Thursday , October 29 2020

Svensk Kvalitet och Midnight Man – blåser nytt liv i åttiotalet!

Kan man egentligen få för mycket av det neonglittrande åttiotalet? Enligt Niclas Blyh är svaret ett rungande ”nej”. Den halländske eldsjälen har sammanställt inte färre än två nya hyllningsskivor som anknyter till årtiondet: Svensk Kvalitet – A Tribute To Swedish 80s Pop och Midnight Man – A Tribute To The Songs And Sounds Of Michael Cretu. Zero ville naturligtvis veta mer och växlade några ord med såväl Niclas själv som sju av de medverkande artisterna.   

Niclas Blyh (entreprenör, popentusiast och mannen bakom de båda samlingarna)

Du ger ut hela två hyllningsskivor sprängfyllda med kultlåtar från åttiotalet, Niclas! Hur föddes egentligen tanken att sammanställa Svensk Kvalitet – A Tribute to Swedish 80s Pop och Midnight Man – A Tribute To The Songs And Sounds Of Michael Cretu?
– Det kändes som en självklarhet att göra fler tributealbum efter mina två tidigare med låtar av Shanghai och Secret Service. Att en dag hylla Michael Cretu, som är en av mina stora hjältar, har faktiskt funnits i bakhuvudet i flera år. Det som är så häftigt med mina tributealbum är att de utgår ifrån vad jag själv gillar och skulle vilja konsumera. Som Shanghai-plattan. Skulle någon vettig människa komma på idén att göra en hyllningsskiva till ett litet svenskt åttiotalsband som de flesta glömt bort? Förmodligen inte. Men jag vågade och på den vägen är det. Svensk Kvalitet följer samma spår. Jag lyfter fram musiken jag verkligen brinner för! 

Michael Cretu är lite av en kultfigur, som alla kanske inte är bekanta med. Kan du ge oss en kort resumé om hans verksamhet och storhet?
– Oj, var ska man börja? Han heter egentligen Mihai Crețu, föddes i Rumänien 1957 och flyttade som ung till Tyskland för att studera musik. Hans första avtryck var som keyboardist på Boney M:s klassiska “Rivers Of Babylon” och efter det solodebuterade han 1979. Även om de två första, tyskspråkiga albumen innehöll en hel del pärlor, var det först i och med samarbetet med Hubert Kah som det verkligen började hända grejer. Han och Hubert började skriva låtar ihop och en av dem, “(I’ll Never Be) Maria Magdalena”, spelades in av en viss Sandra Lauer. Vid det laget hade den gode Cretu hittat sin stil och de kommande åren förfinades soundet till vad jag skulle kalla perfektion. Vid sidan av hits som ”Samurai (Did You Ever Dream)” och det lysande samarbetet med Sandra, som han förresten även var gift med, så är han superkändis med Enigma, som varit hans huvudprojekt de senaste trettio åren.

Svensk Kvalitet – A Tribute To Swedish 80s Pop innehåller i sin tur covers på svenska åttiotalslåtar. Spännvidden sträcker sig från Ratata och Page till bröderna Herrey. Vilken är den röda tråden och hur skulle du beskriva den svenska åttiotalspopens storhet? 
– Haha, måste det finnas en röd tråd? Ursprungsidén var att komplettera de två första tributerna med ännu fler nya versioner av åttiotalsfavoriter.  I Shanghai- och Secret Service-koncepten rymdes ju av naturliga skäl inte låtar av Paul Rein, Fake, Freestyle, Adolphson & Falk och andra kultartister. Den svenska åttiotalspopens storhet? Oj, vilken svår fråga. För mig är det ju helt självklart. Jag brukar hävda att populärmusikens gyllene år infaller mellan 1984 och 1990, med en peak 1986-1988. Allt som många andra föraktar är precis det jag ser som bäst med eran: stora ljud, stora refränger och stora frisyrer!

