Lustans Lakejer – ständigt aktuella eleganter

Med sin genomtänkta new wave-pop och sina välskrivna texter om nattliga nöjen ritade de om den svenska musikkartan i början av åttiotalet. Nu, fyrtio år senare, är Lustans Lakejer lika aktuella som någonsin. En ny skiva är på gång och en miniturné står för dörren. Dessutom hedrades deras milstolpe till debutalbum nyligen med en bok. Zero Magazine ville naturligtvis uppdatera sig och bokade in en trevlig pratstund med Johan Kinde.     

Hej, Johan, och tack så hjärtligt för att du tar dig tid att svara på några frågor! Nu i år, 2020, är det fyrtio år sedan Lustans Lakejer släppte sin första singel. Bandets grundande ligger ännu lite längre tillbaka i tiden. En imponerande lång karriär med tanke på att många artister bara överlever i ett par år. Varför tillhör Lustans Lakejer den exklusiva lilla skaran som lyckats vara framgångsrika så länge?
– Det är en intressant fråga. Precis i början av åttiotalet fick vi en del uppmärksamhet från Erik Hörnfeldt på Expressen. Först gjorde han den berömda ”kläderna är viktigare än musiken”-artikeln och lite senare gav han oss den tvetydiga komplimangen ”Lustans Lakejer är hetast just nu, men passa på att lyssna på dem, eftersom de kan vara passé och borta om ett halvår”. Lyckligtvis var den gode Erik inte speciellt bra på att förutspå framtiden, haha. Skämt åsido tror jag att vi fortfarande finns kvar för att vi erbjuder något unikt på den svenska musikscenen. Vi kombinerar ambitiös elektronisk pop med originella texter. Det är ett koncept som vi är ganska ensamma om och som, glädjande nog, har visat sig hålla i längden. 

Om du, med facit i hand, tittar tillbaka på de här fyrtio åren. Vad är du speciellt stolt över och finns det, å andra sidan, något du valt att göra annorlunda? 
– Det finns mycket som jag är stolt över. Trots vår ungdom och våra finansiella begränsningar tycker jag att vi gjorde tre fina album på åttiotalet. Både debutskivan, Uppdrag i Genève och En plats i solen låter bra än i dag. Jag tycker också mycket om de båda comebackskivorna, Åkersberga och Elixir, där förmågan hade hunnit i kapp visionen. Vad jag möjligen ångrar är det radikala stilbrottet på Lustavision och Sinnenas rike. Det finns riktigt bra låtar på båda plattorna, men vårt unika uttryck hade försvunnit. Kanske borde de getts ut under ett annat namn och kanske borde någon annan sjungit på dem? Vissa beslut har alltså varit mer lyckade än andra, men överlag tycker jag att det har varit fyra fina årtionden.   

Er självbetitlade debutskiva, Lustans Lakejer, har inte bara blivit utnämnd till ett av de tio bästa svenska debutalbumen genom tiderna av Aftonbladet och varit med i kulturlexikonet Tusen svenska klassiker. Skivan hedrades dessutom nyligen med en bok, skriven av Christian Ottesen. Vad känner du inför Lustans Lakejer idag och all uppmärksamhet albumet fått retrospektivt?
– Det är naturligtvis oerhört smickrande att vår debutskiva fått så mycket uppskattning! När jag lyssnar på den idag kan jag förbluffas över hur ambitiöst och bra det faktiskt låter. Bara ett år tidigare hade vi ju varit ett halvtaskigt punkband. Jag är också väldigt nöjd med texterna, speciellt med tanke på att jag bara var i sextonårsåldern när jag skrev dem. Inspirationen till låtar som ”Begärens dunkla mål” kom huvudsakligen från filmer och böcker. Men nu, i femtioårsåldern, har jag upplevt mycket av det där på riktigt och lustigt nog blev mitt liv ganska likt dagdrömmarna från sjuttiotalet! Vad gäller Christian Ottesens bok, så har jag läst den med stor behållning. Han gör både initierade och underhållande analyser av tidsperioden. Jag tyckte även om hans intervjuer med Klas Lunding och Ola ”Cox” Andersson. De fick mig att minnas en massa detaljer, som hur skivfodralet växte fram. Först ville vi ha en bild på en kolonn vid Egeiska havet, lite i samma stil som Simple Minds Empires and Dance, men i slutändan blev det ett foto på vår kompis Petra framför min mammas spegel. Vilket vi inte ångrar. 

