Hem / Artiklar / Sweden Rock Festival 2019

Sweden Rock Festival 2019

Sweden Rock Festival: en oas i vardagen, en pionjär i det svenska musiklivet, en extra julafton mitt i sommaren, ett bevis på att drömmar kan slå in och att små planer kan växa sig stora och lyckas, ett paradis för allsköns hårdrockare i Sverige och ute i världen, samt helt enkelt ett jävla trevligt, kul och fantastiskt bra musikevenemang.

Vi tar det från början. Först ut på onsdagen var nämligen James Holkworth & The Coolbenders. Hade dessa inte fått en så extremt tidig speltid hade jag sett dem och kunnat berätta om konserten för er, men det går inte. Det fanns nämligen inte en chans att hinna fram till deras gig och det grämer mig fortfarande.
Men i detta trevliga band spelar i alla fall eminente gitarristen Håkan Englund och jag tänkte bara passa på att uppmana er alla, ni som gillar rytmiskt rått bluesrocksväng a´ la 70-tal som inte ber om ursäkt för sig, att kolla upp hans tidigare album med Kee Man Hawk och Mouth Of Clay. Kan ni även hitta en demo eller något annat obskyrt med tidigare band som Josh´s Appletree eller Slice of Lemon så nyp det också!

Nog med riktad reklam för denna gång.

Onsdagen förflöt utan någonting uppseendeväckande att skriva hem till mamma om. Det enda band jag kollade in på allvar var Death Angel och deras ivriga taggtrådstragglande roade mig inte överdrivet denna kväll.

Tur att det finns trevligt folk och god öl att ägna tiden åt istället. Faktum är att onsdagarna alltid brukar ha något coolt band att bjussa på, men förutom Skid Row som jag hoppade över av ren lathet, Holkworth som jag missade och Death Angel som jag genomled, var där ingenting att hoppa jämfota över. Kanske Gathering of Kings eller Krisiun kunde ha fått en chans, men när de lirade samtidigt på två olika scener var jag dessvärre upptagen med andra åtaganden.

Blackberry Smoke Foto: © Georg Ryttman

Det blev dock snart torsdag och det kokande solskenet gav Blackberry Smoke all anledning att bära solbrillor. Bandet står sig bättre på en mindre scen än festivalens allra största egentligen, men det var skönt att sitta där och slappa till deras 70-talsinfluerade sydstatsgung- och countryflum. Förutom egna låtar framfördes trevliga och väl utförda versioner av Beatles ”Come together” och Led Zeppelins ”When the levee breaks”. Bland det egna materialet kan nämnas saker som ”Waiting for the thunder”, fina ”One horse town” som möttes med högt bifall från publiken, rockiga ”Nobody gives a damn” och ”Restless”. Blackberry Smoke är inte världens mest originella band, men det de gör gör de bra och som soft inledning på en festivaldag sitter ett gig med herrarna från Atlanta, Georgia utmärkt.

Powerwolf Foto: © Georg Ryttman

Rena motsatsen till de jordnära sydstatsrockarna klev upp direkt efteråt, men på Rock stage. Sminkade Powerwolf som sjunger om att dricka blod, vampyrer, demoner och nattliga arméer har kommit en lång väg sedan 2014 då de stod på en av Sweden Rocks mindre scener. Nu har det tysk-rumänska bandet en enorm backdrop föreställande en gigantisk varulv med hungrig käft och killarna låter tajtare än någonsin tidigare. Konserten inleds med ”Fire and forgive”, avslutas med ”We drink your blood” som sångaren Attila Dorn gör allt för att få publiken att sjunga med i, och innan dess har man delat upp publiken i två läger som ska skrika ”hu” och ”ho” högst. Man har avfyrat en dunderversion av ”Demons are a girl´s best friend”, lirat den uppskattade men minst sagt pubertala ”Resurrection by erection” och lyssnat till Attilas tveksamma mellansnack, framfört på minst sagt kantig och undermålig engelska. När Attila säger saker som ”do you want to explode for me?” innan mäktiga ”Sanctified with dynamite” är det svårt att inte dra på smilbanden, men vad fan, Powerwolf handlar inte om blodigt allvar och seriösa djupsinnigheter. Det här är serietidningsmetal att ha kul till, sjunga med i, digga ett gäng bra låtar med starka melodier och refränger, samt kolla de sminkade herrarnas scenshow. Underhållning som duger långt, helt enkelt.