Har artisterna själva valt ut personliga favoriter eller har du tilldelat dem lämpliga låtar?
– Det är väldigt olika. Till Cretu-plattan hade jag en lista med runt 30 låtar, som jag helst ville att artisterna skulle välja ifrån, med en “öppen post” för Enigma. Tyvärr kom en av mina personliga favoriter, “Heaven Can Wait” med Sandra, inte med, eftersom artisten inte hade möjlighet att slutföra den, men jag hoppas att vi plockar upp den tråden vid ett senare tillfälle. På Svensk Kvalitet är däremot de flesta låtarna egna förslag från artisterna. Det var till exempel helt och hållet Peter Sjöholms initiativ att göra en studsig syntpopversion av Herreys ”Mitt hjärta slår samma slag”. Samma sak med Håkan Hultberg och hans stillsamma cover på Pages ”Dansande man”. Många av tolkningarna anses säkert vara ”fel” ur gängse perspektiv på god smak och allmän kreddighet, men jag ville inte följa några stilpolisers regler, utan tyckte att det var roligare att utmana konventionerna.

Hur hinner en egenföretagare och familjefar som du ha femtielva musikprojekt på gång hela tiden? Sover du aldrig, har du en klon som utför alla tråkiga vardagssysslor eller vilken är din superkraft? 
– Haha… tyvärr sover jag alldeles för lite, lägger alldeles för mycket tid på musikprojekt som inte precis betalar sig och har laptopen i knäet hela tiden. Men jag har turen att ha en partner som i alla fall försöker förstå min hejdlösa entusiasm. Min superkraft är min fantastiska fru, Heidi! 

Vad kan vi förvänta oss härnäst från Niclas Blyh? Mer färgsprakande italo disco och lättnynnade syntslingor eller har du kanske något oväntat ess i rockärmen?  
– Ärligt talat är det dags att hämta andan lite efter de här albumreleaserna. Under det senaste året har det rullat på i en väldig fart för pbhmedia. Kanske lite väl snabbt i vissa kurvor, så nu är det dags att strukturera upp verksamheten lite. Usch, så tråkigt det där lät, haha. Innan sommaren blir det i alla fall ett grymt vinylsläpp som går under namnet Electric Passion. Med största sannolikhet kommer även ett välkänt svenskt elektropopband att ansluta till ”pbhmedia-familjen”. Sist men inte minst hoppas jag verkligen att vi kommer att kunna genomföra italo disco-festivalen BEATBOXGBG20 i september. Jag har ju för helskotta bokat självaste Fancy!

Paul Rein (dubbelt representerad på hyllningsskivorna)

Vad har du för relation till Michael Cretu och hans musik, Paul?
– När jag var ute och turnerade på åttiotalet fick man ofta höra ”Maria Magdalena” och ”Samurai” på dansgolven. Två starka poplåtar, som sätter sig direkt. På nittiotalet lyssnade jag en hel del på Enigma också. Kort sagt är Michael Cretu en låtskrivare man måste ha respekt för! 

Du nytolkar en lite mindre känd låt. Närmare bestämt ”Angel 07”, som spelades in av Hubert Kah med Cretu som producent. Om du jämför din version med originalet, vilka likheter respektive skillnader ser du då?
– Jag hade faktiskt inte hört ”Angel 07” innan Niclas Blyh föreslog att jag skulle ta mig an den. Men jag kände direkt att det var en låt som kunde funka. Den fick mig att tänka på A-ha med sin snygga melodi och sina medryckande syntslingor. Först började jag skissa på en relativt originaltrogen cover, men ganska snart valde jag att gå i en mer dansant italo disco-riktning. En personlig touch är alltid roligare än att bara spela låten rakt upp-och-ner!

Man skulle kunna säga att du är dubbelt representerad på Niclas Blyhs skivor. På Svensk Kvalitet nytolkar nämligen Ljungbykvintetten 1984 din gamla hit ”Lady-O”. Vad tycker du om deras version?
– Den är jättebra och jag känner mig både hedrad och smickrad! Deras version har dessutom väckt roliga minnen från åttiotalet. Jag kom till exempel att tänka på när jag jobbade med Communicate i studion och ”Clabbe” af Geijerstam tittade förbi. Det slutade med att jag dansade till min egen musik för första gången, haha! 

