag inte längre minns namnet på. Ofta körde turnébussen in i en skog och jag tänkte “oj, nu måste vi väl hamnat fel…”. Men plötsligt befann jag mig inne i själva parken och möttes av en fantastisk stämning. Folk var festsugna, entusiastiska och kunde sjunga med i alla mina låtar. Sedan dess har Sverige haft en speciell plats i mitt hjärta. Häromåret var jag förresten tillbaka på era breddgrader och spelade på en fin italo disco-festival i Stockholm! 

Du har haft ganska mycket utbyte med Pet Shop Boys. Kan du berätta lite om era samarbeten? 
– Allt började med att mitt skivbolag gav mig uppdraget att remixa “West End Girls” och “One More Chance”. Neil Tennant blev mycket förtjust i mina versioner och vi började ha ett regelbundet utbyte. En dag föreslog jag att vi skulle göra en tysk version av “It’s A Sin”, som skulle sjungas in av den berömda tyska skådespelerskan Hildegard Knef. Neil älskade idén och vi började jobba på projektet. Hildegard Knef tackade “ja”, men insisterade på att få skriva en egen text, som tyvärr inte blev speciellt lyckad. Då Neil och jag redan hade lagt mycket tid på en tysk översättning, som passade musiken perfekt, hamnade vi i ett dödläge. Några år senare fick jag dock möjlighet att göra en annan låt med Hildegard, “Ways Of Love”, så på sitt sätt fick historien ett lyckligt slut. Men jag kan fortfarande grubbla över vad som hade hänt om vi hade spelat in “It’s A Sin” tillsammans… 

En annan merit på ditt imponerande CV är att du har tillbringat en kväll tillsammans med självaste Michael Jackson. 
– Ja, under nittiotalet umgicks jag mycket med underhållarna Siegfried & Roy. Michael Jackson  fascinerades av deras föreställningar, där de utförde magitrick och tämjde vita tigrar, så han skrev en låt till dem, som jag fick äran att remixa. Detta ledde till att Michael bjöd in mig till en av konserterna på sin nästa Europaturné. Det blev en både trevlig, märklig och oförglömlig kväll. Michael var blyg och tillbakadragen, men hade intressanta åsikter inom många ämnen. Han kallade mig “Roy”, eftersom han tyckte att jag såg ut som Roy Orbison. Eller kanske hade han bara glömt mitt namn, haha. Konserten var i alla fall oslagbar. Så fort Michael gick upp på scen förvandlades han till en superproffsig artist med otrolig utstrålning. Det var som om man hade slagit om en strömbrytare. Michaels livsöde blev tragiskt, men i sina bästa stunder var han verkligen “the King of Pop”!

Du har även varit inblandad i ett par bokprojekt. 
– Ja, jag var med och kompilerade en bok om Sigfried & Roy, som blev mycket uppskattad. Jag har även skrivit en kortare självbiografi och en barnbok om en pojke och hans tiger. Det har varit kul att kunna varva musiken med andra aktiviteter. 

Apropå tigrar, så har du varit involverad i välgörenhetsorganisationer som hjälpt både djur och människor. Vilken är bakgrunden till ditt engagemang? 
– Jag tycker att det är viktigt att alla som har möjlighet försöker bidra till en bättre värld. Så jag har varit med och samlat in pengar till både hemlösa barn och djur i nöd. Speciellt stora kattdjur, som tigrar och lejon, har varit hjärtefrågor för mig. 

Låt oss gå över till något helt annat. För några år sedan deltog du i Celebrity Big Brother i Berlin, där du bodde under samma tak som både David Hasselhoff och Pamela Anderson. Har du några smaskiga historier att bjuda på? 
– Haha, jag kan avslöja att Pamela inte sov i Big Brother-huset med oss andra, utan på ett fint hotell. En trevlig kvinna var det hursomhelst och vi hade flera intressanta samtal. Celebrity Big Brother var en märklig upplevelse, men jag är glad över att jag var med. Man lär sig mycket av att umgås med människor som kommer från andra helt bakgrunder. 

Du har nu en mer än femtioårig musikkarriär bakom dig, varav trettiofem framgångsrika år som Fancy. Hur känns det och hur föreställer du dig framtiden? 
– Jag är oerhört tacksam över allt jag har fått vara med om! Om det hade funnits tidsmaskiner, skulle jag gärna åka tillbaka och återuppleva de roligaste stunderna. Kanske även passa på att ändra några mindre lyckade projekt, haha. Eller, nej förresten, allt jag gjorde fyllde en funktion. Jag  lärde av mina misstag och utvecklades, både som artist och som människa. Nu hoppas jag att Masquerade (Les Marionnettes) kommer att glädja mina fans och att jag snart får möjlighet att spela live igen! 

Fancy skickade avslutningsvis en hälsning till sina svenska fans (på tyska och engelska).

Ni hör den här!

https://www.instagram.com/p/CP-R0LgnNiT/

Följ Fancy via hans hemsida eller Facebooksida.

Som grädde på moset pratade vi dessutom med Niclas Blyh, dedikerat Fancy-fan och mannen bakom Beatbox.se och pbhmedia. Han har ingen vit tiger, men en guldig Gizmo och en mycket imponerande skivsamling. Niclas satte samman en lista med kultiga Fancy-låtar till oss. Ni hittar den här!

Alla uppmuntras självklart att stödja Fancy genom att inhandla det nya albumet. Ni hör det nedan.