The Fall – I Am Kurious Oranj

Beggars Arkives återutgivningskampanj går vidare med I Am Kurious Oranj från 1988 i gatefoldomslag med häfte. Och givetvis på oranj vinyl.

”Check the guy’s record! / Check the guy’s track record!”

Det är inte var gång som ett nytryck av programmet från en trettio år gammal balettföreställning ramlar ur omslaget på en platta. Jag undrar min själ om det inte rentav är första gången.

Men år 1988 satte Michael Clark & Company upp dansföreställningen I Am Curious, Orange på Sadler’s Wells, med bland andra kultfiguren Leigh Bowery i rollerna. Handlingen var baserad på Vilhelm av Oraniens trontillträde i England 300 år tidigare och titeln lånad från Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer. Därför att varför inte.

För produktionen på The Falls soundtrack, I Am Kurious Oranj, stod ingen mindre än Ian Broudie, men utan att det direkt låter som The Lightning Seeds. Även om det börjar med oväntat melodiskt gitarrjangel från Mark E Smiths dåvarande fru, Brix Smith, i ”ouvertyren” till albumet. Men en platta från The Fall kan bara vara kantig postpunk med inte jättemånga ackordbyten.

 

 

Vi gör ett par stickprov. Spåret ”Kurious Oranj” skankar fram i baktakt medan Mark gång på gång spottar ur sig ordet ”oranj” nasalt i ena mungipan och med betoningen på sista stavelsen. Låt mig citera ur texten: ”They were curious orange / They were curious oranj / They disliked papists / They rode / And their horses loved them / And their horses loved them too / They were curios oranj.” Visst dras man in i berättelsen och känner att man börjar förstå det historiska sammanhanget bättre? Eller inte.

Sida 2 inleds med ”Win Fall C.D. 2080” och det skanderade temat ”check the guy’s track record!” ovanpå ett oväntat funkigt (nästan i alla fall) elektropop(nåja)-beat med inslag av något som får mig att lyssna efter sirenen från en glassbil i oktober. Det halvfalska rockabilly-twanget i ”Yes, O Yes” känns omedelbart som en gammal vän, och jag märker att jag börjar fastna för The Fall mer än jag trodde var möjligt när jag för många år sedan läste galna intervjuer med Mark E Smith i den engelska pressen, men ännu inte hade hört gruppens musik.

Den oranj-a vinylen och gatefoldomslaget (och häftet) är den lyxförpackning som denna bisarra klassiker förtjänar.