Både Christian Ottesen och du är uppvuxna i Åkersberga, ett par mil norr om Stockholm. I inledningskapitlet av sin bok filosoferar Ottesen på ämnet ”kanske var Åkersbergas brist på charm en välsignelse.” Lite längre fram ställer han även frågan ”väckte platsens tomhet vår kreativitet”. Vad tror du? Var det kanske tur att du inte växte upp på Östermalm, eftersom du inte hade haft lika mycket att dagdrömma om då?
– Det ligger något i det. Många musiker har lämnat mindre samhällen för att söka lyckan i större städer. Som Joe Strummer, Elvis Presley och Bruce Springsteen. När jag var i tonåren lyssnade jag mycket på Springsteen och kände igen hur han tittade på ”den stora staden”, i hans fall New York, utifrån. Åkersberga är fint, speciellt på sommaren, men utbudet var ganska påvert. Därför kändes det stort när man fick ta bussen in till Stockholm för att köpa kläder och skivor. Som många andra sovstäder födde Åkersberga en dröm om en vackrare och mer spännande värld. Så visst kan man se en koppling till eskapismen i mina texter. 

Låt oss, för att låna ett uttryck av Kent, förflytta oss tillbaka till samtiden. Två konserter står på agendan de kommande veckorna. Först en inte helt stilla natt i Helsingborg den 14 mars och därefter en rendez-vous i Örebro helgen därpå. Vad har publiken att se fram emot?
– Vi kommer att spela våra mest välkända och populära låtar i originaltrogna versioner. Eventuellt smyger det sig även in en eller annan överraskning. Vi har ju lite nytt material, som det hade vara intressant att testa live…

Det går ett rykte att en ny fullängdare, med Jan Lundkvist som producent, är på gång. Är det något du kan bekräfta? 
– Ja, det stämmer bra. Ett nytt album håller på att växa fram. Eventuellt kommer det att släppas sent i år, men det kan även bli i början av 2021, eftersom ett grandiost fyrtioårsfirande är inplanerat i höst och det vore olämpligt att låta aktiviteterna krocka. Men ni kan i alla fall räkna med en ny singel inom överskådlig framtid! 

Lustans Lakejer har haft ett flertal starka laguppställningar under årens lopp. Vad gör den nuvarande konstellationen, bestående av dig, Tom Wolgers, Christer Hellman, Anders Ericson, Julian Brandt och Fredrik Hermansson, till en av de bästa?
– Vi bildar en riktigt vass enhet tillsammans. Christer och Julian kompletterar varandra föredömligt på scen, Fredrik är en skolad musiker som kan spela nästan allt, Anders är lika rutinerad som professionell och självklart är det jättekul att ha med Tom, som varit med och skrivit flera av låtarna. Jag tycker att Lustans Lakejer anno 2020 har hittat hem soundmässigt. Vi låter new wave igen! 

Ni har vid ett flertal tillfällen beskrivits som Sveriges mest välklädda och eleganta band. Hur viktig är den estetiska biten för Lustans Lakejer idag? 
– Kläder och image fyller fortfarande en viktig funktion i vårt helhetskoncept. Jag är ju uppvuxen med David Bowie och Bryan Ferry, som alltid använde mode och stil som centrala verktyg i sitt konstnärskap. Alla beståndsdelar hör ihop. Även skivomslag och bildestetik bör harmoniera med musiken och den stämning man vill förmedla.