Varför tror du att åttiotalsmusiken är så omtyckt och fortsätter att fascinera nya generationer?
– Kombinationen av starka melodier och futuristiska syntljud. Det är ett sound som håller fortfarande och har plockats upp av unga artister som The Weeknd och Dua Lipa.

Vad händer framöver för Paul Rein?
– Jag skriver på nya låtar, men vet ännu inte riktigt när eller hur de kommer att släppas. När man varit med ett tag, som jag, så vill man bara ge ut skivor som man verkligen kan stå för. Men jag har känt stor inspiration på sistone, så saker ser lovande ut inför framtiden!

Carl Steinmarck i Saft (medverkar på Svensk Kvalitet) 

Hur kommer det sig att du valde att nytolka den gamla Noice-klassikern ”Ut i natten”, Carl? 
– Noice och i synnerhet Hasse Carlsson var mina stora idoler i tioårsåldern. De har gjort en massa bra låtar och enligt mig är ”Ut i natten” en av deras allra bästa. Även texten har en skön stämning.

Originalversionen har en ganska symfonisk och dramatisk känsla. Din version leder så smått tankarna till Erasure. Hur närmade du dig ”Ut i natten” när du gjorde din tolkning?
– När jag bestämde mig för ”Ut i natten” hade jag en ganska tydlig tanke om hur den skulle låta. Jag fastnade för idén att göra om balladen till en ”upptempolåt”. Jag och många andra tycker att den verkligen låter Saft i den här versionen. En kul detalj är att introt och outrot spelas med en Yamaha PS3 som släpptes samma år som originallåten, alltså 1980. Det var min första keyboard och därför kändes det verkligen roligt att den fick komma med på en hörna.

Hur ligger annars landet för Saft? Skriver ni på nya låtar? Kan vi se fram emot några konserter när pandemin är över? 
– Ja, vi jobbar på nya låtar, fast utan någon bestämd deadline. Känslan måste vara rätt när jag skriver, så det får ta sin lilla tid. Men under 2020 kommer vi förhoppningsvis att släppa en ny singel. Mer info om det kommer senare. Vi är även bokade till BEATBOXGBG20 i höst. Det är bara att hoppas att samhällssituationen ändrats tills dess och att festivalen går att genomföra.

Jessica Brannefors och Martin Permer, a k a Francesca e Luigi (medverkar på Midnight Man)

Vad har ni för relation till Michael Cretu och hans musik? Finns det något speciellt som ni gillar med hans låtskrivande?
(Martin) – Jag har alltid tyckt om Enigma. Det är imponerande att kunna bygga så mycket eterisk stämning att melodi och ackord nästan hamnar på andra plats. Vad gäller ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena”, så är det en väldigt välskriven och smart poplåt. På åttiotalet var de kvaliteterna fortfarande viktigast. Inte som idag när produktionen avgör så förbannat mycket.   
(Jessica) – Jag lyssnade också mycket på Enigma när jag var yngre och fascinerades av det lite mystiska soundet. Däremot visste jag inte att det var Michael Cretu som låg bakom ”Maria Magdalena” förrän vi började jobba på vår cover. Vilket geni den mannen är! ”Maria Magdalena” är ju en klassiker som följt mig genom hela mitt liv, från barndomens Trackslista till roliga karaokekvällar som vuxen.

Hur tog ni er an ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena”? 
(Jessica) – Först lekte vi med tanken att göra om låten helt. Jag minns en intervju med Pet Shop Boys, där de berättade att deras cover av “Always On My Mind” var tänkt att låta så olik Elvis countryversion som möjligt. Det är ett kul koncept och i deras fall blev slutresultatet underbart bra. Men vi kände oss rädda för att det skulle bli plojigt om vi stöpte om ”Maria Magdalena” helt. Den är ju en klassiker som Sandra gör den.      
(Martin) – Ja, precis. Så vi bestämde oss för att behålla styrkan från originalet och göra en ny version i samma anda. Fast naturligtvis med en rejäl touch av Francesca e Luigi.

