Betyg - 7
7
Egensinnig och färgrik folk noir, americana och pop i intim symbios.
Son Of The Velvet Rat är tillbaks, men denna gång med en samlingsplatta bestående av låtar från de tidigare skivorna Loss & Love, Red Chamber Music, Firedancer och Reaper. Resultatet heter Monkey Years #2 och som en liten bonus finns här också två nya spår: ”Mother of pearl” och ”Sirens”
Egentligen är Son Of The Velvet Rat bara ett alias för Georg Altziebler och ibland även för hans sjungande hustru Heiki Binder. Paret lämnade Graz i Österrike en gång i tiden, flyttade över pölen till USA och slog sig slutligen ned i Joshua Tree 2013. Där har de levt sina liv och skapat sin musik sedan dess. Lucinda Williams som medverkar på ett par av skivans spår har kallat Georg Altzieblers röst för ”great sexy gravelly voice” och säga vad man vill om hans stämband, men nog låter han väldigt egen i alla fall. På Monkey Years #2 har Altziebler skrivit samtliga spår utom den gamla discodängan ”I will survive” som Gloria Gaynor gjorde till en världshit 1978 och som alla garanterat har hört någon gång under sina liv. I Son Of The Velvet Rats version har den förvandlats till en innerligt framförd folk noir-sång utan någon som helst discokänsla. För övrigt är låtarna på albumet väl blandade till sina stilar, men utan att förstöra det jämna flow som en samlingsplatta av det här slaget behöver ha intakt. Den nya sången ”Mother of Pearl” påminner om Bob Dylans mer melodiska stuk och jag gillar den, även om den inte når upp till höjdpunkterna på den här skivan. Även nya ”Sirens” som avslutar albumet har sitt existensberättigande, hur tungt mörk den än framstår, och det slår mig att Georg Altziebler har en hel del likheter med Leonard Cohen, om än med en helt annan sorts manligt intim röst. Har du inte hört Son Of The Velvet Rat tidigare och vill ha ett smakprov på hur det kan låta så är Monkey Years #2 likt utbudet av plockgodis på Coop. Ta för dig bara, men räkna med att du kommer bli sugen på mer sötsaker sedan.