Jay-Jay Johanson live på Fasching

Någonstans mellan elektronik och jazz befinner sig Jay-Jay Johanson. Zeros Ernst Adamsson Borg stiftade närmare bekantskap med den svenske doldisens musik på Fasching.

Jay-Jay Johanson. Jag hade hört namnet och även hört någon av de senare skivorna han spelat in. Denna bristande kompetens var självfallet tvungen att rättas till om jag skulle ha möjlighet att återge hans spelning någorlunda rättvist. Jag började från början och insåg att han under 90-talet fann sin inspiration genom att lyssna in den då gigantiska triphop-scenen i England. Uppbackad av en elektronisk ljudbild sjöng han sina texter med en stil som närmst påminner om en jazzvokalist. De jazziga sounden kom även fram mer och mer ju fler album som släpptes. Det märktes redan kraftigt på album nummer två och har nu, tio år senare, blommat fullt ut och resulterat i plattan Bury the Hatchet, vilken släpptes i fjol och fick ta stor plats på Faschings scen fredagen den 26 januari.

Spelningen på Fasching var ett av tre stopp Johanssons turnéschema i Sverige skulle bjuda på. Uppbackad av enbart två musiker (piano och trummor) bjöds det på material från det senaste alstret. Musiken, som för tankarna till en något inrökt jazzklubb på valfri dekadent gata i valfri dekadent stad, passade väl in på Fasching, klubben är nämligen så nära Stockholms uteliv kommer till en dekadent jazzklubb (och inte ens det är speciellt nära, egentligen…).

Jay-Jay Johanson spelar sitt album med bravur och publiken är mer än nöjd med framförandet. Men en man med ett intresse för elektronisk musik glömmer självfallet inte sin gear hemma, utan har med sig tillräckligt med utrustning för att genomföra spåret ”So tell the girls that I’m back in town” från debutplattan Whiskey.

Den enda egentliga invändningen jag har från spelningen orsakades av en publikmedlem. En herre i övre medelåldern som fått en och annan gin och tonic för mycket och bestämmer sig för att ta ton när Johansson berättar en historia om en tunnelbanefärd från Sundbyberg han nyligen genomförde. Sekunden han säger ”tunnelbana” klämmer den överförfriskade mannen i publiken in ”EN KVÄLL I TUNNELBANAN!” med en melodi som förmodligen ska stämma överens med låten med samma namn av det svenska kultbandet Noice. Men utöver denna lilla fadäs bjöds det på lysande musik signerad en artist vi inte får se mycket av i Sverige, han är nämligen något mer berömd nere på kontinenten. Testa att googla honom. Om ni kan franska förstås.