Både Sandra Lauer och Hubert Kemmler, som sjunger på originalet, har starka och ganska unika röster. Försökte ni på något sätt närma er deras sätt att sjunga?
(Martin) – Vad gjorde ”Maria Magdalena” till en superhit? Jo, i hög utsträckning kraften i rösterna. Så vi ansträngde oss för att också hitta ett personligt och känsloladdat uttryck.
(Jessica) – Ja, på samma sätt som deras röster är karakteristiska försöker även vi göra något som sticker ut. Det viktiga är inte att det låter perfekt eller skolat. Men om folk direkt tänker ”ah, det är Francesca e Luigi som sjunger”, då har vi lyckats! 

Erik Høiby och Adam Warhester från The Lovers of Valdaro (medverkar på Svensk Kvalitet)

Hur kommer det sig att ni valde att nytolka ”Brick” med Fake? 
– Egentligen har vi ingen nära relation till ”Brick”, men låten kändes rätt när Niclas Blyh föreslog den. Dessutom var det en spännande utmaning, eftersom ingen annan gjort en cover på den tidigare. Ett stort plus var naturligtvis att vi fick möjlighet att samarbeta med Anni Bernhard från Full of Keys, som gjorde en fantastisk insats med sin fina röst. 

Hur närmade ni er ”Brick” rent musikaliskt? Strävade ni efter att behålla åttiotalskänslan eller ville ni modernisera den lite?
– Vi ville göra låten rättvisa och hålla oss rätt nära originalet, men samtidigt lägga till en modern touch. Passande nog jobbar vi med den gamla syntaren Stefan Barkland, som har en fantastisk förmåga att både fånga upp nostalgi och sätta den i en modern kontext. 

Vad tycker ni om åttiotalsmusik överlag? 
– Hela vårt fundament bygger på en stor respekt för musiken som gjordes då. Det finns en ton och ett tilltal i ljudbilden, texterna och estetiken som vi identifierar oss starkt med. Vi har tidigare även tolkat “I Promised Myself” med Nick Kamen och “Send Me An Angel” med Real Life. Vi ser det som en del av The Lovers of Valdaros mission att förvalta arvet från den tiden!

Vad är annars på gång för The Lovers of Valdaro framöver? 
– Den första maj släpper vi vår nya singel “Rhythm and Decibel”. Den har med element från den elektroniska åttiotalsmusiken, men innebär samtidigt ett steg framåt i en ny riktning för oss. Vi känner att The Lovers of Valdaro bara har börjat sin resa och vi har inte för avsikt att avvika från spåret eller låta passionen svalna!

Håkan Hultberg, a k a Rymdkaptenen och Humanoid Invasion (medverkar på båda skivorna)

Du bidrar med hela tre låtar till samlingsskivorna, Håkan! Låt oss börja med att titta på din cover av Freestyles ”Rider omkring”. Hur kommer det sig att du valde ett albumspår istället för någon av de mer välkända hitsen?
– Jag tycker att ”Rider omkring” är underskattad. Den fick aldrig lika mycket uppmärksamhet som ”Vill ha dig” eller ”Fantasi”, men jag har alltid tyckt att det är Freestyles bästa låt. Redan när jag hörde den som tonåring fascinerades jag av Anders Uddbergs kreativa syntprogrammering. I min nytolkning ville jag komma in i sinnesstämningen från 1981, men uppdatera ljudbilden lite.

Svensk Kvalitet hittar man även din snygga och annorlunda tolkning av Pages ”Dansande man”. Kan du berätta lite om den?
– För ett par år sedan producerade jag Pages album Hemma. I samband med det pratade Eddie Bengtsson och jag om nya livearrangemang till äldre Pagelåtar. Där någonstans föddes idén att göra en lugn och avskalad version av ”Dansande man”. För mig har den faktiskt alltid känts som en ballad med sin melankoliska text. Jag skrev min cover framför pianot och trevligt nog blev Eddie eld och lågor när han fick höra den!

Sist men inte minst har du gjort en cover på ”Missing Words”, som är något så exotiskt som en b-sida av Manfred Thiers och Michael Cretu. 
– Ja, det är en låt som nog inte speciellt många känner till. Först hade jag tänkt spela in Enigmas mäktiga ”Return To Innocence”, men Niclas Blyh föreslog att jag skulle ge ”Missing Words” chansen istället. Den passade perfekt till mitt nya projekt Humanoid Invasion, så jag nappade på kroken och gjorde en version som behöll den filmiska känslan i Cretus original samtidigt som den drog ett par steg åt italo disco-hållet. 

