Pappa Kapsyl – barnmusik på blodigt allvar

Han kombinerar ambitiös och välskriven musik med smarta texter som tilltalar barn. I hans imponerande katalog finns både Depeche Mode-influerade köttätare och hårt rockande långhalsar. Som grädde på moset gör han även elektronisk dansmusik och hjärtskärande indieballader. Zero Magazine har det stora nöjet att introducera Carl-Otto Johansson, mer känd som Pappa Kapsyl, Daddy Donut eller Orphan Songs.  

”Är vi inte framme snart? Jag vill ha en glass. Och jag behöver kissa. Buhuuu….”

Alla som har barn, syskonbarn eller yngre kusiner känner säkert igen mardrömsscenariot. Bilresan håller på att urarta och för att blidka de små bråkmakarna startas en skiva med deras favoritmusik.

Ur högtalarna strömmar enerverande eurodisco, där hysteriska smurfröster ömsom rappar och ömsom sjunger sockersöta schlagerrefränger. 

Gnället från baksätet tystnar förvisso, men efter ett par minuter av denna örontortyr har istället bilens vuxna passagerare svårt att hålla tårarna tillbaka.

Måste det vara så här? Nej! Problemet är bara att det görs alldeles för lite musik som tar barnen på allvar, som fattar att de vill ha mer än fåniga ramsor och jämställer deras behov och smak med vuxnas.

Ett lysande undantag är Carl-Otto Johansson från Kalmar, som under artistnamnet Pappa Kapsyl gör roliga, spännande och lite läskiga låtar om dinosaurier. Den musikaliska spännvidden sträcker sig från elektronisk pop till klassisk hårdrock och texterna är fyllda med underfundiga ordvitsar.    
– Som förälder blir man utsatt för ganska mycket tråkig musik, som man tvingar sig igenom för barnens skull, bekräftar Carl-Otto när Zero Magazine når honom via videolänk. Därför känns det skönt när man hittar något som alla gillar på riktigt. Just detta vill jag uppnå med Pappa Kapsyl. Musiken och videoklippen ska vara kul för både barn och vuxna. Hela familjen ska kunna sjunga med. Trevligt nog har jag fått mycket positiv respons från föräldrar som berättat att de inte bara står ut med, utan faktiskt tycker om vad jag gör. Vissa har till och med avslöjat att de lyssnar på min musik även utan sina barn. Det är ganska festligt att föreställa sig fyrtioåringar som spelar dinosaurielåtar på väg till jobbet, haha!  

Dinosaurieprojektet såg dagens ljus för ungefär tio år sedan, i samband med att Carl-Ottos äldste son började intressera sig för de skräckinjagande forntidsdjuren. 
– Vi lånade böcker, köpte leksaker och kollade på filmer, men på musikfronten visade det sig vara förvånansvärt tunt. De dinosaurielåtar som fanns var ganska tråkiga. ”En stegosaurus är si och så lång” eller ”en Tyrannosaurus väger si och så mycket”. Så vi improviserade fram egna istället. Jag satt och plinkade med gitarren samtidigt som min son lekte med sina plastdinosaurer. Där och då föddes tanken att göra en barnskiva. Det har alltid varit min dröm att försörja mig på musiken och helt plötsligt öppnade sig en ny, fantastisk möjlighet.

Carl-Ottos alter ego, Pappa Kapsyl, är en gladlynt man med stilren gubbkeps och Freddy Krueger-randig tröja, som med glimten i ögat kallar sig ”the king of dinosaur pop”.  
– Pappa Kapsyl är inspirerad av olika barnmusiker och komiker som jag skrattat åt under min uppväxt. Som Magnus och Brasse, James Hollingworth, Trazan & Banarne och Galenskaparna. Naturligtvis finns det även en stor portion av mig själv, Carl-Otto Johansson, i honom. Utseendemässigt växte han fram stegvis. Jag har alltid samlat på mössor och hattar, så det kändes självklart att karaktären skulle ha något fräckt på huvudet. De röda byxorna och den randiga tröjan var i hög utsträckning min frus förtjänst. Hon hjälpte mig hitta en outfit som både kändes kul och hyfsat cool. Det finns nog något av nittiotalets indiepopmode över Pappa Kapsyl. 

