Hem / Artiklar / Ladytron – tillbaka efter åtta år

Ladytron – tillbaka efter åtta år

Det var hela åtta år sedan Ladytron släppte sin senaste fullängdare. Men nu är den elektroniska kvartetten tillbaka med ett självbetitlat album och ger intryck av att vara starkare än någonsin. Zero hörde av sig till en av bandets båda sångerskor, Helen Marnie, för att få veta mer om kopplingen till ABBA, kassettbandens tjusning, turnén med Nine Inch Nails, spektakulära kläder och naturligtvis den nya skivan.

Foto: Wendy Lynch

Om någon musikarkeolog i framtiden skulle få för sig att lista det tidiga 2000-talets mest kreativa och inflytelserika elektroniska akter, borde Ladytron definitivt nämnas bredvid Radiohead, Covenant, Modeselektor och Anders Trentemøller.

Sedan grundandet 1999 har den brittisk-bulgariska kvartetten nämligen gått från klarhet till klarhet med sin förföriska mix av sockersöta popmelodier, funkiga rytmer och avantgardistiska ljudvärldar.

Utgivningstakten har dock lämnat lite övrigt att önska. Senast vi hörde från Ladytron, i samband med deras femte fullängdare, Gravity the Seducer, var för hela åtta år sedan. Vilket i den flyktiga popvärlden nästan är en eon av tid.

Bandmedlemmarna har dock inte legat på latsidan. Reuben Wu har haft stora framgångar som fotograf, Mira Aroyo har jobbat med dokumentärfilmer och Daniel Hunt har samarbetat med välkända artister som Dave Gahan, Lush och Blondie. Helen Marnie har i sin tur släppt två soloskivor och varit ute på ett par omfattande turnéer.
– Det har varit väldigt händelserika år och tiden har bara flugit iväg, förklarar Helen. Egentligen hade vi bara tänkt ta en kortare paus, men varje gång vi började skriva på det nya albumet kom något annat emellan. Det var dock aldrig snack om att vi skulle ge upp eller lägga ner bandet, utan vi accepterade förseningarna och lät skivan växa fram i sin egen långsamma takt.

Inspelningsprocessen blev inte mindre komplicerad av att Ladytron numera är ett transatlantiskt band, där medlemmarna bor på båda sidor av jordklotet. I höstas lyckades de dock koordinera sina välfyllda scheman och sammanstråla på den engelska landsbygden.
– Vi tillbringade ungefär en månad i en studio utanför Cambrigde, berättar Helen. Först kändes det lite konstigt att jobba ihop alla fyra igen, men efter ett par dagar var det som om vi aldrig hade varit borta ifrån varandra. Allt flöt på naturligt och vi kunde plocka upp tråden där vi lämnat den efter Gravity the Seducer.

Som producent engagerades Jim Abbiss, som tidigare producerat Ladytrons tredje fullängdare, Witching Hour, och deras mest framgångsrika singel, ”Destroy Everything You Touch”.
– Vi har alltid velat samarbeta med Jim igen och det här kändes som rätt tillfälle. Det imponerande med honom är att han både är tekniskt duktig och en stor människokännare. Han får oss inte bara att tänka i nya banor, utan lyfter också stämningen i studion med sin positiva attityd. På sitt sätt känns han nästan som Ladytrons femte och hemliga medlem.

Resultatet blev ett album som lyfter fram många av Ladytrons styrkor. Snygga elektroniska poplåtar kombineras med genomtänkta texter. Coola maskiner som Moog Sub Phatty och Korg Minilogue färgar ljudbilden, samtidigt som Sepulturas trummis Iggor Cavalera är inlånad på ett par låtar och ger skivan en lite tyngre känsla. Intressant nog valde Helen och hennes bandkollegor att ge plattan den minimalistiska och möjligen lite fantasilösa titeln Ladytron.
– Som band har man bara ett tillfälle att göra ett självbetitlat album. Då den här skivan känns som essensen av Ladytron, så var alla helt överens om vad den skulle heta. Albumtiteln symboliserar också att vi är tillbaka efter en längre paus och är jätteglada över att göra musik tillsammans igen.