Krokus skiter i det där med image. De går upp på Festival stage, pluggar in och rockar loss. Inga konstigheter förekommer, ingenting tillgjort, ingenting larvigt och ingenting påklistrat hårt heller. Schweizarna levererar hårdrock och rock n roll, bluesrock och metal så som de har gjort i alla tider. Personligen har jag aldrig lyssnat in mig särskilt noga på dem tidigare, men hellre sent än aldrig tänker jag, medan bandet visar sig vara riktigt trevligt. Jämförelsen och påståenden om att Krokus byggt en karriär på att kopiera AC/DC känns överdriven. Visst finns där några låtar som påminner starkt om australiensarnas musik såsom ”Hellraiser” och ”Long stick goes boom”, men några kopior uppfattar jag dem inte som. Några covers framför bandet också: ”Pinball wizard” som sammanflätats med nyss nämnda låt, Neil Youngs uttjatade ”Rockin´ in the free world” och Guess Whos gamla örhänge ”American woman” som ju även Lenny Kravitz haft en hit med. Annat material som framfördes och som jag gillar var ”Hoodoo woman”, ”Live for the action”, ”Bedside radio” och ”Heatstrokes” som fick avsluta konserten.

Arch Enemy Foto: © Georg Ryttman

Återigen vänder man på sig i hettan och solskenet och vad möts man väl av på Rock stage denna gång? Jo, den blåhåriga amasonen Alissa White-Gluz i lika blå ögonbryn som frontar sina kollegor i det melodiska death metal-bandet Arch Enemy. Den här frontkvinnan ömsom ryter likt en karl, ömsom sparkar högt i luften och ömsom headbangar så det blå håret slår likt en lejonman omkring huvudet på henne. Man möts av en jävla energi och det tilltalar undertecknad, speciellt när energin låter så här elektrisk, när den framförs så här tajt och när den 14 låtar långa showen bara sackar lite vid något enskilt tillfälle. För övrigt är det power och pondus som gäller från inledande ”The world is yours” till avslutande ”Nemesis”. Att de manliga musikerna hamnar i skuggan av dynamitknippet Alissa ter sig väl tämligen självklart och är inte mycket att orda om egentligen, men en sak är säker: killarna är alla grymt skickliga instrumentalister och gitarrsolonas toner strålar ut mot solen såsom solen strålar ner mot scenen. När giget är över är jag lika nöjd som jag är svettig och törstig på en öl.

A.C.T. Foto: © Georg Ryttman

Kort paus. En mindre scen en kvart senare. En helt annan sorts musik. A.C.T. är inte världens eller ens Sveriges mest kända band, men de är en förbaskat underhållande, skicklig och musikaliskt ekvilibristisk grupp att ta del av live. A.C.T. lirar progressiv pop – inte rock – skulle jag vilja hävda. De påminner om ett progressivt Supertramp eller ett progressivt 10cc och ja, ibland lite om Yes också, men de är popiga än vad Yes är generellt. Bandet startade redan -95 och har lirat tidigare på Sweden Rock, men jag har tyvärr alltid missat dem. Desto gladare blev jag nu när de kom tillbaka och gjorde en sanslöst bra spelning med riktigt bra ljud på 4-sound stage. Herman Saming visualiserar musiken med kroppen och han gör det hjärtligt, humoristiskt och skickligt. Det syns på honom att han älskar att sjunga de här låtarna (eller så är han en svinduktig skådis också) och han sjunger förbaskat bra. Det gör de andra killarna också och likaså är det instrumentala direkt lysande. Att bandet har humor visar man även med låtvalet. Exempelvis inleder man konserten med ”The end”. Därefter följer tio låtar till, inklusive bland andra ”The funniest man alive”, ”Waltz with mother nature” och ”A truly gifted man”. Min 23-åriga dotter som främst lyssnar på death och black metal nu för tiden fascineras också av A.C.T.´s musik och säger hänfört någonting om att ”det här bandet lirar ju alla musikstilar samtidigt” och jag förstår vad hon menar. A.C.T. lyckas väva in i stort sett vad som helst i sin musik, de lyckas vara svåra och lättillgängliga, sjunga-med-melodiösa och röriga, raka och kantiga, dansanta och omöjliga att dansa till, allt på samma gång. Ett jävla bra och spännande band helt enkelt. Se dem så fort ni kan!

