Kanye West – ye

Kanye West har alltid drivits framåt av sin galenskap. Narcissism och provokationer har eldat på musiken. 2018 har Kanyes galenskap gått för långt. Provokationerna har spårat ur och musiken har fallit ur fokus. På ye är musiken endast en skugga av sin forna glans.

De två singlarna Kanye släppte under våren föreslog en politisk och möjligtvis ännu mer kaotisk musik än innan. ye är överraskande nog varken eller, utan ett lågmält och personligt album. Kanye rappar om sin egna egoism, sin dotter och om tacksamheten till Kim Kardashian som stannat vid hans sida trots alla upp- och nedgångar.

ye:s största problem är att albumet inte ger oss något nytt. Många låtar återanvänder gamla teman och trick. Körer som på “No Mistakes”, “Wouldn’t Leave” och “Violent Crimes” har vi hört många gånger förut i låtar som “Ultralight Beam” eller “Lost in the World”. Elgitarrerna på Ghost Town påminner om de i “Devil In A New Dress”. “All Mine“ låter som “Golddigger” med Yeezus-produktion.

Den som har lyssnat på Kanye West tidigare är van vid att ständigt överraskas. Kanye har alltid lyckats triumfera sig själv med album som varit ännu mer bombastiska, ännu mer kaotiska än det tidigare. ye är inte mer av något utan mindre av allt.

Kanyes låtar brukar ofta ta oväntade vägar med plötsliga avbrott och spännande samples. På ye stannar låtarna ofta kvar i det väntade. En låt som “Yikes” tar aldrig fart utan stannar vid samma stämning och beat låten igenom.

För Kanye West har musiken och galenskapen alltid gått hand i hand. Kanyes gränslöshet har alltid pushat honom in på nya territorium. Han har varit ett barn som glupskt hällt upp vätska i ett överfullt glas. Det har varit nära att rinna över, men stannat av i sista sekund.

I år har ytspänningen brustit. Kanyes galenskap och musik har tappat taget om varandra. Det resulterande albumet är inte dåligt, men det saknar explosivitet. ye är inte sista droppen i bägaren, utan vätskan som redan runnit över.