Häromåret släppte du den förträffliga soloskivan Ett halvt sekel av sex och lät en annan sida av ditt skapande blomma ut. Elegansen och svärtan behölls, men det elektroniska uttrycket förbyttes mot ett akustiskt upplägg med piano, kontrabas, stråkar och dragspel. Hur tycker du att skivan togs emot, dels av media och dels av Lustans Lakejers stundtals en smula konservativa lyssnare?
– Mediamässigt försvann tyvärr Ett halvt sekel av sex lite i marginalerna. Förutom ni på Zero var det nästan inga tidningar som recenserade skivan. Det känns lite tråkigt, eftersom jag själv tycker att både omtolkningarna och de nya låtarna är riktigt bra. Från Lustans-fansen har jag däremot bara hört goda vitsord. Det är sant att det finns en konservativ ådra hos vissa av våra lyssnare, men det är fullt förståeligt att man fastnar för ett visst sound och överlag tycker jag att våra fans är underbart lojala och tålmodiga för allt vi försöker oss på!

Du har redan sångare och författare på cv:et. Finns det fler kulturformer som du skulle vilja utforska? Vad står överst på Johan Kindes kreativa bucketlist? 
– Skådespelare! Som gammal cineast skulle det vara en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Det är bara att hoppas att det dyker upp en passande roll i framtiden…

Hur ser det förresten ut på bokfronten? Både Någon sorts extas och Passera denna natt gav mersmak. Vågar man hoppas på mer från din penna?
– Jag vill gärna skriva fler böcker. Men det är en slitsam process. En bok kräver en fokusering som är annorlunda mot att göra en skiva. När man spelar in musik brukar ganska många personer vara inblandade, men som författare sitter man där ensam och tillbringar mycket tid inuti sitt eget huvud. När skrivandet flyter på är det däremot en underbar känsla!

Apropå böcker. Om man söker på ”Lustans Lakejer” på nätet, så hittar man inte bara information om dig och bandet, utan även en bok utgiven på tantsnuskförlaget Harlequin. Finns det någon koppling medan er och detta ekivoka verk? 
– Haha, jag har faktiskt den boken liggande här. Ett Lustans-fan gav den till mig för ett tag sedan, men jag har inte hunnit läsa den än. Egentligen finns det faktiskt ingen koppling till oss. I alla fall inte mer än att den svenska översättaren förmodligen uppskattar vår musik och gjorde en skämtsam blinkning. Lustigt nog är den engelska originaltiteln My Lady’s Pleasure, vilket inte alls låter illa i Lustans-sammanhang. Men det är alltså inte från det verket som vi tagit vårt namn. Nej, bandnamnet kommer från en helt annan bok som jag faktiskt bara sett på bild. På framsidan såg man en lättklädd tjej genom en persienn och omslagstexten löd ”De hade åkt till Venedig i konstaffärer, men efter en vecka fann de sig vara… lustans lakejer”. Jag letar efter den sedan länge, så hör av er om ni skulle se den på ett antikvariat!

Om någon mot allt förnuft skulle tveka, ge honom eller henne ett skäl till varför man absolut bör bege sig till Dickens i Helsingborg den 14 mars.  
– Vi kommer att bjuda på ett diamanthalsband av hits. Dessutom kan ni avnjuta ett utmärkt förband som heter Obsession of Time. Som pricken över ”i” kommer Eddie Bengtsson från Page att spela skivor. Allt talar för en charmant afton. Bienvenue, chers amis!  

”Facit” enligt Johan Kinde. Många sekel och sex kulturtips. 

Världens bästa bok: Jag läser mycket, men den bok som gjort starkast intryck på mig, med sina intressanta moralfilosofiska diskussioner, är och förblir The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde.

Världens bästa film: Även här väljer jag en tidlös klassiker. Casablanca. Fantastiskt vackert filmad och briljanta skådespelare. 

Världens bästa skiva: Väldigt svårt. Jag skulle kunna säga Ten New Songs av Leonard Cohen eller någon av Bowies sjuttiotalsskivor, men idag tenderar jag mot Systems of Romance med Ultravox.

Världens bästa sångare: Det finns många sångare som får mig att rysa av välbehag, men ingen kan mäta sig med Frank Sinatra. 

Världens bästa vin: Jag har haft nöjet att få smaka på många bra viner, men Château Latour 1949 står i en klass för sig. 

Världens bästa stad: Paris har sedan länge en speciell plats i mitt hjärta, men de senaste åren har jag börjat utveckla en kärlekshistoria med Rom, ”den eviga staden”. 

Läs mer om arrangemanget i Helsingborg här.

Läs mer om arrangemanget i Örebro här.