Moist – Lavine

Han är designer, remixartist och driver ett skivbolag. Han har samarbetat med storheter som Moby, Pet Shop Boys, Kent och Ratata. Nu är han aktuell med en egen skiva under aliaset Moist. Zero har pratat med den kreative mångsysslaren David Elfström Lilja.

Hej, David, och tack för att du tar dig tid att svara på våra frågor! Om du skulle introducera dig själv lite snabbt för Zero Magazines läsare: Vem är egentligen David Elfström Lilja?
– En snubbe från lilla Söderhamn i Hälsingeskogarna. Lyssnade på Kraftwerk och spelade trummor i ett par hårdrocksband som ung. Köpte min första synt, en grå Roland SH-101, från Hobbex någon gång på åttiotalet. Jobbade med remixer och reklammusik tills jag bestämde mig för att göra lite egna låtar under namnet Moist.

2012 släppte du albumet Temporary Arrangements. Nu är nya Lavine ute. Hur skiljer sig skivorna åt? På vilka punkter tycker du att du har utvecklats mest?
– På min första platta hade jag med tio olika vokalister, vilket gjorde att den spretade väldigt mycket. Den här gången har jag bara jobbat med Maria Marcus. Hennes röst passar perfekt på de avskalade och softa låtarna. Så man skulle kunna säga att Lavine har en tydligare röd tråd och håller ihop bättre.

Hur har samarbetet med Maria Marcus fungerat rent praktiskt? Brukar ni träffas i en studio eller handlar det huvudsakligen om att skicka filer till varandra?
– Jag har samarbetat med Maria musik- och designmässigt i ungefär tio år nu, men vi har inte träffats speciellt många gånger. Istället är det WeTransfer som gäller. Då Maria jobbar med Logic på en Mac, medan jag har en PC och andra musikprogram, så vi kan inte ens dela projekt. Så det blir mycket bouncande wav-filer fram och tillbaka.

Har Lavine något övergripande tema eller speciellt budskap?
– Nej, egentligen inte. Jag skulle snarare säga att albumet tar upp ett brett spektrum av ämnen. Lavine är inte heller svengelska för ”lavin”, som vissa trott. Titeln är istället en liten ordlek, som inte många tagit än.

Finns det någon låt på Lavine som du är extra nöjd med?
– Det varierar. Vissa dagar kan jag tycka att en låt är usel för att dagen därpå ha den som personlig favorit. Men ”She” är nog den som ligger mig varmast om hjärtat, då den handlar om min syster Elena, som gick bort tragiskt utan förvarning för fyra år sedan. Det var en av de värsta perioderna i mitt liv. ”She” var även den låt som blev klar sist, eftersom den var så svår att göra. Jag tror att jag putsade till de sista detaljerna kvällen före masteringen…

Dina låtar har refränger som fastnar. Är melodier viktiga för dig när du skriver musik som Moist?
– Melodierna betyder mycket, men jag sätter nog rytmer, ljudmattor och feta reverb först. Jag tror det kommer från att jag spelat trummor i hela mitt liv. Jag är så nördig att jag kan fastna för en låt, bara för ett visst percussionljud som kanske ingen annan hör…

Vid sidan av Moist ägnar du dig även åt andra musikaliska projekt. Kan du berätta lite om dina olika alias och hur de låter?
– Min första utsvävning på skivmarknaden var Malaise, på den tiden det fortfarande var ett ”synthband”. Vi var med på några samlingar från Memento Materia, men jag hoppade av när Martin blev gothfarbror på heltid. Sedan var jag med i Love|less en kort sväng. Vi gjorde en singel och ett par gig. Det var kul, men nu är det Moist som gäller! Jag gör dock även ambient under namnet Numb och kommer att ge ut mer instrumentalmusik under aliaset Just a guy with a laptop. Ovanpå det lite trackermusik som d-Zire/The Silents. Som du märker, så har jag tusentals idéer, både av det seriösa och lätt oseriösa slaget. Vi får se vad som händer med alla projekt.

