Morrissey – Low in High School

Det var nog inte många som vågade hoppas på en ny Morrissey-skiva efter senaste skivbolags-debaclet 2014, då det skar sig (rejält) mellan Moz och dåvarande labeln Harvest. Och efter några rykten om nya kontrakt i fjol och tidigt i år som inte ledde någonstans såg det inte vidare ljust ut. Men så i augusti stod det plötsligt klart att Morrissey skrivit på för BMG och att ett album kallat Low in High School skulle släppas i november. Och där är vi nu.

Skivan är på många sätt en typisk Morrissey-platta: ganska ojämn. Det är lite för många murkna politiska låtar och soundet är lite för spretigt. Men sångrösten är lika varm och trösterik som den alltid har varit, och skivan innehåller gott om rejäla toppar. Home is a Question Mark hör till hans starkaste låtar under 2000-talet. I Bury the Living, likaså. I den förstnämnda sjunger han om rotlösheten som jagat honom under stora delar av livet, och om kärlekslösheten som blivit hans signum. I den sistnämnda belyser han det godtyckliga och meningslösa med krig och ger den enskilde soldaten mer ansvar och mer skuld än man är van vid. Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, som under sista minuten fullständigt lyfter mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande. I Bury the Living byter mot slutet kurs och går från att vara en tung och mörk halvballad till att bli Bowie-aktig music hall, och mynnar slutligen ut i ett trallande som är så skört och så vackert att det blir lönlöst att kämpa mot tårarna. Jag undrar om just det lilla ögonblicket inte är skivans enskilt starkaste stund.

Det är överhuvudtaget första halvan av skivan som är bäst. Öppningsspåret My Love, I’d Do Anything For You är stompig, glammig Moz-rock i stil med You’re Gonna Need Someone On Your Side och Glamorous Glue. Texten är lysande, bortsett från ett par mediefobiska rader alldeles i början. Här återfinns också andrasingeln I Wish You Lonely, en stark och vital poplåt som friskt varvar introspektion med politik. En annan höjdpunkt är den ödsliga pianoballaden In Your Lap, om kärlek under politiskt förtryck. Med sina lenaste stämma sjunger han:

The security force is always the worst
Government advised they’re spraying our eyes
They live to kill and they love just to harm
And I’m dreaming of touching your arm 

Andra halvan av skivan är musikaliskt spretigare, vekare och har överlag sämre texter. En grandios och vacker låt som avslutande Israel hade definitivt förtjänat en bättre text. When You Open Your Legs, med sin lysande refräng, hade klarat sig utan versernas flamenco- och tango-liknande arrangemang. Ännu tydligare och än mer enerverande tango hör vi i The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel, som bortsett från ett par starka textrader helt saknar existensberättigande. All the Young People Must Fall in Love, vars grundbudskap är fint, har en lekfull, om än lite väl lättsam, sångmelodi och hade blivit en bättre låt utan textens ytligt formulerade politikerförakt. Men allra sämst är ändå Who Will Protect Us From the Police. Tungfotad kött-och-potatis-rock, sångmelodi utan melodi och en simpel och tråkig text (om än med en relevant frågeställning i dessa tider), som verkligen borde ratats i ett tidigt skede. Detta är Ganglord del 2: nu ännu segare och tröttare!

Men trots dessa brister ska man kanske inte klaga för mycket. Sedan 2014 då Morrissey senast släppte ett studioalbum har brittisk pop dominerats av låtar som Thinking Out Loud av Ed Sheeran och Hymn for the Weekend med Coldplay.  Låtar (och upphovsmän) som i praktiken fungerar som hån mot popmusiken som uttrycksform och som övergrepp på varje normalbegåvad musiklyssnare. Att en sådan som Morrissey nu återvänder och ger oss låtar som Home Is A Question Mark och I Wish You Lonely betyder mer än vad de flesta musiklyssnare och -tyckare omedelbart begriper. Vore det inte för dessa och liknande inslag i våra musiklyssnarliv hade vi för längesedan varit ohjälpliga träskallar. Morrissey håller oss ännu på rätt sida gränsen.