Just a Gigolo (Original Motion Picture Soundtrack)

David Bowie möter Marlene Dietrich på tjugotalet.

David Bowie som preussisk gigolo i efterkrigstidens (alltså efter första världskriget) Berlin tillsammans med Marlene Dietrich? Jadå, allt detta skedde i regissören David Hemmings (mest känd för sin roll i Antonionis Blow-Up) Just a Gigolo 1978.

Bowies musikaliska medverkan är egentligen begränsad till en låt, ”The Revolutionary Song”, som verkar inspirerad av Bertolt Brechts och Kurt Weills visor men inte hör till den vite hertigens mest minnesvärda kompositioner. Den finns med i fyra versioner eller ”delar”.

”Johnny”, som här sjungs av den superpolerade vokalkvartetten The Manhattan Transfer, låter som om Martin Gore skrivit den någon gång under mellankrigstiden för att uppträda med på den lokala bordellen. ”Just a Gigolo / I Ain’t Got Nobody” framförs som discomedley av inga mindre än The Village People och står med båda de platåskodda fötterna i år 1978.

Delar av de 22 spåren är mer tidstypisk, om än anonym, umpa-umpa och piano-plinketiplonk som nog behöver spelas upp mot bakgrund av filmen för att få en funktion. När vi så når fram till Marlene Dietrichs inspelning av ”Just a Gigolo” i ”club mix” har vi hamnat riktigt snett. Lyckligtvis ligger den sist på cd:n så att man lätt kan undvika den.

Just a Gigolo är en ytterst charmig, men minst sagt ojämn, samling tjugotalsinspirerad musik för dig som antingen måste äga precis allt med David Bowie eller vill göra en suggestiv tidsresa som landar någonstans i närheten av en rumtid som kanske i första hand existerar i vår fantasi. I skivhyllan placeras albumet lämpligast mellan Liza Minnellis Cabaret och Bryan Ferrys experiment i tidig jazzmusik och schlager.