Magnus Kihlberg, ena halvan av Cliff Wedge feat. James Knights (medverkar på Midnight Man)

Hej Magnus! James Knights och du nytolkar ”Cold Days, Hot Nights”. Det handlar om en åttiotalssingel av det tyska new wave-bandet Moti Special, där Michael Cretu agerade keyboardist. Onekligen ett finsmakarval. Varför blev det just den låten?
– Jag hade faktiskt aldrig hört låten innan Niclas Blyh tipsade om den, men det gjorde utmaningen lite extra rolig. Michael Cretu är annars en gammal idol. Definitivt en låtskrivare med en imponerande förmåga att skriva hits!   

Hur närmade du dig ”Cold Days, Hot Nights” rent musikaliskt?
– Först lyssnade jag in mig på låten några gånger och tog ut ackorden. Det svåraste med ”Cold Days, Hot Nights” var nog att få fram arpeggiot i början. Efter det vävde jag in element från en av mina egna demolåtar. Slutresultatet blev en dansant version med Modern Talking-vibbar, vilket kanske inte är speciellt konstigt, eftersom jag alltid gillat dem.

James sjunger helt fantastiskt på er tolkning. Hade ni kommit överens om att han skulle satsa på en ”Jimmy Somerville-röst” eller improviserade han fram den?
– Tonarten blev något snäpp högre än vad James hade tänkt sig. Det var nog därför han plockade fram falsettsången. Men i det här sammanhanget passar det alldeles utmärkt med lite Jimmy Somerville-vibbar!  

Arielle Andersson, som tillsammans med Fredrik Lundvall Kindsäter bildar Octolab (medverkar på Midnight Man)

Vad har Fredrik och du för relation till Michael Cretu, Arielle? 
– Åttiotalet ligger oss båda varmt om hjärtat, även om det främst var Fredrik som fick uppleva det till fullo, haha. Under sin uppväxt lyssnade han en hel del på både Sandra och Michael Cretus soloskivor. För min del blev det mycket Enigma. Överlag är Cretu grym. Vi gillar honom verkligen!

Ni har nytolkat ”Samurai (Did You Ever Dream)”. Hur tar man sig egentligen an en sådan klassiker? 
– Originalversionen av ”Samurai” är klockren, men vi kände att vi kunde tillföra något nytt genom att tolka den på vårt eget Octolab-sätt. Vi har stöpt om den i en mer modern tappning, men det utan att förstöra låtens speciella känsla.

Hur var det att sjunga ”Samurai”? Är det som kvinna svårare att tolka en låt där originalet sjöngs av en man?
– Det är faktiskt inget som jag reflekterat över. Jag tycker det är kul och utmanande att använda rösten som ett instrument och testa olika uttryckssätt. Men samtidigt alltid vara mig själv och sjunga från hjärtat. Då blir det automatiskt en personlig och intressant tolkning, tror jag.  

Vilket är ert helhetsomdöme om Midnight Man? Finns det någon annan artist eller genre som ni tycker att Niclas Blyh borde göra en hyllningsskiva till?
– Vi har lyssnat mycket på Midnight Man de senaste dagarna och tycker att alla låtarna håller hög klass. Det är jätteroligt att Niclas gör de här hyllningsskivorna och blåser nytt liv i sköna åttiotalsdängor. Han är en fantastisk eldsjäl! Något som hade varit jättekul i framtiden, hade varit en stor italo disco-hyllning, där vi artister gjort nya versioner av våra favoriter från den eran! 

Visa din uppskattning för Niclas Blyhs fantastiska jobb och köp en fysisk skiva via Bandcamp.

Eller lyssna på phbmedia-artisterna via Spotify.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Beatbox Live 2017 – Italo disco invaderar Halmstad

Secret Service, ItaLove, Carino Cat, Saft, Cliff Wegde och OctoLab. Sex fina band kommer att …