Deadland Ritual Foto: © Georg Ryttman

Vad kan man vänta sig ska hända när Geezer Butler (Basist: Black Sabbath, GZR, Heaven And Hell), Franky Perez (Sång: Apocalyptica, Scars On Broadway), Matt Sorum (Trummis: Guns n´ Roses, Velvet Revolver, The Cult) och Steve Stevens (Gitarr: Billy Idol) slår sig samman och lirar live? Jo, ett flertal Black Sabbath-låtar förstås så som ”Symptom of the universe” som Deadland Ritual öppnade giget med, ”Neon knights”, ”Sweet leaf” och ”War pigs” som avslutade konserten. Däremellan lirades Velvet Revolvers ”Slither”, Billy Idols ”Rebel yell” och den nya supergruppens eget material: ”Dimas”, ”City of night”, ”Dead before sunrise” och ”Down in flames”, inga tokiga låtar de heller minsann. Här finns potential att en dag stå på scenen utan covers av gamla hits. Uppenbarligen var det bara en mindre skara folk (med Sweden Rock-mått mätt) som hade koll på den här grupperingen. Flera personer kom fram och frågade mig vilket bandet var och av alla de som stannade till under någon enskild Black Sabbath-låt för att sedan slinka vidare till andra scener, så misstänker i alla fall jag att de inte fattat att det är själva Sabbaths klassiske basist som faktiskt står där till vänster på scengolvet och dundrar på med sitt instrument. Min förhoppning nu är att denna konstellation ska fortsätta existera, fortsätta skriva material och bygga en större publik. Det de gör idag är nämligen allt annat än dåligt!

Fredag. En hård dag för vilken musikintresserad Sweden Rock-frälst som helst. Jag var inget undantag. På spellistan står Burning Witches, LOK, Thundermother, Axel Rudi Pell, Uli Jon Roth, ZZ Top, Witchfynde, Kiss och Dream Theater. Jag såg samtliga utom Thundermother och Pell. Dock lämnade jag Kiss efter några låtar och såg polska Batuschka istället. Det var ett klokt val.

Efter att ha plågat mig igenom Kiss spelning på Sweden Rock förra gången då stackars Paul Stanley sjöng sämre än min omusikaliske och blinde gamla farsa ville jag inte uppleva samma nesliga nederlag en gång till. Det räckte med att höra honom kraxa mellan låtarna för att fatta att inte rösten blivit ett dugg bättre sedan sist.

Kiss räddade upp läget med singback under Pauls låtar och visst, när Kiss blivit till en karaokeshow får väl folk se den om de vill, men personligen får jag inget ut av det. Jag såg Kiss 1976 på Grönan och har sedan dess sett dem en massa gånger genom åren och de har alltid levererat, alltid gjort bra ifrån sig, alltid gjort mig på gott humör. Jag har sett till att bägge mina döttrar fått se dem, men nu är det finito. En era är över.

Den borde ha varit över redan 2013 då Stanleys röstresurser redan var totalt kvaddade, men bandet föredrog att åka runt ett tag till och casha in så mycket det nu är möjligt från det döende monstret. Jag tycker att det är en tråkig inställning. Jag tycker att monstret borde ha fått dö mer respektfullt än så här, men vad fan, det är inte jag som sköter spakarna i karusellen.

