Interpol – Marauder

De har kallats ”Manhattans svar på Joy Division” och har varit ute och turnerat med både U2 och The Cure. Vi talar förstås om Interpol! Den amerikanska trion är aktuell med sitt sjätte album, Marauder, och Zero fick en pratstund med bandets sympatiske trummis, Sam Fogarino.

Senast vi hörde från Interpol var för fyra år sedan, när deras populära skiva El Pintor låg på listorna. Nu är New York-gruppen tillbaka och det nya albumet heter Marauder, vilket ungefär betyder ”marodör” på svenska.
– Marauder är inte en temaskiva, men den har en röd tråd, berättar Sam Fogarino. I många av låtarna möter vi en arrogant och narcissistisk person, som bara tänker på sig själv. Han är charmig och har ett vinnande sätt, men tar stora risker och hamnar ofta i svårigheter. I slutändan bränner han alla broar och skadar dem som försöker hjälpa honom. Många av oss har blivit sårade eller utnyttjade av någon med den personligheten. En ”marodör” som lurat oss på pengar eller stulit vår energi. Det intressanta är att ”marodören” inte är Djävulen personifierad, utan en del av oss alla. Vi har alla en hedonistisk och egoistisk sida som vi kanske inte är speciellt stolta över, men som kan göra livet spännande och ge oss fördelar i vissa situationer. Det gäller att lära känna den sidan och ha den under kontroll. Skivan handlar om att utvecklas som människa. Learn from some mistakes, but don’t change altogether.

Marauder känns delvis som en ”klassisk Interpol-skiva” med sina klaustrofobiska stämningar och sitt romantiska svårmod. Men albumet drar samtidigt i andra riktningar och bjuder på både dunkla discorytmer och euforiska basslingor.
– Vi hade ingen speciell plan eller något genomtänkt koncept när vi gjorde Marauder, utan musiken fick leva sitt eget liv. Det tog många månader innan skivan började ta form, men när vi väl började få pusselbitarna på plats var vi väldigt nöjda. Marauder har en direkthet och en organisk känsla som skiljer den lite från våra tidigare plattor.

Som aptitretare inför albumet släpptes ”The Rover”, en upptempolåt med kaxig attityd, snygga körer och en mäktig refräng.
– Det brukar vara svårt för oss att välja ut singlar från albumen, erkänner Sam. Interpol har aldrig varit ett ”hitband” på det sättet. Istället brukar vi tänka på fullängdarna som helhetsverk, där låtarna ska ha ett bra flyt tillsammans. ”The Rover” skulle först inte varit med på Marauder, utan var tänkt som b-sida. Men det var en låt som växte ju mer vi jobbade på den. Efter ett tag kände vi att det faktiskt var den självklara förstasingeln!

Videon till ”The Rover”, som är en spännande historia om en karismatisk sektledare, spelades in i Mexico City. Interpol är nämligen stora i Latinamerika.
– Jag tror att de svarar på melankolin i vår musik. Det finns ett starkt emotionellt drag i den latinamerikanska kulturen. Morrissey är ju också väldigt populär Mexico…

Marauders skivfodral är prytt med ett foto på den gamle amerikanske justitieministern Elliot Richardson. Den som kan sin amerikanska historia förstår referensen. I samband med Watergateskandalen 1973 blev Richardson beordrad att avsätta åklagaren Archibald Cox. Men Richardson trotsade president Richard Nixon och avgick istället från regeringen. Förra året avskedade däremot Donald Trump FBI:s chef James Comey på inrådan av USA:s nuvarande justitieminister Jeff Sessions.
– Man kan helt klart dra paralleller dras mellan Trumps agerande och Nixon under Watergateaffären, menar Sam. Så skivfodralet är ett subtilt inlägg i den politiska debatten. Dessutom är det en väldigt snygg bild av en av våra favoritfotografer, Garry Winogrand.

