Various Artists: C89

Zeros indie-arkeolog Zac Fors gräver tillsammans med Cherry Red Records ut året 1989 och finner bland annat The Stone Roses och The Mock Turtles.

Arkeologiska utgrävningar är imponerande. Det krävs både tålamod och kunskaper utöver det vanliga för att nå resultat. Och när fynden väl är gjorda måste de förpackas så att allmänheten kan ta del av dem. När det kommer till att gräva fram de allra minsta av fragment från den brittiska indie-eran så har få arkeologer varit mer framgångsrika än Cherry Red Records. De har under de senaste åren arbetat sig ner igenom popmyllan för att i sann rockarkeologisk anda kunna ge oss boxar med musik som blottlägger de för brittisk pop så viktiga åren mellan 1986 och 1989.

Allt började med en kassett. Musiktidningen NME gav 1986 ut en samling de fyndigt kallade C86 (anspelning på både kassettyp och årtalet) med ny musik från oberoende brittiska skivbolag. Ingen kunde då förutse vad detta skulle leda till. För även om band som The Pastels, The Soup Dragons och Primal Scream skulle få stort inflytande ända in på 90-talet så visade det sig att fenomenet C86 skulle fortsätta leva ända in i våra dagar. Eller för att citera den före detta NME-medarbetaren Andrew Collins, “the most indie thing to have ever existed”.

Nästan 30 år senare släppte skivbolaget Cherry Red Records en box som, utöver de låtar som fans med på originalet, även innehöll en mängd andra band från den tiden. Sedan dess har Cherry Red fortsatt att i jämn takt ge ut samlingar med namnen C87, C88 och nu alltså C89. Likt Shane Meadows This Is England-universum har Cherry Red Records skapat en urbrittisk indievärld som effektivt bygger myten om den era som bara några år senare skulle komma att explodera som Britpop.

Precis som orginalkassetten har Cherry Reds C-samlingar fortsatt att handla om de små oberoende skivbolagen. Den gör-de-själv-våg som påbörjades i och med punken levde kvar långt in i det nya decenniet och blev det fundament som indieskivbolagen växte ur. Men i slutet av 80-talet hände något. Det var inte längre självklart att indieband skulle ligga på indieskivbolag. Storbolagens nyvaknade intresse för gitarrpop gjorde att scenen förändrades och inom bara några år skulle oberoende skivbolagsgiganter som Factory och Rough Trade gå i konkurs. Men små skivbolag, såsom Sarah Records, Creation, Playtime med flera levde ändå vidare och C89 är i mångt och mycket en hyllning till dessa.

Att lyssna igenom C89 är att få perspektiv. Det fanns faktiskt en tid då varken The Stone Roses eller The La’s var brittiska nationalklenoder utan bara ytterligare två kämpande band som ville ge ut ett album. Samlingar som försöker berätta om en specifik tid ger oss alltid en en dubbelblick, eller dubbelhörsel om en så vill. Dels lyssnar vi med flera decennier av rockhistoriska fakta på vår sida och samtidigt hör vi, kanske för första gången, det musikaliska sammanhang ikoniska låtar och band levde i när det begav sig. Det ger en möjligheten att försöka förstå varför vissa låtar och band blev ihågkomna och andra bortglömda. Att just The Stone Roses och The La’s fortfarande är band vi lyssnar på är inte så konstigt. I C89-sammanhanget kliver de fram som de framtida giganter de skulle bli. Mer märkligt är i så fall de band som uppenbarligen hade oerhörda kvaliteter men inte blev större än de faktiskt blev.

Brightons alldeles egna The Popguns bildades samma år som NME gav ut C86-kassetten och något år senare debuterade de indiekorrekt med en flexisingel. 1989 kom så den monumentala “Waiting for the Winter”, en sådan där större-än-livet-och-en-meter-över-marken-dänga som ytterst få ens har varit i närheten av att skriva. Ett annat verkligt fynd är “It’s Up to You” med Manchesterbandet Fallover 24. En närmast perfekt melankolisk poppärla producerad av Factorys husproducent Martin Hannett (Joy Division, Happy Mondays, New Order m.fl.) som av någon outgrundlig anledning hittills har varit outgiven. I en bättre värld hade båda dessa band fått betydligt större framgångar än de faktiskt fick.

C89 lyfter också fram Miltown Brothers pärla “Which Way Should I Jump”, som fortfarande borde ha en given plats på samtliga av världens indieklubbar. Det samma gäller för Korova Milk Bars “Do It Again” och The Bardots melankoliska “Sad Anne”. Nämnas ska också The Moss Poles “10,000 Miles” som med sin lunkande melodikänsla tyvärr aldrig blev deras tredje singel, men som här äntligen får sin väldigt försenade debut.

Med låten “I Know Someone Who Knows Someone Who Knows Alan McGee Quite Well” lyckas walesiska The Pooh Sticks kanske bättre än någon annan fånga den era som C89 försöker att berätta om. De pekar med ett skämtsamt finger på hur hett eftertraktat ett skivkontrakt med Alan McGees Creation var i slutet av 80-talet. “There’s talk of a deal with Creation / With expensive Lenny McKaye production … Now that the Smiths have split / I heard he thinks we’re going to be it!”

När jag för rätt exakt ett år sedan recenserade C88-samlingen förundrades jag över att det inte fans ett enda spår av det som 1988 höll på att fullständigt välta den brittiska musiken över ända, nämligen house och ecstasy. Den nya dansmusiken är inte närvarande här heller, men något har hänt, det svänger mer och oftare än på C88. Det är som att till och med de mest twee-konservativa banden har börjat röra på höfterna. Men på det hela taget är det märkligt att dessa band verkade mitt under den kanske mest stroboskopblinkande perioden i den brittiska musikhistorien och ändå satte det inga spår i musiken. Vi pratar ändå om året då New Order gav oss Technique och 808 State släppte Pacific State.

Liksom de tidigare poparkeologiska utgrävningarna som Cherry Red Records har gett oss, är det även denna gång svårt att sätta betyg. Det handlar om den där dubbelheten där lyssnaren ofrånkomligt slits mellan det arkeologiska folkbildande och hur musiken faktiskt låter idag. Grävandet för att kartlägga varje liten millimeter av den brittiska indiescenen är inget mindre än en 10:a, men rent musikaliskt är det tyvärr inte lika roligt. Jag gav C88 en 6:a på grund av liknande tankegångar, men C89 får en 7:a. På något sätt är låtarna här överlag ett snäpp vassare än på föregångaren och den värld C-samlingarna nu börjar utgöra är värd alla hyllningar de kan få.