Burning Witches Foto: © Georg Ryttman

Burning Witches fick inleda fredagsförmiddagen på 4Sound Stage och det gjorde de med bravur, även om det framkommer rätt tydligt att tjejerna inte har det där riktigt starka låtmaterialet som placerat klassiska föregångare som The Runaways, Doro och Girlschool på kartan över kvinnodominerande hårdrock. Schweiziska Burning Witches är tämligen nya på metalscenen och har bara gjort två plattor hittills, så det kan hända mycket än. Dessutom var sångerskan Laura Guldenmond splitterny i gruppen. Hon hade bara hunnit repa två gånger inför Sweden Rock-giget, men det märktes inte särskilt tydligt. Energin, viljan, orken och publikkontakten sitter i alla fall där den ska redan, så ge damerna ett par år till och deras 80-talsinluerade heavy metal kan bli hur bra som helst.

LOK Foto: © Georg Ryttman

LOK stod när de andra föll – återigen. Den här gången på Rock Stage. Bandet har inte existerat på evigheter, eller rättare sagt sedan 2002, och senast de var på Sweden Rock var för 17 år sedan. Partillebandet visar sig dock låta minst lika förbannade nu som då. Jag måste säga att det överraskade mig då jag trodde att det skulle bli bra men lite gubbigt och kännas något avslaget. Men faktum är att LOK kändes som rena rama motsatsen. De levererade utav helvete: det var högt, det var intensivt, det var rakt på sak, det gick hem såväl hos mig som köpte deras plattor då dessa kom i slutet av 90- och början av 00-talet som hos min yngsta dotter som inte hade någon relation alls till gruppen sedan tidigare, men som efter detta gig blev ett fan och ville se dem igen. Vissa låtar har överlevt tidens tand bättre än andra, helt klart, men jag tror inte att varken nya eller gamla fans lämnade sina platser framför scenen otillfredsställda efter giget. Tvärtom såg alla väldigt glada och nöjda ut, så låt LOK fortsätta stå framöver, medan Lillasyster kan få falla istället.

Uli Jon Roth Foto: © Georg Ryttman

Efter en paus med vila för såväl ömma fötter som hårt ansatta trumhinnor blev det dags för vad jag nog anser var festivalens bästa gig i år. Den gamle Scorpionsgitarristen Uli Jon Roth äntrade Sweden Stage och fyllde eftermiddagsluften med musikalisk magi. Det gjorde han även 2001 på Sweden Rock, även om scenen då var en annan. Sedan det fantastiska giget har jag sett honom på Rockland 2016 då jag trodde att han aldrig skulle lämna scenen, så spelglad var han, och så bör man ju inte glömma inhoppet då han 2007 joinade sina forna kamrater i Scorpions och gjorde den konserten minnesvärd genom att höja standarden åtskilligt i ett gäng låtar. Ursprungligen hamnade Roth i Scorpions på 70-talet som Michael Schenkers ersättare och därefter har han haft sitt band Electric Sun, samt varit soloartist i alla år. Förra året firade Roth 50 år som liveartist och det märks att han stått på scen så länge. Han är lugn som en filbunke och levererar som om han var kvar hemma i vardagsrummet. Han ger fortfarande intryck av att älska vad han gör och publiken älskar honom för att han gör det. Låtmässigt bjöd den legendariske och nyskapande gitarristen på en skön blandning av gammalt och nytt, Scorpionslåtar och Electric Sun-låtar och jo, jag måste erkänna att jag kände mig smått helig när musiken tonat ut och det var dags att knata vidare till ZZ Top.

