Covenant live i Göteborg

Covenant headlinade festivaldagen We All Feel Better in the Dark på Musikens Hus, med bland andra hyllade Zynic, och Zeros Zac Fors var på plats. Foto: Johan Jonasson.

Göteborg har en fin tradition av synthevenemang och Musikens Hus har under de senaste åren varit hem till den sedan en tid tillbaka insomnade Electronic Winter-festivalen. Men att hålla det elektroniska borta från Musikens Hus visade sig vara svårt och nu har arrangörerna bakom Electronic Winter och Electronic Summer återvänt dit med endagsfestivalen We All Feel Better in the Dark.

Hypen har varit påtaglig och det har varit slutsålt i veckor. Främst tack vare Peter Siemandels omåttligt hyllade synthpopakt Zynic som under de senaste åren gått från klarhet till klarhet men ännu inte spelat live. Förrän i Göteborg. Och dels för att Covenant utlovade en så kallad vintage-spelning. En spelning byggd kring gruppens två första legendariska album, den charmiga debuten Dreams of a Cryotank och EBM-monstret Sequencer.

Halv tolv på kvällen badar scenen i ilsket rött ljus samtidigt som den fylls av rök och de suggestiva ljudmattorna från ”Cryotank Expansion”. Tidsmaskinen är redo att starta. Det visar sig direkt att det inte kommer att bli ett kronologiskt set. ”Feedback”, den inledande låten på Sequencer, kängsparkar igång kvällen med sina trasigt överstyrda och mullrande ljud Samtidigt som Eskil Simonsson mässar fram de klassiska raderna “I will protect you from your visions / To save you from illusions / I will protect you from ideals / To save you from defeats”.

Volymen är glädjande nog så pass hög att den är lite obekväm. Alldeles utmärkt för rejält oborstad musik alltså. Sången däremot är något annat, men vi återkommer till den. De tre inledande låtarna på Sequencer fyller fortfarande klubbgolv världen över och direkt efter ”Feedback” går de rakt in på skivans tredje spår, ”Figurehead” och i andra refrängen är det gåshud för första gången denna kväll.

1994 års Dreams of a Cryotank låter med dagens öron gammal och låtarnas uppbyggnad är lite som att bevittna en upptäcktsfärd. Men om en har överseende med tidens charm så finns väldigt mycket att hämta i de undre lagren. Det känns som att Covenant har bestämt sig för att angripa sitt förstlingsverk med nyfikenhet. Att genom nyfikenhet komma närmare den ursprungliga visionen. Det är som att de har valt att förstärka, trycka på och skruva till den skitighet, trasighet och undergång som genomsyrar debutalbumet.

När bombkrevaderna i ”Shelter” långsamt omformas till rytmer känns det plötsligt självklart att den skrevs av ett gäng uppvuxna under 70- och 80-talet. Det som då mest lät som chic domedagsestetik framträder nu som en barndomsbearbetning av det ständigt närvarande kalla kriget. Medvetet eller ej så fungerar ”Shelter” bättre i dag än när det begav sig.

Efter nio låtar är det dags för en nyare låt. ”Ritual Noise” från 2006 års album Skyshaper sammanfattade bra de föregående låtarnas oljudsväggar innan det så var dags att fyra av en klubbklassiker av rang, ”Stalker”. Kvällens andra låt från senare album är ”Dead Stars” som tyvärr inte riktigt lyfta till de höjder den brukar göra. Lyfter gör däremot avslutande ”Theremin”. Ilsken och stenhård visar den varför just den har klarat tiden bäst av första albumets låtar. Återigen gåshud.

Extranumren inleds med en a capella-version av 2006 års lågmälda ”Happy Man” och avslutas med dansgolvsgiganten ”Call the Ships to Port” och ännu mera gåshud. Just den låten representerar kvällen väldigt bra. Allt var så rätt, alla ville så mycket men ändå nådde helheten inte så högt som Covenant är kapabla till. Jag har sett Covenant fullkomligt förgöra konserter och försätta publiken i ett närmast religiöst tillstånd. De har en kapacitet som få andra band besitter. Men det krävs att allt klaffar och jag tror att allt inte gjorde det den här gången. Jag säger tror, för jag är inte helt säker på bandets intentioner. Och därmed är vi tillbaka på sången.

Covenants kropp har alltid varit rytmen. Den där pulserande rytmen som få inom scenen förstod men många senare ville ha. Rytmen må komma från de mest avgrundsmörka bombkrevader eller de fluffigaste tranceljuden Rotterdam kan uppbringa, men det är alltid rytmen som är grunden. Sedan kommer sången. Eskil Simonssons barytonstämma som bygger sångmelodier ovanpå allt annat. Det som gör Covenant unika är blandningen av dessa två, av rytm och sångmelodi. När båda fungerar så blir det ren magi, men tyvärr saknades lite av den ena ikväll. Det är här mitt “tror” kommer in. För det är fullt möjligt att de med flit valde att lägga sången lågt för att förstärka det smutsiga och hårda i de första skivorna. Att rösten, likt de själva, halvt om halvt skulle gömmas bakom rök och ljud. I så fall applåderar jag tanken och genomförandet, för det gjordes väl, men jag kan också förstå om några i publiken hade hoppats på något annat.