Way Out West 2018 – Ur Zeros synvinkel

Efter tre dagars intensivt musiklyssnande är Way Out West över för den här gången. Trots en ganska intetsägande line-up visade sig årets festival bli riktigt bra. 

Vädret var strålande på torsdagen och efter en kortare cykeltur var Zeros team på plats. Utan att egentligen ha någon vidare koll på schemat såg vi storheter som Patti Smith, Iggy Pop och Arctic Monkeys men också Zerofavoriterna St. Vincent.

Annie Clark aka St.Vincent står helt klart för torsdagens snyggaste framförande. Med snygga masker och kläder bjuder hon på en konstnärlig show där enda invändningen är att den hade gjort sig bättre på kvällen.

Patti Smith drar en äldre publik och trots att hon ser ut att ha klämt sig i en bildörr står denna 70+ kvinna på scen. Många av de äldre med endagsbiljett drog nog en lättnadens suck när de såg henne med tanke på det som hände med Neil Young 2013.

På tal om 70+ så vrider vi huvudet 180 grader och ser Iggy Pop fullkomligt explodera. Senast jag såg honom knäckte han näsbenet på Hultsfred, tror det var 1996, men genomförde självklart spelningen ändå. Dryga 20 år senare är det alltså lika bra drag i karln, beundransvärt. En fartfylld show och kanske sista gången man hade chans att se honom.

Vår sista akt för kvällen blir Arctic Monkeys och de når inte alls upp till de förväntningar man hade, klassiskt rockframträdande som inte gör några direkta avtryck.

Avslutar med en Smålandsrulle från ByFolket och cyklar hem. Dagen känns nästan som lyckliga festivalkvällar i Hultsfred brukade göra.

FREDAG
Fredagen startar med storm och flera inställda konserter (Läs Way Out West tvingas ställa in konserter). Efter det går och går vi, ser två låtar här och två låtar där utan att knappt veta vad vi ser. En titt i schemat och man blir inte klokare, en titt på VIP-området och man blir bekymrad. Halva Stockholms hiphop-groupies verkar ha invaderat. Kendrick Lamar lockar!

När han väl går på scen kan man andas ut lite och VIP-området blir tomt och helt plötsligt ser man några härliga själar i vimlet. Springer ut för att se någon låt och inser snabbt att hans publik är bättre än hans musik. Smaken är olika men i Zero får han nog inte fler rader. Vi bjuds istället på god ärtglass av Findus och får en blomsterkrans i håret av Inter Flora vilket gör att även fredagen börjar kännas bra. Till sist blir det även musikalisk lycka då Karin Dreijer äntrar scenen. Hennes Fever Ray gör verkligen årets spelning och hon är förlåten för The Knifes riktigt usla framträdande för några år sedan.

LÖRDAGEN
Det startar med smatter på rutan men i ett uppehåll plockas cykeln fram och årets stora överraskningsmoment står på schemat, Tangerine Dream.

Trots att bandets ledargestalt Edgar Froese dog 2015 (Läs Zeros intervju med Edgar här, en av mycket få svenska intervjuer med honom) och bandet idag inte består av en enda originalmedlem ska gruppen alltså stå på en svensk scen för första gången. Sanningen är att ingen av dagens tre medlemmar ens var födda när bandet släppte sitt första album. Trots detta förvaltar Thorsten Quaeschning bandets arv bra.

Tillsammans med japanska violinisten Hoshiko Yamane och keyboardisten Ulrich Schnauss bjuder de på skön eftermiddagsunderhållning för oss alternativa festivalbesökare. Bäst blir det faktiskt när hela gruppen står med ryggen mot publiken och skruvar på sina rattar och låter de snygga projektionerna och Ulrichs höftvickningar sköta det visuella.

Ralf Hütter i Kraftwerk framstår som pratglad i jämförelse med Thorsten Quaeschning. När han till sist avslutar konserten gör han det med ett riktigt värstingljud. Innan det hunnit tona ut har Ulrich tagit på sig jackan och ser ut att vara på väg av scenen, men ändrar sig och går ändå fram och tackar publiken, han pekar upp mot skärmen där det på svenska står tack så mycket för att ni kom.

Vi få som var där kan nu stoltsera att vi sett detta legendariska band trots allt.

Nog om Tangerine Dream, under lördagen fanns ändå både Lycke Li, Thåström och Arcade Fire att se fram emot. Men en hel del regnar bort. Lycke Li gör en helt okej spelning men klarar inte riktigt av att fylla den kostym som största scenen på Way Out West kräver. Dessutom bjuds vi på ett hällregn mitt i superhitten ”Utopia”.

Thåström gör aldrig någon besviken, så fruktansvärt snyggt ljussatt att man undrar vad alla utländska superakter gör med sina pengar. Tyvärr har man sett Thåström lite väl ofta och det blir lite “same same” och man lämnar efter några låtar då man vet vad som händer, men snyggt är det.

Arcade Fire som på förhand var det man såg fram emot regnar bort, de gör en strålande konsert enligt dem som orkar trotsa skyfallet, det lilla Zeroteamet hinner se när vi rusar förbi är också energiskt och ger mersmak.

Ses om ett år, härliga Way Out West. För att underlätta så skickar vi med några bokningar som vi hade uppskattat.

LINE UP 2019 OM ZERO FÅR BESTÄMMA 

1. The Cure
2. Blossoms
3. Lädret
4. Junior Brille
5. Be The Bear
6. Nitzer Ebb
7. Helena Hauff