Tuesday , October 27 2020

Pouppée Fabrikk – har hittat hem igen med Armén

Sveriges största, främsta och längsta EBM-pionjärer, Pouppée Fabrikk, är tillbaka på allvar. Till synes lika kompromisslösa som förr. Zero blev naturligtvis nyfikna och ställde ett par frågor till Leif Holm om både det nya albumet, Armén, och musikkarriären i stort. 

Hej, Leif, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om ert nya album, Armén. Det var tjugo år sedan ni bjöd på en fullängdare med nyskrivet material senast. Hur kommer det sig att tiden var mogen nu? 
– Pouppée Fabrikk låg på is under ganska många år, men någon gång runt 2009 gjorde vi en liten comeback. Efter det blev det ytterligare några sporadiska spelningar och för ungefär ett halvdussin år sedan släppte vi samlingsskivan The Dirt, som innehöll gamla låtar som vi hade putsat upp. De grejerna höll bandet vid liv, men det var först häromåret, när Henrik presenterade en drös nya låtar för mig, som vi verkligen började satsa framåt igen. Råmaterialet till Armén lät riktigt bra, tyckte vi, så vi hörde av oss till Alfa Matrix och de nappade på kroken.   

Armén kommer att släppas i ett par olika format. Bland annat som lyxig cd-box och som svart vinyl. Hur tycker du att Pouppée Fabrikk bäst ska avnjutas? 
– Alla sätt att lyssna på Armén är bra sätt, men eftersom både Henrik och jag är uppvuxna med hederliga LP-skivor, så känns faktiskt vinylen roligast. Alfa Matrix har inte varit så förtjusta i det formatet tidigare, men vi lyckades övertyga dem. Förhoppningsvis blir det början på en ny trend hos dem. Många andra band verkar ju tycka precis som vi. 

I höstas släppte ni ”Only Control” som aptitretare inför albumet. Kändes det som den självklara förstasingeln?  
– Ja, åtminstone delvis. Det finns ett par starka låtar på Armén, som var singelkandidater, men ”Only Control” sticker ut lite med sin mörka energi. Den kändes som rätt val, eftersom vi ville visa att Pouppée Fabrikk är tillbaka på riktigt!

Om man jämför med era nittiotalsskivor, så drar Armén stundtals mer åt det industriella än det minimala hållet. Det är mycket som händer i bakgrunden på ett par av låtarna…   
– Det stämmer. Henrik har haft ett stort inflytande på soundet den här gången och han har ju en industriell ådra. Så det är många loopar och ganska täta ljudlandskap. Det känns som att vi har tagit Pouppée Fabrikk ett steg framåt i en naturlig riktning. 

Samtidigt är Armén ett helelektroniskt album. Har ni lagt gitarrerna bakom er?
– Ja, Henrik och jag pratade igenom vad vi ville göra och kom fram till att vi skulle tillbaka till Pouppée Fabrikks elektroniska rötter. Det var kul att ha en gitarrfas på nittiotalet, men det är hård elektronisk musik som vi kan bäst!   

Armén hittar vi er första låt någonsin på svenska, ”Kom ta min smärta”. Var detta något ni hade bestämt i förväg eller blev det bara så?
– Den växte fram väldigt spontant. Henrik hade skrivit en svensk text och vi kände att den funkade, så varför inte testa något nytt, liksom?

Varför döpte ni förresten albumet till Armén? Finns det en koppling till försvarsmakten?
– Nej, det var Henrik som kom på titeln och han anspelar på att Pouppée Fabrikk har ”en armé av fans”. Det är alltså en hyllning till EBM-lyssnarna och deras hängivna stöd under åren.

Foto: DJ Straffbas

Låt oss fortsätta på EBM-spåret. På åttiotalet sågs ni som Sveriges första bodypionjärer. Hur tycker du att återväxten på den inhemska scenen varit?
– Jag tycker det finns många bra svenska artister idag som gör hård elektronisk musik. Som Spark, ELM och Lucifer’s Aid. Scenen hade en svacka ett tag, men nu har Sverige en bra EBM-generation igen, som visar var skåpet ska stå! 

Ni var även crossover-pionjärer på nittiotalet och bröt ny mark genom att korsbefrukta elektronik med blytunga gitarrer. ”Programmerad death” kallade ni det. Kändes det som den enda vägen framåt då? 
– Ja, vi ville nå den ultimata tyngden genom att kombinera analoga basgångar med nedstämda gitarrer. Ett möte mellan Nitzer Ebb och Entombed, liksom. Konceptet drogs till sin spets på albumet Your Pain – Our Gain. Jag är glad att vi testade, men personligen har jag alltid brunnit mest för syntar och en elektronisk ljudbild. Så för min del känns det som att vi har hittat hem igen med Armén. 

På senare år har ni kallat er musik ”EKM”, elektronisk kroppsmusik. Vad ligger bakom det begreppet? Ska basgångarna kännas i magen? 
– Haha, ja, lite så. Men framförallt gillar vi klangen. EKM låter kraftfullt och funkar dessutom på tyska: ”Elektronische Körpermusik”. För oss är det en perfekt synonym till EBM.     

Recensenter har ofta lyft fram att både du och Henrik är storväxta och kan ge ett lite hotfullt intryck på scen. Ni har bland annat blivit kallade ”fyra meter stryk”. Är en hård attityd en del av Pouppée Fabrikks helhetskoncept?
– Nja, när vi var runt tjugo var det kanske kul att verka ”farlig” och ha lite bad boy-image, men nu ser vi det inte som någon större tillgång att kunna skrämma folk, haha. Den så kallade ”hårdheten” är främst en kvarleva från förr. Däremot tar vi Pouppée Fabrikk och det vi gör på allvar, så vi vill gärna framstå som seriösa.  

Vi befinner oss nu i en märklig tid. Vad tänker ni om Coronapaniken och hur den påverkar musikindustrin?
– Vi känner förstås starkt för alla som har musiken som heltidssysselsättning, men nu inte kan ge sig ut på turné och tjäna ihop sitt levebröd. Förhoppningsvis återgår allt till det normala inom kort. Om man ska försöka hitta något positivt i allt elände, så är det att 2021 kan bli magiskt med all ny musik som skapats av artister som tvingats vara inlåsta i sin studio istället för att vara ute på vägarna…

Låt oss avsluta lite mer lättsamt. Ni har tidigare haft en viss fascination för en tysk örtlikör från Wolfenbüttel. Er låt “God’s Gift To Mankind” lär till och med ha varit en hyllning till denna dryck. Uppskattar ni fortfarande Jägermeister lika mycket? 
– Nej, haha. Den drycken flödade friskt under åttio- och nittiotalet, så vi ligger lite lågt nu. Jag har alldeles för många dåliga minnen kopplade till Jägermeister. Fast faktiskt ett par rätt fina också. Man kan kanske unna sig en liten ibland…

Finns det något annat du vill hälsa Zeros läsare? 
– Ja, det är jättekul och smickrande att det fortfarande finns ett så stort intresse för Pouppée Fabrikk. När undantagstillståndet är över, ser vi fram emot att träffa så många som möjligt av er ute på spelningarna! 

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!