ZZ TOP Foto: © Georg Ryttman

Texastrion utlovade ett bluesigt set den här kvällen, men jag vet inte om det var så mycket bluesigare än vad det brukar vara. ZZ Top inledde med ”Got me under pressure” och djupdök sedan i gamla godingar som Sam & Daves ”I thank you”, ”Waitin´ for the bus”, ”Jesus just left Chicago” och efter ”Gimme all your lovin´” kom en av mina största favoriter, nämligen ”Pearl necklace”. Den följdes av tuffa ”I´m bad, im nationwide” som man bara måste sjunga med i och lite senare lirade de countrysångaren Merle Travis gamla hit ”Sixteen tons” som handlar om en kolgruvarbetares hårda leverne. Giget avslutades med tre extranummer: ”La grange” som ju alltid funkar, ”Tush” som funkar minst lika bra och så den typiska, lite tradiga versionen av Elvis Presleys ”Jailhouse rock”. Kort sagt, man kände igen herrar Gibbons, Hill och Beard, både till utseendet och soundet, låtmaterialet, och det något loja framförande som dominerar deras spelningar nu för tiden. Utmärkt musik att sitt i solen och klämma några bärs till var det i alla fall.

Witchfyde Foto: © Georg Ryttman

Witchfynde lirade i Rockklassikertältet så ett tag blev det paus från solskenet. Jag lyssnade rätt mycket på bandet på 80-talet då de slog igenom (aldrig stort, men tillräckligt för att få göra några album) och redan 1986 lade de ner. Varje platta lät rätt olik den förra och bandets senare alster gjorde väl inte alltför många fans av ockult NWOBHM glada, men Give ´Em Hell (den med demonen på omslaget) var ju mysigt mystisk och skön för sin tid. Så ockult kändes det dock inte att se Witchfynde i dagsläget, trots att den skallige sångaren Luther Beltz målat ögonen lika svarta som kläderna han bar. Bandet gjorde dock bra ifrån sig musikaliskt, även om jag sett mer minnesvärda konserter än vad de lyckades åstadkomma den här gången. Låtmaterialet togs från de fyra 80-talsplattorna: tre spår från debutalbumet, två från Stagefright, fyra från Cloak And Dagger och två från Lords of Sin. Stilpoäng för att basisten bar Iggy Pop-tröja för övrigt.

Batushka från Polen lirade även de i Rockklassikertältet, samtidigt som Kiss höll hov på Festival Stage för en gigantisk publik. Jag smög mig in och satte mig i ett hörn för att bevittna mässan som innehöll mycket snygg scendekor, hundratals levande ljus som sakta tändes under konsertens inledning, en liten glaskista för ett barn och ett band draperade och maskerade i munkliknande kåpor. Att inte komma att tänka på Ghost och första gången jag såg dem live 2011 på Metaltown var naturligtvis omöjligt, även om de två grupperna skiljer sig märkbart åt rent musikaliskt. Det finns i dagsläget två varianter av Batushka och gruppen vi ser på Sweden Rock är sångaren Bartlomiej Krysiuks version. Förmodligen ska scenshowen och musiken uppfattas som lite skrämmande och läskig, men jag tycker snarare att den blev till en meditativ, vacker, filmisk och stillsam paus från all traditionell hårdrock runt omkring. Den stora överraskningen, eller antiklimax, var dock att ingenting hände med glaskistan. Den bara stod där som en attiralj och man fick aldrig se vad den innehöll, om den nu innehåller något alls?

Dream Theater Foto: © Georg Ryttman

På tal om antiklimax så kom det ett sådant till under fredagsnatten. Nämligen Dream Theaters extremt korta konsert. Bandet skulle enligt festivalens hemsida lira i en och en halv timme, men körde bara i typ 50 minuter. Hur det kunde bli så fattade nog ingen framför scenen. Bandet klev av utan någon förklaring och kvar stod en massa människor – inklusive undertecknad – som ett jävla frågetecken och frös i nattmörkret. I efterhand har jag förstått att orsaken till denna bistra fadäs var en serie missuppfattningar från bandets manager och han samt gruppen har tydligen bett om ursäkt. Bra så, men nu får man ju verkligen hoppas att dessa progmetallens giganter får återkomma nästa år istället och att de då kompenserar med en riktigt lång konsert. En sak är i alla fall säker, Dream Theater hann under sina 50 minuter verkligen visa – återigen – vilken lysande musikalisk förmåga de har och vilket driv de kan piska upp live. Sju låtar framfördes, ”Untethered angel”, ”As I am”, ”Fall into the light”, ”Peruvian skies”, ”The dance of eternity”, ”Lie” och ”Pale blue dot” med sanslös energi och det kändes som att man ville fortsätta lyssna på dem i evighet… då allt plötsligt bara tog slut och killarna lämnade scenen. Så snopet.

