Manic Street Preachers – Resistance Is Futile

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Dylan Thomas

It’s not as easy as it was
Or as difficult as it could be
For the Samurai in autumn
Pet Shop Boys

Tjänar det något till att göra motstånd? På sitt trettonde studioalbum, Resistance Is Futile, vill Manic Street Preachers visa att de inte har gett upp och att glöden inte har falnat.

”People Give In” (”People get tired, people get old … People stay strong”), med stråkar och fotbollskörer, är en stark inledning som hade kunnat platsa på Manics ”Britpop-album” Everything Must Go. Första singeln från Resistance Is Futile, ”International Blue”, är en klassisk bilåkningslåt med Springsteen-känsla och en passning till ”Motorcycle Emptiness” i James Dean Bradfields Slash-inspirerade riff.

Balladen ”Vivian”, om den amerikanska fotografen Vivian Maier, är en väldigt avlägsen kusin till ”Kevin Carter”. Manics fortsätter sin tradition att i stället för utnötta kärlekstexter hylla kulturpersonligheter som Maier och Yves Klein. Och bonuspoäng till ”Vivian” för den snygga ”middle 8”-sektionen.

Manicsfans kanske reagerar med häpnad och fasa när jag nu medger att jag aldrig riktigt gillat den klassiska ”Your Love Alone Is Not Enough” med Nina Persson från The Cardigans. På ”Dylan & Caitlin” kliver The Anchoress in för en duett i The Beautiful South-stil som för mig med lätthet överträffar ”Your Love Alone”. I ”Liverpool Revisited” (”There is dignity and pride…”) återbesöker Manics Hillsborough och kampen för rättvisa åt de 96.

Resistance Is Futile blir en provkarta över Manics olika stilar, som en greatest hits-platta med bara nya spår. Den som hade väntat sig att Manic Street Preachers skulle gå på knock med brutal balaclava-metal som på den gamla goda tiden blir förstås besviken. Men Resistance Is Futile är ändå en stark och stabil, om än kanske lite snäll, Manicsskiva. Utan effektsökeri smyger den sig på en väldigt försåtligt, ungefär som den där samurajen, för att överanstränga den redan slitna metaforen.