Interpol producerade sina två senaste album själva. Men den här gången tog de hjälp av Dave Fridmann, som tidigare jobbat med bland andra The Flaming Lips och Mogwai.
– Vi ville ha någon annans perspektiv på musiken, så att vi inte blev allt för hemmablinda. Men vi ville inte ha en producent som petade runt i låtarna för sakens skull, utan någon som förstod våra ambitioner och lyckades få ut det bästa ur varje låt. Dave Fridmann kändes perfekt för uppgiften. Han har både fina öron och en förmåga att skapa skön stämning i studion!

När Interpol slog igenom för femton år sedan utnämnde musiktidningar världen över dem till ”Manhattans svar på Joy Division”. Inte sällan nämndes även The Chameleons och Echo & The Bunnymen som referenser.
– Det är givetvis en stor ära att bli nämnd i samma andetag som Joy Division, men vi är faktiskt inte så inspirerade av gammal brittisk postpunk som många tycks tro, avslöjar Sam. Våra influenser har alltid varit många och spretiga. När vi startade bandet var The Smiths, Leonard Cohen och The Pixies väldigt viktiga för oss, men vi har hela tiden undersökt nya musikaliska världar. Det senaste året har jag varit mycket inne på disco. Jimmy Sommerville är en fantastisk artist. Jo, jag menar verkligen det, haha. Så det kan mycket väl ha smugit sig in några discoinfluenser på Marauder…

Liknelsen med Joy Division kan dock inte sägas vara tagen helt ur tomma lusten. Inte bara musikaliskt och stämningsmässigt, utan även rent visuellt påminner Interpol om kultbandet från Manchester med sina slimmade och eleganta kostymer. Som grädde på moset har dessutom ett par bandmedlemmar studerat filosofi på universitetet och bjudit på djupsinniga och lätt kryptiska uttalanden i intervjuer. Sam skrattar förtjust åt resonemanget.
– Vi skulle klä oss likadant och läsa samma böcker även om vi inte spelade i ett band. Men indirekt kan du ha en poäng. Vi har naturligtvis färgats av vår bakgrund och den där Nietzsche var väl ingen speciellt munter kille, haha.

Interpols hyllade debutskiva Turn On The Bright Lights, som i ett flertal musiktidningar utnämnts till ett tvåtusentalets bästa album, firade nyligen sitt femtonårsjubileum. Detta till ära gjorde bandet en specialturné, där de spelade plattan från första till sista låten.
– Turn on the Bright Lights var en drömstart på vår karriär och en skiva som har betytt otroligt mycket för oss. Jag skulle inte nödvändigtvis kalla det vårt bästa album, eftersom jag helst inte rangordnar, men det är ett album som vi är väldigt stolta över. Det var roligt att spela låtarna igen, femton år senare, som en bättre musiker och mer mogen människa. Jag tycker att många av dem, inte minst ”Stella”, ”PDA” och ”Roland”, håller väldigt bra än idag!

Under sina många år i branschen har Interpol varit ute på ett par stora turnéer. De har bland annat rest runt tillsammans med både U2 och The Cure.
– Det var spännande att vara ute med U2, eftersom vi fick spela på gigantiska arenor inför fler än 50 000 personer. Det är naturligtvis en helt annan grej än de vanliga klubbgigen. Konserterna med The Cure var också fantastiska, eftersom det är ett av kultband vi verkligen beundrar. I somras spelade vi förresten med Cure igen, i samband med deras fyrtioårsjubileum. Det var en minifestival i Hyde Park med Goldfrapp, Editors och Ride. Egentligen hade vi fullt upp med att färdigställa Marauder, men när Robert Smith frågar om man har lust att titta över till London finns det bara ett svar, haha.

Interpols karriär har haft många upp- och nergångar. Men Sam känner sig mycket nöjd med var bandet befinner sig idag och ser framåt med tillförsikt.
– Marauder har verkligen tänt en ny gnista i oss. It was great to make it and it’s infectious. When we start writing songs, it’s like a drug!