Som aptitretare inför albumet släpptes två singlar. Först melankoliska ”The Animals” och därefter den lite mer svävande och experimentella ”The Island”.
– ”The Animals” kändes som helt rätt förstasingel, eftersom den låter ”klassisk Ladytron”. Vi ville att lyssnarna skulle känna igen sig, nu när vi varit borta så länge. ”The Island” handlade mer om att ta ut svängarna. Den är popig, luftig och fylld med sköna Juno 106-ljud. Trevligt nog fick båda singlarna fin respons. Det var en uppmuntrande bekräftelse på att vi inte var bortglömda!

Albumomslaget, som är skapat av bandmedlemmen Reuben Wu, är både dramatiskt och tankeväckande. En skog brinner och ett ungt par springer på en väg. Intressant nog verkar de dock inte fly från katastrofen, utan tycks istället rusa rakt in i eldhavet.
– Bilden har många olika tolkningsmöjligheter, menar Helen. För mig handlar det om att man ibland måste se farorna i vitögat. Man kan också betrakta det som att harmoni och kaos ligger nära varandra, vilket passar bra i sammanhanget, då albumet kastar sig mellan olika sinnesstämningar.

När Zero intervjuade Ladytron i samband med samlingsskivan Best Of 00-10 berättade Helens bandkollega Mira Aroyo att en av bandets stora drömmar var att släppa en skiva på kassett. Den drömmen har nu gått i uppfyllelse. Nya självbetitlade Ladytron erbjuds nämligen både som cd, vinylskiva och… tro det eller ej, kassettband.
– När jag var tonåring brukade jag spara min veckopeng, ibland till och med mina lunchpengar, för att kunna köpa skivor, minns Helen. Men ibland räckte pengarna inte till alla plattor jag ville ha, så jag köpte de billigare kassettversionerna istället. Kassettband var naturligtvis ett ganska opraktiskt medium, men det hade sin charm att spola dem fram och tillbaka. Vi ville hylla den känslan! Nuförtiden lever många sina liv genom telefonen. All musik och alla bilder är lagrade digitalt. Men jag tror att fler och fler börjar inse att allt kan raderas på ett ögonblick. Så det skulle inte förvåna mig om de fysiska medierna fick en revival. Själv köper jag i alla fall fler skivor och böcker än någonsin!

När Ladytron slog igenom placerade musiktidningarna dem i den nyuppfunna kategorin ”electroclash” tillsammans med bland andra Fischerspooner, Peaches och Miss Kittin. Ett epitet Helen, Mira, Daniel och Rueben inte kände sig speciellt bekväma med.
– Det kändes lite konstigt när vi blev sammanbuntade med andra artister som vi knappt ens hade hört talas om. Vi kände oss inte heller som företrädare för en ny scen eller rörelse. Ärligt talat var begreppet ”electroclash” inte ens myntat när vi släppte vårt första album. Precis som alla andra genrebeteckningar var det främst ett marknadsföringsverktyg för skivbolagen. Däremot kan man, med facit i hand, konstatera att den elektroniska musiken fick en pånyttfödelse runt 2002-2003 och vi är stolta över att vi var med och gjorde synthesizern cool igen!

Under sin tjugoåriga karriär har Ladytron varit både mångfacetterade och i ständig förändring. Debutskivan 604 lät ungefär som ett möte mellan Human League och Giorgio Moroder, uppföljaren Light & Magic ledde så smått tankarna till Saint Etienne och på det tredje albumet, Witching Hour, hade en portion shoegaze-psykedelia smugit sig in i soundet.
– Vi har alltid befunnit oss i vårt eget universum. Vi har varit för funkiga och minimala för åttiotalsnostalgikerna, samtidigt som klubbkidsen tyckt att vi varit för melodiösa och blipp-bloppiga. Men vi älskar både Jean-Michel Jarre, Kate Bush, Mantronix och The House of Love, så varför inte omfamna alla inspirationskällorna och försöka göra något eget av influenserna?

