Covenant – Fieldworks Exkursion EP

Jag har nog aldrig förstått Covenant. Inte på något enda sätt. Jag kan inte säga att läget är annorlunda nu när jag hört Fieldworks Exkursion EP. Bara så att det är klart från början.

Vad jag dock förstår gällande det här ärendet är vad jag läst mig till. Med början i februari genomförde Covenant en 10 spelningar lång turné i Tyskland kallad Fieldworks Tour. Låtarna som framfördes under konserten var en blandning av gammalt och nytt och varje spelning inleddes av ett stycke musik baserat på ljud ur en autentisk miljö. Varje enskilt stycke hade en huvudkreatör och byggde på fältinspelningar och hittade ljud som samme kreatör hade gjort och funnit på olika platser i världen. Temat rör sig kring myter och trosföreställningar, om våra upplevelser kring vad som är verkligt eller overkligt och om det spirituella och det arga.

Ordet fältinspelning avskräcker kanske en och annan som inte har Musique concrète att tacka för sin musikaliska socialisering, medan den som skulle vägra dansa till något annat än Rune Lindblads ”Party” eller endast sjunger karaoke med cementblandare intresserat sträcker på sig. Termen i sig borde kanske inte avskräcka lika mycket om man tänker på att samplingens intåg i populärmusiken var just en popularisering av metoden att föra in vardagens ljud i ett musikaliskt sammanhang. Covenant har varit hängivna samplare så länge någon kan minnas och de har också en historia av att klargöra sina egna ideal genom att anamma metoder och idéer som andas lika mycket Steve Reich och Sergei Eisenstein som Front 242 och Kraftwerk. Att ”Pantheon”, spåret som inleder Fieldworks skickar en nick till Brian Eno borde således inte komma som någon större chock. Fieldworks är alltså inte nödvändigtvis ett konstmusikprojekt med uttalade ambitioner att revolutionera den elektroniska musiken eller hur vi ser på den samma idag och kanske drar därför cementblandarsångaren öronen åt sig och rycker på axlarna och letar efter en preparerad fågelholk att lyssna på istället. Nihil sub sole novum est, skulle man kunna tro.

Vid det här laget undrar nog en och annan läsare som vill komma fram till betyg och bu eller bä vad tusan jag dillar om och varför en så negativ gubbe skriver den här texten. Jag är glad att du frågade. Jo då, det är jag visst! Som en svensk medelålders man med en särskild förkärlek till elektronisk musik så är det näst intill omöjligt att inte ha en relation av något slag till Covenant, särskilt inte om samme man är född på 70-talet och dessutom har bott i Skåne sedan 1989. Lägg därtill att jag genom min bakgrund som en av de aktiva i den gamla avsomnade Malmöklubben Vogon Varietys- och minifestivalen electriXmas styrelser också arr:at bandet i fråga och därigenom tvingats tillbringa många kvällar och nätter i diskodunk och oumpa-oumpsi signerat nämnda herrar. Ofta kände jag mig mest alienerad i dessa ljudmiljöer som i mitt tycke saknade nivåer och djup och istället fokuserade mer på regler än utveckling och kreativitet. Det var inte förrän en vän vid namn Viktor drog med mig upp på dansgolvet och handgripligen visade mig att man faktiskt kan dansa och därmed må bättre till ”We Stand Alone” än vad man gör av att stå och titta på, skaka på huvudet och undra vad det är för fel på folk. Något som liknade tvivel på mina egna uppfattningar började ta form inom mig och första gnistan till att vilja förstå Covenant uppstod ur närmast intet. Det slog mig dock härom månaden att jag, trots att den här gnistan funnits där i mer än 15 år, faktiskt inte ägde en enda Covenant-skiva och att jag ännu mindre hade hört någon av dem från början till slut. Jag drog mig till minnes att någon för länge sedan ställde mig en fråga om Covenant och avfärdade mitt obildade svar med att “Ja, Covenant är ett sådant band man antingen älskar eller hatar. Och du hatar dem helt enkelt.” Det gör jag naturligtvis inte. Jag är högst tveksam till att det skulle finnas sådana band som man antingen måste älska eller hata. Jag tenderar att förhålla mig lika likgiltig inför sådana påståenden som band man vanligen säger sådana saker om. Covenant har jag ju som man kan utläsa ingalunda förhållit mig likgiltig inför, men det har bara aldrig blivit av att jag gjort något åt att undersöka saken närmare. Och så kan vi ju inte ha det. Jag klickade in mig på en skivförsäljningssajt och beställde alla skivor jag kunde hitta, vilket råkade bli alla fullängdare Covenant släppt mellan 2006 och 2016. Skivorna har jag lyssnat på om och om igen på senaste månaderna. Och visst, det finns en del guldkorn och jag ler ofta åt referenser i ljud och ord, men som helhet har det inte gripit tag i mig på ett sådant sätt att jag faktiskt kan säga att jag förstår varför Covenant verkar vara en sådan grej som betyder så mycket för så många. Det har varit lite som att jaga den där svarta katten i ett mörkt rum; känslan av ett morrhår mot vaden är inte samma sak som en övertygelse om att man faktiskt hittat det lilla gäckande djuret. Så när jag satte igång Fieldworks Exkursion EP så var det också mer av försiktig nyfikenhet och något som liknar pliktskyldighet än skyhöga förväntningar.

Det tuffade på i lagom mak och genom de senaste månadernas lyssningar och erfarenheter av tidigare skivor kunde jag ganska lätt identifiera huvudkreatören av var och en av de 5 låtarna tämligen omgående, men trots igenkänningens ömma famntag upplevde jag inga större sensationer…förrän skivan startade om från början igen.

