Where’s The Music har hittat formen

Showcasefestivalen Where’s The Music arrangerades för fjärde gången i Norrköping den 9-10 februari och har nu etablerat sig på allvar i staden. Publiken verkar gilla konceptet där man vandrar mellan scenerna och kollar på korta gig med nya, hippa artister.

Just nu arbetar Tobias Forge för fullt med att få färdigt nästa Ghost-skiva som snart är tänkt att släppas. Fyra mil norr om hans gamla hemstad Linköping är många av hans gamla bandkompisar dock upptagna i helt andra musikprojekt denna andra helg i februari. Inte mindre än fyra av akterna på årets upplaga av Where’s The Music har musiker som tidigare spelat i Ghost: Priest, The Great Discord, Henrik Palm och Magna Carta Cartel.

Jag börjar festivalen med att gå och kolla in Priest på Dynamos scen. Det maskerade tremannabandet spelar 80-talsdoftande synth och har en frontfigur som klär sig i den något ovanliga kombinationen av kostym, prästkrage och S/M-gummimask. Bakom honom står två keyboardister med någon form av pestmasker. Personligen tycker jag att sångaren gärna får kasta sin mask. Den korrelerar inte med hans mjuka sång och den ganska snälla synthmusiken och det känns mest som att Priest anstränger sig för mycket. Bandet vill förmodligen visa på dualiteten och prästens inre kamp med sin mörka sida, men jag är övertygad om att musiken skulle funka lika bra eller bättre utan, och som publik känns det halvmärklig att stirra in i en opersonlig gummimask. Denna kritik till trots bjuder Priest på ett starkt uppträdande och när jag nu i efterhand summerar festivalen är det just Priest som gjort det starkaste intrycket, och inte minst den suveräna låten “History in Black”.

Efter Dynamo är det dags att gå till Saliga Munken för The Great Discord, som dock hamnat på helt fel scen denna kväll. Saliga Munken är en restaurang, där borden fortfarande står kvar, det saknas scenljus och i ärlighetens namn saknas det även en riktig scen. The Great Discord har en maskerad sångerska (vad är det med dessa forna Ghostmedlemmar och deras fäbless för att maskera sig? Linköping har även band som Zombiesuckers och Märvel, dock utan Ghost-anknytning mig veterligen, som även de kör med hemliga identiteter). Hur som helst…Fia Kempe på sång är en energisk sångerska och The Great Discord är ett dramatiskt metalband som behöver en riktig scen för att komma till sin rätt. Detta är helt fel lokal och spelningen blir tyvärr en besvikelse.

Where’s The Music har tio scener och de flesta akterna är nya, hippa namn som kör korta gig på max en halvtimma. I programmet finns ett fåtal större namn som Ebbot Lundberg, Familjen och Erik Saade (!?) som utgör dragplåster, men annars är just hela tjusningen att springa runt mellan scenerna, upptäcka nya band, dricka öl, träffa folk och ha allmänt kul. Under fredagen hinner jag bland annat kolla in Cat Princess, Satan Takes a Holiday, Grapell, Luxury Death och Cyhra. Nivån är ganska ojämn, mycket är dåligt och ointressant, annat är proffsigt och spännande, men det är just variationen som är rolig. Det täta spelschemat och de korta, intensiva spelningarna gör att det inte finns någon dötid. De flesta spelställen ligger nära varandra och är det småtråkigt på ett ställe går man bara till nästa.

Where’s The Music består även av en branschinriktad konferensdel med paneldebatter, men detta är något som huvuddelen av besökarna inte berörs av. En nyhet för året är den nystartade Gaffagalan, där musiktidningen Gaffas läsare röstar fram vinnare i diverse kategorier. Behövs det verkligen ännu en musikgala? Och måste den i så fall hållas mitt under festivalen? Ett förslag är att lägga den på torsdagen istället eller tidigare på lördagen, innan konserterna kommit igång.

Själv inleder jag lördagen på Dynamo och grannscenen Black Box där jag kollar in electropoptjejen Amanda Mair och latinosvängiga Sabina Victoria. Därefter raskt vidare till ett stämningsfullt gig med gitarrkillen Axel Flovent i Hedvigs kyrka, en snabbtitt på Sushi x Kobe nere i Lagerqvists trånga tegelvalv för att sedan kolla in tjejerna i Maida Vale som rockar loss på Saliga Munken. Där skulle jag ha mött upp min fotograf men han sms:ar att han fått en tips om Memoria och gått dit istället. När vi straxt efteråt sammanstrålar på Ebbot Lundberg & The Indigo Children på största scenen Värmekyrkan berättar han att Henric de la Cour kommit upp och gästat Memoria på en låt. Äsch då. det hade man ju velat se. När det pågår så mycket konserter samtidigt undrar man ju vad man missar på de andra scenerna. Förmodligen en hel del bra, men det är som det är. Och så som det ska vara.

Arbis måste vara en av landets bästa konsertlokaler, men hittills under festivalen har vi lyckats undvika det stället. Så vi beslutar oss för att gå dit och få en dos hip hop i form av ODZ. Frej Larsson dyker upp och gästar och passar på att publiksurfa – på en medhavd surfbräda. Därefter sitter vi kvar och väntar in Magna Carta Cartel som fått äran att avsluta festivalen. Deras konsert är en av festivalens stora snackisar och man kan riktigt känna den förväntansfulla stämningen i lokalen. Bandet gör en suggestiv och tät spelning, med snyggt ljus, trumsetet i ena hörnet och frontfiguren i det andra. Musiken är delvis instrumental, och även i de låtar som Martin Persner sjunger används sången snarare som ett instrument än som melodibärare. Fia Kempe från The Great Discord kommer in och gästar vid några tillfällen. En stark avslutning på en lyckad festival, som slog publikrekord med 5145 besökare.