Lördagen den 8:e juni startade med alltid lika trevliga Danko Jones och hans simpla men träffsäkra rocklåtar. Här spelas inga toner i onödan, inga långa improvisationer eller solouppvisningar drar ner på helhetsintrycket, utan allting är jämt och pardonlöst. Danko själv tycks rörd då han berättar att han första gången på Sweden rock lirade på en av de mindre scenerna och att han nu tagit sig till festivalens allra största, nämligen Festival stage som Kiss lirat på natten före. Han räknar upp en massa band som han tycker att vi i publiken bör se och trots den nuvarande scenstorleken finns där ingen utsmyckning (mer än en knappt synbar backdrop) eller scenshow som inte lika gärna kan få plats på en pubscen. Danko gör nämligen det han gör allra bäst: låter musiken tala. Och låtar har han ju så det räcker till och blir över. Likfullt bjussar han på en hel del material från sin senaste platta och det går hem lika bra som om han baserat giget uteslutande på gamla godingar. Den kanadensiska trion framför inte mindre än sex spår från A Rock Supreme och åtta till från tidigare plattor. Det är modigt och det fungerar alldeles utmärkt. Med kärlek till det man gör kommer man långt och att han kom av sig lite i en låt spelar mindre roll. Det visar bara att Danko är rock på riktigt och ingen fuskig, förinspelad cirkus.

Jared James Nichols Foto: © Georg Ryttman

Jared James Nichols var ingen artist jag kände till sedan tidigare eller ens hade tänkt att se, men min gode vän Göran Ahlqvist som jag alltid delar tältplats med på festivalen och som är en hejare på bluesiga kunskaper, sade åt mig att kolla upp denna amerikan, vilket jag gjorde. Och jävlar i min lilla låda vad Göran hade rätt den här gången också. Jared James Nichols är den där typen av amerikanska gitarrister som inte bara påminner om en ung Ted Nugent eller Alvin Lee utseendemässigt med sitt långa hår och simpla jeansskjorta, utan som också piskar upp en bluesrockig, elektrisk energi som det inte går att värja sig mot. Nichols tycks njuta lika mycket av sin egen musik som av publiken översvallande applåder och med tanke på att han bara varit aktiv sedan 2013 (Nichols är född -89) spås han en briljant framtid av många. Jag tror att dessa kommer ha rätt. Jared James Nichols har alla möjligheter i världen att med tiden bli en av genrens stora namn. Se honom om ni har möjlighet och gillar rå, rockig och svängig blues. Det enda ni riskerar är att bli totalt överkörda av denna gitarrist och sångare från East Troy, Wisconsin som hittills bara har gjort ett par lp:n och en ep.

Pete Way Foto: © Georg Ryttman

Näste man på scen blev gamle UFO-basisten Pete Way i randig kavaj och färgat hår som liksom Nichols lirade på Rockklassiker stage. Way nästan bad om ursäkt för sig där han stod och sjöng med trasig röst efter åratal av hårt och intensivt leverne, cancer och hjärtproblem. Basen i bandet trakterades av Jason Poole från Waysted, ena gitarren lirades av Tym Scopes och den andra av Laurence Archer. Trummis var Clive Edwards. Bägge de två sistnämnda herrarna var medlemmar av UFO mellan 1990 och 1993. Det var 9 år sedan Pete Way lirade live och man får nog medge att det märktes. Han kom av sig i UFO-klassikern ”Doctor doctor”, försökte släta över missen genom att få med sig publiken i allsång, men allt blev bara otakt och dravel och jag tyckte lite synd om karlen som så uppenbart och ödmjukt var medveten om sin underlägsenhet inför sitt forna band UFO som tio minuter senare skulle gå upp på Sweden stage och skopa ut Pete Way fullkomligt. Innan Way framförde ”Shoot shoot” sade han t.o.m. till publiken att UFO snart kommer göra låten bättre än vad han kan. Och det stämde tragiskt nog.