Astrid Lindgren, som onekligen hade en del kunskap i frågan, sa en gång: ”man ska inte skrämma barn, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst.” Visdomsord som Carl-Otto gärna skriver under på.  
– En anledning till att barnmusik har låg status är att ambitionsnivån oftast inte är speciellt hög. De vuxna artisterna brukar nöja sig med tramsiga, övergulliga eller tråkpedagogiska visor med oinspirerat komp. Men jag tycker inte att man ska underskatta barnens förmåga att kunna ta till sig lite svårare kultur. Det skadar inte att utmana dem ibland. Barnen förtjänar precis lika genomtänkt och genomarbetad musik som vuxna! Mina dinosaurielåtar har inte ett typiskt ”barnsound”, utan om man hade hört dem i instrumentella versioner hade man förmodligen tänkt på dem som vanlig pop eller rock. Texterna är inte heller flåsiga eller tillrättalagda, utan tar barnen och deras specialintressen på allvar.

Pappa Kapsyls låtar handlar huvudsakligen om olika dinosauriearter och deras dagliga liv, men tar även upp existentiella frågor som farliga kometer och tillvarons förgänglighet. 
– Att dessa ”monster” traskat runt här på jorden är en både fascinerande och lite skrämmande tanke, menar Carl-Otto. Lägg till deras öde, att alla dog ut på en och samma gång, så har vi en fängslande historia med en massa fantastiska ingredienser. Jag försöker närma mig temat på ett underhållande sätt. Det handlar inte bara om torr fakta, utan jag försöker ge dinosaurierna personligheter. Barnen får gärna tänka till och självklart är det fint om de lär sig saker, men det pedagogiska kommer i andra eller tredje hand. Jag ser främst på Pappa Kapsyl som en rockstjärna och entertainer. 

En konsert med Pappa Kapsyl är följaktligen en fartfylld och humoristisk upplevelse. Carl-Otto sjunger, dansar, spexar och drar vitsar med samma energi som en nyladdad duracellkanin. En ganska rejäl skillnad mot nittiotalet, när han spelade i det svårmodiga indiebandet Eyedrop.
– På den tiden stod vi mest och tittade ner på våra skor på scen. Det var liksom en del av imagen och estetiken. Pappa Kapsyl har hjälpt mig våga lyfta fram andra sidor av min personlighet. Det har varit en intressant resa att gå från melankolisk ung man till sprallig dinosaurieunderhållare.   

Indiepubliken är känd för att kunna vara ganska elitistisk och bygga upp skyddsmurar mot omvärlden. Barn brukar däremot vara öppna och toleranta för olika uttryckssätt, så länge innehållet tilltalar dem.
– För mig är barn definitivt den roligaste och mest tacksamma publiken, poängterar Carl-Otto. Jag har total konstnärlig frihet vad gäller genre, sound och produktion. Vuxna lyssnare brukar ha förutfattade meningar om hur deras favoritartister ”ska låta” och protestera mot stilbyten, men inom barnmusik går det utmärkt att låta soundet understryka budskapet. Rock, techno eller smäktande ballader? Allt funkar. Det öppnar en massa möjligheter för mig! Dessutom brukar livespelningarna bli underbara. Barnen är fullständigt ärliga. Om jag har en dålig dag och inte gör ett bra jobb på scen, så säger de det direkt till mig. En vuxen publik skulle istället applådera artigt och snacka skit bakom min rygg. När allt flyter på, så blir barnen oerhört entusiastiska och lever sig in i musiken till hundra procent. Så barnshowerna är faktiskt mer rock’n’roll!  

