Betyg - 8
8
The Hellacopters finslipar sitt klassiska sound med en dos melankoli och refrängstarka låtar.

Mogen och lätt melankolisk busrock är i fokus på det nionde studioalbumet från 30-årsjubilerande The Hellacopters. Energinivån är fortsatt hög och grundkonceptet ligger fast, men uttrycket har förfinats. En aning.
Den våg av retrorock som uppstod i mitten på 90-talet efter den dystra grungen fick en milstolpe när Entombed-trummisen Nicke Andersson och Backyard Babies-gitarristen Andreas ”Dregen” Svensson startade The Hellacopters. Medan den medialt gångbare Svensson lämnade efter några år var det Andersson – sångaren, låtskrivaren och den bättre gitarristen av de två – som styrde skutan fram till slutet 2008. Men som handboken instruerar ska det förr eller senare återförenas och 14 år senare blir ”Eyes of Oblivion” en storstilad comeback. Efter några lyssningar når Overdriver inte riktigt samma höjder, men den växer.
Plattan öppnar starkt med ”Token Apologies” och likt en patenterad busgrogg vet Andersson precis hur busrocken ska levereras. När det är som bäst får vi smilband upp till öronen, lufttrummor som viner och gitarrposer som välter vaser i vardagsrummet. Och som vi behöver det. Tänk om man kunde prissätta mängden positiv energi som alstras från The Hellacopters genom en algoritm som kopplar behov till allt elände i världen 2025. I fatet ligger några skopor förutsägbarhet och en smula återanvändning, men det ska heller inte vara för nyskapande.
Bäst är de poppigare och refrängstarka singlarna ”Do You Feel Normal” och ”(I Don’t Wanna Be) Just a Memory”. Den senare uppfriskande nog skriven av den nya basisten Dolph de Borst, från The Datsuns samt Anderssons utmärkta pausprojekt under mellanåren – Imperial State Electric. Om man ska ge sig på någon form av utvecklingslinje går det att skönja just popinslagen och stänk av melankoli som här och där färgar hellacoptrarna 2025.
De är också bäst när den mer demoniska harmoniken dammas av från Entombed-arvet, som i ”Soldier On” och tunga balladen ”The Stench”, ett exempel på att rösten bara blir bättre med åren och texterna alltmer mångbottnade. En talande och underbar nördnivå är att Andersson själv har rotat fram ett bortglömt typsnitt till skivans baksida, återanvänt från fjärde Ramones-plattan. Referensmässigt blir nog listan alltför lång om man ska rada upp de ständiga influenserna utöver tidiga Kiss, själva utgångspunkten, och The Beatles, facit i låtsnickrandet.
Dregen då, var inte han tillbaka? Jodå, dock tillfälligt ute ur leken efter en allvarlig handskada. I studion delar i stället Andersson och tangent-Boba på gitarransvaret och live har de i vikariepoolen hittat Luis Gerardo Valeta, som lustigt nog kallar sig LG precis som Nickes barndomskollega Lars-Göran Petrov. En parantes. Den frånvarande Dregen representerar den första eran i bandets historia, där de två första plattorna står för ett ruffigare och skitigare Hellacopters. De främsta blinkningarna dit får vi i fartfyllda ”Wrong Face On” och ännu mer i avslutande ”Leave A Mark”. Där i slutet av skivan bland alla solon är de nog som allra bäst.
Vi höjer till en åtta.
Redan 2005 proklamerade bandet ”Rock & Roll Is Dead”, men i dagarna firar de 30 år. Nu verkar farbröderna vara här för att stanna, om än i mer selektiv form, och de får mer än gärna veva på i ytterligare några decennier. De är trots allt 30 år yngre än Keith Richards.