Marilyn Manson på Gröna Lund

Skräck eller gamla hjulspår? Den bleke kejsaren intog Gröna Lund och Zeros Ernst Adamsson Borg fick blandade känslor.

Vid det här laget kan man väl kalla honom skräckrocksfarfar, trots att Brian Warner inte ens fyllt 50 än. Men mannen som skapade ett artistnamn genom att kombinera en ökänd mördare och tillika sektledare samt 60-talets favoritmodell och skådespelerska har vart med i ett par år nu. Med texter som tidvis, på mörkaste vis, kommenterar samhället vi lever i har han och bandet med samma namn både släppt plattor och turnerat världen runt. Nu i fjol kom det senaste alstret ”Heaven Upside Down”, vilken självfallet följdes av en turné, som kom till Stockholm och Gröna Lund den 6 juni.

Turnén heter ”Heaven Upside Down Tour” men trots detta faktum är det förhållandevis få spår från den senaste plattan som bränns av den kyliga onsdagen i juni. Manson blandar vilt från sin repertoar och låtar från det sena 90-talet blandas upp med utvalda spår från produktionen under 2000-talet. Från den senaste plattan, om jag inte missminner mig, får vi höra två spår ”Kill4me” och ”Say10”.

Det är på sedvanligt Manson-manér ett väl tilltaget användande av diverse svordomar i mellansnacken och ett enormt mått av rök på scen. Han verkar heller aldrig kunna bestämma sig om han ska ha på den stora svarta trenchcoaten, eller om den ska vara av. Kanske var det svenska sommarvädret lite lurigt. Trots det så bjuder han och medföljande band på välspelad musik, men utan några större överraskningar.

Det mullrar om trummorna, tjuter om gitarren och vrålas om vart annat. Känslan av gamla hjulspår är ständigt närvarande, något som kanske är lätt hänt när man kört på så länge som han gjort. Inte ens när han ställer sig i den stora talarstolen beprydd med blixtar som står mitt på scen blir det speciellt skräckinjagande.

Kanske hade det blivit något roligare om han spelat genom det nya albumet, då det i mina öron är bra och värt att spelas live.