Du bor i Söderhamn, en bit norr om Gävle. Tror du att småstadsmiljön i Hälsingland påverkat ditt sound? Eller spelar geografin kanske ingen roll i dagens globala Internetvärld?
– Det är ett intressant ämne, som jag har funderat en hel del på! Jag bodde i Stockholm i många år innan jag flyttade tillbaka till Söderhamn, så det är svårt att säga vad jag har tagit med mig från de olika miljöerna. Det finns faktiskt ett ganska rikt kulturliv här i Söderhamn, med många duktiga band. Den elektroniska musikscenen i Hälsingland är dock väldigt liten, så jag tror inte att jag hämtat mycket inspiration härifrån. Lavine är snarare influerad av de många isländska banden som jag gärna lyssnar på.

Vid sidan av att vara musiker är du även art director, webbdesigner, remixartist och driver ett skivbolag. Hur hinner du egentligen med allt?
– Det hjälper att vara manisk ibland. Nej, men jag jobbar fort och har turen att få ägna mig åt saker som jag älskar. Musik är mitt liv och när jag jobbar som art director eller webbdesigner är det huvudsakligen till skivbolag, artister och band, så jag är kvar i min lilla ”musikbubbla”. Mitt skivbolag startade jag för att kunna hålla i alla trådar själv. Så jag ligger bakom både hemsidan och webbshopen, designar loggor, skapar skivomslag och mycket mer. Men det är så roligt att jag inte ens märker att tiden går…

Under årens lopp har du bland annat remixat Erasure, Depeche Mode, Kent, Pet Shop Boys, Moby och Lustans Lakejer. Hur har du egentligen fått remixuppdragen från dessa storheter och hur kändes det att ta sig an låtar från så välkända artister?
– Den första remixen jag gjorde var åt mina vänner i Antiloop. Efter det rullade det på genom kontakter på Dee Jay Promotions. Eller att jag träffade rätt personer. Jag tror till exempel att jag lärde känna Johan Kinde genom Mauro Scocco. Ibland har slumpen varit på min sida. När jag ringde en snubbe i England som sålde en Korg MS-20, så svarade han med ”Hi, this is William Orbit”. Då kan man naturligtvis inte låta bli att prata vidare och på det viset knöt jag en ny kontakt. Nuförtiden får jag i regel förfrågningar genom att folk har hört något jag gjort. När Pet Shop Boys management mejlade och frågade om jag ville remixa dem, så trodde jag först att det var ett skämt, men det visade sig trevligt nog vara ett seriöst erbjudande. Kent är vänner till folk jag känner, men vi hade svårt att komma överens om något. Så jag rippade ”Vinternoll2” från Singstar-dvd:n den är med på, gjorde en egen remix och skickade över den. Responsen från deras dåvarande management blev ”vi kan inte ge någon officiell kommentar”. Men alla Kent-fans har varit otroligt positiva!

Finns det någon remix som du är speciellt nöjd med? Vad tilltalar dig i så fall med just den?
– Svår fråga. Det är väl alltid den senaste remixen man brukar tycka är bäst? Jag jobbar just nu på en som jag är jättenöjd med, då den har mycket av Moists sound i sig. Men annars är det nog Butterfly Boucher-remixen ”5 6 7 8!” som är min favorit, eftersom den är i en helt annan stil än originallåten som är singer/songwriter-pop. Den fick bra respons i USA också och hamnade på en del listor. Annars är man väl som gladast och stoltast när man får jobba med sina husgudar, som Pet Shop Boys eller Imogen Heap.

Julen står för dörren. Har David Elfström Lilja någon favoritjullåt? Och vad tycker du borde bli årets julklapp?
– Jag skulle nog välja ”She Won’t Be Home” med Erasure. Hela Crackers International EP:n är fantastisk. När Vince Clarke är med kan det nästan inte gå fel. Men tätt efter kommer ”All I Want for Christmas is New Year’s Day” med Hurts. Vilken låt! Vilken produktion! Vilken julångest! Årets julklapp borde bli en Sony Walkman TPS-L2. Det finns ju band som släpper sina album på kassett numera, har jag hört…