Jesus Chrüsler Supercar – Lücifer

Death n´ Roll-trion Jesus Chrüsler Supercar har blivit en kvartett i och med att gitarristen Tobbe Engdahl joinade bandet. Lücifer är bandets tredje album sedan debuten 2013 och hela klabbet är inspelat i legendariska Sunlight Studios.

Det är skitigt, hårt, hyggligt tungt och rått i 43 minuter. På den tiden avverkas 11 låtar varav den sistnämnda, ”Black Blood”, är episkt lugn och tar lite över sju minuter att framföra. Resterande spår fläskar på med gott humör och kortare speltid. Inledningslåten ”Lucifer” låter som Cathedral på den tiden de ägnade sig åt tunggungande boogiegrejer, ”Flesh n´ Bones” påminner mer om ett tidigt Motörhead, och sedan fortsätter det som ett mischmasch av nämnda band, Entombed, ett mindre kommersiellt Mustasch och lite Venom, typ. Trevlig dricka-öl-och-skita-i-allt-musik alltså. Säkerligen perfekt att se live på en mindre rockklubb framåt midnatt en fredag eller lördag också. Skivomslaget är coolt, ja coolare än musiken faktiskt, och en sångtitel som ”Suck on My Balls” kan nog få någon harhjärtad liten lättkränkt människa att brista ut i personlig moralpanik, men det är ingenting Robban Bergeskans (sång, bas), Nicke Forsberg (trummor) eller f.d. Refused-gitarristen Pär Jaktholm lär bry sig om ifall det skulle hända. Vad har Lücifer för nackdelar då, förutom ett sound som påminner om andra bands? Tja, i alla låtar riffas det ju fett, men det är sämre med minnesvärda melodier och refränger tyvärr. Emellanåt får de till det alldeles utmärkt, men flera låtar här stannar inte i minnet. Plattan blir också lite enformig i längden, så det skulle inte ha skadat att ta ut svängarna lite hårdare. För övrigt är det bara att headbanga vidare och invänta nästa album.