Livefoto: Maria Louceiro

En röd tråd kan man dock hitta i form av att samtliga skivor varit föredömligt välproducerade och bjudit på spännande ljudbilder. Det finns många soniska detaljer att upptäcka om man lyssnar i ett par bra hörlurar.
– Nuförtiden verkar många skivor mixas för små laptop-högtalare. Det kanske är okej om man har en slit-och-släng-inställning till musik och bara konsumerar den i farten. Men vi är old-school på den punkten. Vi vill att skivor ska låta fantastiska även när man ägnar dem sin fulla uppmärksamhet. Som My Bloody Valentines banbrytande album Loveless. Vi har tillbringat hundratals timmar med den skivan och den låter fortfarande utomjordiskt bra. Det är den typen av tidlöshet vi eftersträvar.

Lustigt nog har Ladytron vid ett flertal tillfällen jämförts med ABBA. Närmare bestämt har de kallats ett ”kallt, deppigt och robotiskt ABBA”.
– Det är naturligtvis en väldigt fin komplimang att nämnas i samma andetag som ABBA, poängterar Helen. De var ett av världens bästa popband. Jag har faktiskt alltid varit misstänksam mot folk som inte gillar ABBA. De kan väl inte gilla musik överhuvudtaget? Däremot är det ett stort missförstånd att vi är kalla, stela eller distanserade. Vi har alltid tyckt att vi gör varm musik, men den elektroniska instrumenteringen och sättet vi behandlar sången gör att många betraktat oss som kyliga. Förmodligen har ryktet byggts på av våra pressbilder, där vi ofta porträtterats som ledsna skyltdockor mot en industriell bakgrund…

Bortom all tvivel står i alla fall att Ladytron alltid varit stilmedvetna och estetiskt utmanande. I början av sin karriär uppträdde de i säregna uniformer som ledde tankarna till både kinesiska fabriksarbetare och The Junior Anti-Sex League i George Orwells berömda dystopi 1984.
– Musiken har alltid kommit i första hand, men visst är vi modeintresserade allihop. När vi går upp på scen vill vi se bra ut. Det är inte bara en del av showen, utan även ett sätt att känna oss bekväma med oss själva. Men vi tröttnade rätt snabbt på uniformerna och den androgyna imagen. Folk kallade oss ”ambisexual freaks” och trodde att vi var fyra lesbiska japanska tjejer. Den typen av missförstånd slipper vi numera, haha.

Kvartetten har snuddat vid topplistorna vid ett par tillfällen, men det stora kommersiella genombrottet har tyvärr aldrig infunnit sig. Icke desto mindre har de fått många prominenta beundrare. En av dessa är självaste Brian Eno, som lyft fram Ladytron vid ett flertal tillfällen och beskrivit dem som ”the best of English pop music”.
– Vi är verkligen glada och tacksamma över Brians stöd. Som man kan förstå av vårt bandnamn, så har vi oerhört stor respekt för Roxy Music. Ett av våra finaste bandminnen var förresten när vi uppträdde i Sydneys operahus tillsammans med Brian.

En annan Ladytron-beundrare är Trent Reznor, som såg till att de fick följa med som förband på en av Nine Inch Nails Europaturnéer.
– Det var väldigt häftigt, men vår första reaktion var ”Woaahh… how are we going to do this?”. Vi kände oss nämligen väldigt nervösa över vad Nine Inch Nails publik skulle tycka. Men vi fick fin respons, så det blev en lyckad upplevelse. Det gick även bra när vi var förband åt Depeche Mode och Placebo, trots att vi var jättenervösa innan spelningarna. Däremot tackade vi nej till en turné med Marilyn Manson. Inte för att vi ogillar honom, men hans musik är så brutal att vi hade blivit en märklig kombo.

I år firar Ladytron tjugoårsjubileum som band. Helen är tacksam över allt hon fått uppleva i elektropopens tjänst och är övertygad om att många spännande upplevelser fortfarande ligger framför dem.
– Det har varit en väldigt spännande resa. Under de här två årtiondena har vi fått spela på en massa exotiska ställen, som Kina, Mexiko, Ryssland och Colombia. Vi har också fördjupat våra vänskaper, utvecklats som musiker och vuxit som människor. I grund och botten handlar det dock fortfarande om samma sak. Att beröra andra. När jag står på scen och ser att någon sjunger med i våra låtar, så är det den bästa känslan i världen!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!