UFO Foto: © Georg Ryttman

UFO ja, ännu ett klassiskt hårdrocksband ute på avskedsturné och för säkerhets skull har de en backdrop som informerar om detta med extrem tydlighet. Jag vet inte hur många gånger jag har sett UFO genom årens lopp, men första gången var 1977 på Göta Lejon och senast var 2009 på Sweden Rock då himlen pissade så hårt att jag var dyngsur efter giget. Men det var så jävla bra att jag stod där ändå, utan regnskydd eller paraply, och Phil Mogg och hans mannar gav allt hela tiden medan min kropp under den genomblöta läderpajen blev alltmer kylslagen. Samma intensitet och energi visar knappast Mogg upp den här gången. Bandet lirar sina hits och några rätt oväntade saker, nyss avlidne gitarristen och keyboardisten Paul Raymond är ersatt av Neil Carter. Märkligt nog nämner inte Mogg någonting om saken, men å andra sidan tycks han ha skippat mellansnacket helt den här gången av någon anledning. Kanske är Raymonds öde för tungt att prata om, kanske är han sur över något annat, kanske vill han bara leverera rock n roll. Det blir dock lite mer opersonligt än vanligt, lite tröttare än tidigare, och även om bandet levererar och Mogg sjunger bra som alltid så når inte det hela fram till mig riktigt som det brukar. Man får vara glad över de gamla minnena istället och acceptera att det nog är dags för det här rymdskeppet att landa för evigt nu.

Zal Cleminson´s Sin Dogs såg jag mycket fram emot och hade höga förväntningar på. Som gammalt fan av Tear Gas, Nazareth och The Sensational Alex Harvey Band där Zal var gitarrist hade jag förhoppningen att han nu skulle leverera nya låtar som med tiden kommer bli lika klassiska som hans tidigare bands, men så skedde inte. Gitarristen och sångaren Cleminson lekte och skämtade lite innan konserten och fick redan då en bunt väntande fans att sjunga med och skratta, men den lekstugan var slut när klockan blev 19.00 och bandet levererade på allvar. Klart och tydligt visade Zal Cleminson´s Sin Dogs att detta inte är någon jävla nostalgiakt eller coverband som lever på gamla meriter. Bandet lirade visserligen ”Isobel Goudie” och ”Faith healer” men det var mest för att det förväntades av dem, inte för att Zal egentligen ville, och för övrigt var det nytt material – med ett oväntat modernt sound – som bombade tältduken omkring oss. Lite jämntjockt blev det i mina öron som inte hade hört låtarna tidigare, men jag tror nog att den oväntat pigga och vältränade skotten Zal – först i solbrillor och sedan utan med svart smink under istället – och hans band kan växa rejält med tiden. Jag tänker garanterat lyssna in mig på skivan i alla fall och ge den en seriös chans.