Pappa Kapsyls konserter brukar vara interaktiva tillställningar, där han har ett ständigt utbyte med den unga publiken.  
– Den biten har utvecklats mer och mer. I början följde jag ett manus på scen, men nu känner jag mig så trygg att jag vågar släppa in barnen. Det handlar mycket om känsla. Om de får för mycket frihet kan showen bli kaosartad, men om vi har ett lagom utbyte blir det skojigare för alla. Barnen vill inte sitta tysta när det händer spännande saker och jag får energi av deras respons. De ska känna att det är en helhetsupplevelse, där de inte bara tittar på, utan även bidrar! 

Bra musik ska nå ut till så många som möjligt, utan språkförbistring. Detta visste redan The Beatles, som spelade in ”Sie liebt dich” och ”Komm, gib mir deine Hand” på tyska. Detta vet även Carl-Otto Johansson, passande nog med en översättarexamen i bagaget, som gett Pappa Kapsyl en engelsk YouTube-kanal, där han under namnet Daddy Donut fått smått ofattbara 40 miljoner visningar.
– Det är jättekul att Daddy Donut haft så stor genomslagskraft I USA. Barn har ungefär samma intressen i alla länder, så det brukar funka att översätta låtarna mer eller mindre rakt av. Den engelska versionen av min Tyrannosaurus-låt har verkligen varit framgångsrik, men den har faktiskt mötts av en hel del kritik också. Amerikanska föräldrar är inte riktigt lika liberala som svenska, så videon blev bannlyst i YouTube Kids-appen med motiveringen “contains nudity and violence”. Haha, det värsta som händer är att min pappa, Farfar Kapsyl, springer runt med bar överkropp och hötter med sin käpp. Folk hade även synpunkter på att jag sjunger: ”I’m Tyrannosaurus Rex, breaking everybody’s necks”. Det ansågs för brutalt, så jag visade god vilja och skrev om den textraden när låten släpptes på Spotify…  

Den elektroniska musiken har alltid legat Carl-Otto varmt om hjärtat. I Pappa Kapsyls katalog hittar man både suggestivt blippbloppiga ”Raptor på jakt” och sofistikerat minimala ”Egosaurus”.
– Jag har alltid älskat syntljud och snygga elektroniska arrangemang. Vince Clarke är en stor förebild och den influensen lyser säkert igenom i vissa låtar. Första gången mina tyska vänner hörde ”Egosaurus” höjde de lite på ögonbrynen. ”Sång med tysk brytning om en egoistisk dinosaurie… vad menar du egentligen med det?” Jag kan förstå deras skepsis, haha. Men man ska inte läsa in för mycket i låten. Den handlar om en självgod dinosaurie, som inte visar någon empati utan beter sig okänsligt och lite robotaktigt. Därav den skämtsamma blinkningen till Düsseldorfs främsta band. ”Raptor på jakt” är i sin tur inspirerad av svenska Page och tidiga Depeche Mode. Ett skönt syntriff och en hook som fastnar. ”Photographic” for kidz, liksom. 

Om man gräver djupare i Carl-Ottos arkiv, hittar man även den elektroniska poppärlan ”I Am A Jedi” under pseudonymen The Great Johansson. 
– När jag skrev ”I Am A Jedi”  kände jag att den inte riktigt passade i Pappa Kapsyls universum, så jag skapade ett annat alias. Ambitionen var att göra dansant elektropop och jag tryckte in massor av små russin från olika artister jag gillar. Den som lyssnar noga kan hitta referenser till både Depeche Mode, The Cure, New Order, Daft Punk, Radiohead, Kent och Limahl. Det har bara blivit en låt än så länge, eftersom dinosaurierna kräver min fulla uppmärksamhet, men jag hoppas kunna ta upp tråden igen i framtiden. Tack vare min gamle vän Rickhard Blomqvist, som spelar i Machinista, har jag fortfarande en ganska bra inblick i vad som händer på den elektroniska scenen.   

