Tuesday , October 27 2020

Tukt – Tukt

Betyg - 9

9

Stenhård industri/EBM från svensk duo med stor pondus.

User Rating: Be the first one !
Skivbolag: Egen produktion / Meine

I slutet av januari lät jag mig tuktas av Tukt för första gången, då den hårda duon tillsammans med Wulfband piskade upp stämningen på Hus 7 i Stockholm. Några månader senare anlände Tukts debutalbum och förutom att vara lika energiskt som spelningen, är det också rejält varierat och ett sant nöje att lyssna till.

Tukt består av Cas på sång och Roy på resten. Debutalbumet är producerat av 7 oder 9 samt Tukt själva och plattan bjuder på 13 låtar, varav alla utom avslutande ”No Function” bjuder på skoningslöst ös och sväng i en eller annan form. För något år sedan i en helt annan recension hävdade jag att det är goda tider i Sverige för den hårda elektroniska musiken och Tukt hjälper mig att bevisa den tesen. Den här plattan är nämligen en vitamininjektion av guds nåde. Sedan skivan anlände har jag använt den som bruksmusik på så vis att när inte den egna energin varit på topp så har Tukts platta höjt nivån avsevärt. Tukt själva beskriver sin musik som ett ”skrik av frustration, vrede och vemod” och mycket ligger det i det, men det bästa med kråksången är att frustration och vrede kan leda till positiv kraft, ett livsbejakande tryck och en jävla intensitet. Däri ligger Tukts styrka och funktion som musikskapare, tycker jag. Cas har sina rötter i metalmusiken och Roy i den elektroniska scenen, vilket här visar sig vara en mycket lyckad kombination. Bägge killarna har varit aktiva i flera band innan Tukt och det är inte svårt att tänka sig, då inget band blir så här bra över en natt. Lyssna till exempel på ”No sense of decency”, ”The fuck I give” eller ”Chaos Coming On” och adrenalinrushen är ett faktum. Andra favoritlåtar på Tukt är enligt mitt tycke den mörkt våldsamma ”Spaziba”, inledande ”Off End” och ”Affliction”, men ingenting här är dåligt eller meningslöst. Tvärtom, i stort sett alla spår har sin charm och funktion.

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

Mike Granditsky – Post European Music

Post European Music är den tyngsta och mest mörka av Mike Granditskys skivor hittills. Synthar …