Ritchie Blackmore´s Foto: © Georg Ryttman

Ritchie Blackmores Rainbow drog folk så in i helvete. Det var huvuden och kroppar så långt jag kunde se bakåt och förväntningarna låg som het dallrande bensindränkt luft över en blöt asfalterad motorväg i en actionfilm. Tack gode gud för storbildskärmarna, annars hade man inte sett ett skit. Personligen hade jag inga större förväntningar på Mr. Blackmore och hans nygamla manskap. Jag såg Rainbow med Cozy Powell på trummor och Dio på sång 1976 och den konserten har de aldrig överträffat någon annan gång jag sett dem. Jag såg Rainbow med Graham Bonett på sång 1980 och då var de fortfarande riktigt bra om än inte lika bra, jag såg dem med Joe Lynn Turner 1983 och då hade de tappat rätt rejält och blivit något av ett mjäkigt AOR-band istället, och så nu då, med Ronald Romero på sång. Döm om min förvåning men den killen gjorde det riktigt bra. En grym sångare och lika grym underhållare så definitivt en eloge åt honom.  Inledningsvis kände jag mig dock rätt tveksam när bandet öppnade med ”Spotlight kid” och framförallt Russ Ballard-plågan ”I surrender”, men det rättade till sig när de fortsatte med Deep Purples ”Mistreated” (som Rainbow började lira live redan -76), för att sedan göra ännu en Russ Ballard-cover, nämligen ”Since you been gone” från Down To Earth-lp´n. Jo, jag vet att många gillar de där mer smöriga radiolåtarna, men mig faller de inte på läppen. Rainbow var bäst och tyngst på sina tre första plattor och det är dessa låtar jag vill höra, inte sås som passar in i Lugna favoriter. Sedan kommer då deras första singelhit likväl den första låt jag någonsin hörde med dem, ”Man on the silver mountain”, dock i medleyform tillsammans med ”Woman from Tokyo”, vilken inte satt helt fel. Till min förvåning fortsatte de därefter med Deep Purples katalog och levererar ”Perfect strangers” och ”Black night”. Visserligen gör de Purple-låtarna bra men varför i helvete inte hålla sig till Rainbow-låtar när de kallar sig Rainbow? Faktum är att det fortsätter på samma vis. Ett par Rainbowlåtar till, ”Difficult to cure” och ”All night long”, tunga ”Stargazer” och ”Long live rock n roll” framfördes, men därefter är bandet tillbaka till Purple igen med ”Burn” och extranumret ”Smoke on the water”. Varför blev det inte ”Catch the rainbow”, ”Snake charmer”, ”Temple of the king”, ”If you don´t like rock n roll”, ”Tarot woman”, ”Run with the wolf”, ”Starstruck” eller ”Do you close your eyes” istället? Det lär man aldrig få reda på. Bandet lät i vilket fall som helst skitbra, Ritchies gitarrlir var däremot allt annat än perfekt och vad det berodde på är ytterligare ett av de frågetecken denna konsert lämnade obesvarad.

Blue Coups Foto: © Georg Ryttman

Det sista bandet jag såg denna festival var konstellationen Blue Coupe som består av gamla medlemmar från 70-talets upplagor av Blue Öyster Cult och Alice Cooper. Det är Dennis Dunaway (bas), Albert Bouchard (trummor) och Joe Bouchard (sång och gitarr). Dessa herrar hade all den spelglädje jag saknade hos Blackmore och dessutom gästade gitarristen Ryan Roxie, som också lirat mycket med Alice. Blue Coupe har gjort ett par plattor med eget nytt material som säkert passerat de flesta obemärkt förbi – trots att Alice själv gästar på ett spår på andra albumet – och livesetet bestod främst av låtar från BÖC och Coopers tidiga repertoarer, på gott och ont. Den enda låt som framfördes som gjorts under namnet Blue Coupe var ”You (Like vampires)” som gav mersmak att få höra fler Blue Coupe-låtar, men tji fick vi. Som extranummer körde man Steppenwolfs slitna superhit ”Born to be wild” som även BÖC brukade avsluta sina konserter med på den gamla goda tiden. Säga vad man vill, men bandets spelglädje smittade av sig snabbt och att återigen få höra saker som ”Hot rails to hell”, ”Cities on flame with rock n roll”, ”Burnin´ for you” och ”Astronomy” live satt som en smäck i ett gammalt hårdrockshjärta. Likaså gjorde ”Under my wheels”, ”Be my lover”, ”Black juju” och ”No more Mr. nice guy”. Nästa gång – och jag hoppas verkligen att det blir en nästa gång – önskar jag dock mer eget Blue Coupe-material så showen inte känns fullt lika coveraktig som ett sådant här gig tveklöst blir. Men detta var likfullt en riktigt trevlig avslutning på Sweden Rock Festival 2019 och nu tar det ett helt långt år igen innan det blir dags på nytt. Avslutningsvis säger jag således som Arnold Schwarzenegger i rollen som The Terminator: I´ll be back!

 

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Kommentarer

Kommentarer

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!

Kolla även

NoCebo – Kommer du ihåg?

NoCebo är motsatsen till placebo, men det är också ett svenskt band med svenska texter …