Och..

..ett svagt gnisslande brus bryts av en auktoritär högtalarröst och en tämligen omänsklig röst inleder ett långsamt mässande till tonerna av en psalm i den väldiga salen och ”Pantheon” öppnade sig plötsligt som om självaste Peterskyrkan förvandlats till ett rymdobservatorium och jag hade fastnat i djup lera och kunde bara stå stilla och försöka ta in vad som serverades. Den enorma kupolen genomsköljdes av ett ljus som krusade sig i vågor när man rörde det med händerna och den böljande fotongelén studsade mot den bakre väggen mot min rygg som långsamt förde mig närmare kupolens centrum där ljuset var som starkast. Det var en fantastisk upplevelse och jag glömde helt bort att mitt inre fortfarande begränsades av hud!

Skivan gick på repeat om och om igen och för varje genomlyssning växte skivan dramatiskt och det som vid första genomlyssning kändes oinspirerat och diffust blev både knivskarpt och briljant. ”All That Is Solid Melts Into Air”, skivans andra spår, följer en av Eskil Simonssons ganska typiska strukturer; ingen egentlig refräng, sparsamma melodier, monotoni och ett minimum av känslosamhet, men helheten innefattar en dynamik som känns som ett glänsande väsen och även om det nästan inte händer någonting så skapar detaljerna ett mönster som kändes som att Peterskyrkans teleskop bytts ut mot ett kalejdoskop.
Det skulle inte vara så himla svårt att fortsätta måla upp bilder som hänger ihop genom samma anslagna ton och beskriva helheten och de slutstenar den vilar på, men det skulle vara svårt att fortsätta att läsa utan att tappa tråden och avfärda mitt babbel som en berättelse om alldeles för mycket knark under Leonidernas gnistrande regn av stjärndamm i en guppande eka på mörka vatten tillsammans med Karl Marx som navigatör och Percy Shelley som styrman.

Fieldwork Exkursion EP är inte bara en väldigt bra skiva, det är en komplicerad upplevelse och så långt jag kan bedöma Covenants mästerverk så här långt. Hade jag inga förväntningar på den kommande fullängdaren (eller hur planen nu ser ut) tidigare så är det väldigt annorlunda med den saken nu.

Bandet jag tänkt på lite som vår tids Dark Lustans [Lakejer]; ett gäng herrar i kostym med dekadens i ärmen och utmaningar i tungomålet, men trots allt begränsade av dunka-dunka och strikta ramar att förhålla sig till är som bortspolade någonstans mellan Eufrat och Tigris i den där omskrivna översvämningen. Genom hela produktionen finns det vid varje givet ögonblick någon som skorrar och skaver, sprakar och knorrar likt ett plågat folk på ökenvandring. I varje låt finns något som utmanar, spretar, envisas och gnisslar och pekar åt ett annat håll, men när du tittar efter så lägger Dante krokben för dig och flinar. I varje takt finns det ett inneboende motstånd som gnager och ifrågasätter sig själv och sin existens lika självklart som om motsatsen vore en logisk omöjlighet. Gång på gång har jag hört Joakim Montelius avfärda religiositet och anföra humanism och vetenskap i dess ställe, men någonstans har Covenant äntligen kommit fram till en skiljelinje och klivit rakt över den och in i ett betydligt bredare och mer osäkert landskap. Räta linjer och upptrampade stigar har ersatts av både radband och Möbiusband på samma snöre och ett nytt stentufft, silverglänsande och elaborerat Covenant har fötts och även om texterna fortfarande kretsar kring poler och binära oppositioner som kallas svart och vitt och symboliken kan skådas på Louvrens väggar och i Platons allegori om Dårarnas båt, så får samma idéer nytt liv genom att byta plats och blandas med varandra och det som tidigare verkat självklart förvandlas till nya frågor som inte längre behöver försvaras eller förklaras. Ytan rämnar och smälter till en bottenlös dimma och Covenant finns någonstans långt där inne i det som inte nödvändigtvis är uppenbart och heller inte behöver synas. Montelius skägg rymmer inte längre bara förnuft och intelligens utan har puffats upp med både tvivel, missmod och den djävul som bor i Andreas Catjars spök- och braklåda. Och det är däri både förvandlingen och anledningen ligger till att även jag nu låter mig shanghajas, kastas under däck och följa med på den vidare seglatsen. Covenant må fortfarande vara herrar i kostym, men nu är de tillbaka med spruckna sömmar, lera på ärmarna och saltvatten i stövlarna och den här gången har de låtit förlåten falla en gång för alla. Jag kan fortfarande inte säga att jag förstår Covenant, men jag kan helt ärligt säga att jag inte behöver förstå det jag älskar.

Betyg: En skiva kan inte nödvändigtvis jämföras med andra skivor och utmynna i en siffra som placerar den mellan skiva A och skiva B, istället tänker jag att den kanske ska bedömas utifrån sina egna premisser och vad den åstadkommer i sig själv. Man kan argumentera att det kanske är en mindre bedrift att spela in en EP som är så väl sammanhållen som den här än att spela in en fullängdare som håller samma klass rakt igenom. Ja, så kan man absolut resonera, även om det är ren spekulation. Man kan också argumentera för att siffror har stipulerade värden och att ett lågt tal kan vara mycket för den som inget har medan samma tal kan vara försumbart för den som har hur mycket som helst i överflöd. Man kan antagligen också säga att en siffra betyder olika saker beroende på hur man ser på den och därför är betyget solklart för mig. En liggande åtta är det enda som kan komma tillräckligt nära.