Carl-Otto har ytterligare en sträng på sin lyra. Närmare bestämt folkrockprojektet Orphan Songs, som leder tankarna till en amerikansk småstad, där Neil Young spelar gripande ballader i en lagom nedgången bar. 
– Eventuellt är den svenska marknaden lite för liten för den här typen av musik, men jag har aldrig heller haft några ambitioner att den ska slå. Orphan Songs är mer för min egen skull. Om Pappa Kapsyl är den spexiga sidan av mig, så är det här den lågmälda och romantiska. Det är musik från hjärtat. Jag behöver få utlopp för båda uttryckssätten för att känna mig kreativt tillfredsställd. På sitt sätt är Orphan Songs ett yang till Pappa Kapsyls yin.

Orphan Songs släppte nyligen en ny singel i form av finstämda ”Full Moon Rise”, som är inspelad tillsammans med producenten Martin Rodhson. 
– Martin och jag har försökt utveckla soundet lite, från akustisk singer-songwriter till något mer filmiskt och svävande. Jag har alltid gillat att experimentera och testa vingarna i nya riktningar. Tyvärr finns det inte riktigt tid att spela in en ny fullängdare med Orphan Songs för tillfället, men ”Full Moon Rise” känns som ett lyckat livstecken. 

Varje generation har sina egna barnmusikhjältar. Vissa drömmer sig nostalgiskt tillbaka till Gullan Bornemarks tid. Andra har ljuva minnen till Mora Träsk eller Electric Banana Band. Rimligen kommer det, någon gång på 2050-talet, att finnas medelålders svenskar som pratar lyriskt om ”Pappa Kapsyls gamla goda dinosaurielåtar”. 
– Jag har faktiskt ägnat det scenariot lite tankar de senaste åren, i samband med att min popularitet har växt, skrattar Carl-Otto. Många popstjärnor och producenter i framtiden kommer att vara präglade av min musik. Det är en både svindlande och väldigt smickrande tanke! Faktum är att jag funderat på att lägga ut videor där Pappa Kapsyl, på ett lekfullt sätt, berättar om olika instrument och hur man skriver låtar. Vi får se om jag gör slag i det framöver. 

New York brukar kallas ”staden som aldrig sover”. Carl-Otto Johansson förtjänar epitetet ”dinosauriekungen som sällan vilar”. Schemat inför det kommande året är nämligen fullspäckat.
– Jag jobbar just nu på en ny Pappa Kapsyl-skiva, som kommer till våren. Den ska heta Farlig barnmusik och titelspåret är en härligt bombastisk Queen-hyllning. Jag har även en barnbok på gång, ”Jagad av en T-Rex”, som är gjord tillsammans med en jätteduktig illustratör. Ovanpå det blir det premiär för barnprogrammet ”Pappa Kapsyl och Dinokvintetten”, en serie med manus av mig som handlar om klassisk musik, stråkinstrument och förstås… dinosaurier. Sist men inte minst kommer Pappa Kapsyl att pröva lyckan på Tysklandsmarknaden. Låtarna håller på att översättas och ska sjungas in med min bästa Rammstein-röst, haha. Så mycket talar för att 2021 blir ett av de bästa och mest händelserika åren sedan juratiden!    

Läs mer om Pappa Kapsyl på hans finurliga hemsida och följ honom via Facebook.
Missa inte heller Orphan Songs digitala kanal.
Kolla avslutningsvis också gärna in A World of Dinosaurs, Europas största dinosaurieutställning i Pappa Kapsyls hemstad, Kalmar.

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Feuerschwanz – stöper om ”Gimme! Gimme! Gimme!” till humoristisk medeltidsmetal

1979 släppte ABBA discopopsingeln ”Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)”, där Agnetha Fältskog med …