Henrik Berggren ber svenska folket om ursäkt

Video, höstturné och öppet brev.

Henrik Berggren släpper en video till “You Wore the Crown; I Played the Clown” som du ser och hör ovan.

Henrik Berggrens höstturné tar honom till följande städer:
27/10 GÖTEBORG, Lisebergshallen
4/11 FALUN, Magasinet
11/11 ÖREBRO, Conventum
16/11 UMEÅ, Idunteatern
25/11 UPPSALA, UKK
1/12 KARLSTAD, Nöjesfabriken
8/12 MALMÖ, KB
15/12 LINKÖPING, Crusellhallen
21/12 STOCKHOLM, Annexet

Med videon följer ett öppet brev till svenska folket, där Berggren “ber om ursäkt” för att han är just en clown. Läs hela texten nedan.

APROPÅ YOU WORE THE CROWN; I PLAYED THE CLOWN

Jag vill ta detta tillfälle i akt att be det svenska folket om ursäkt, och jag hoppas kunna avlägsna mig från musikbranschen så snart som möjligt efter att jag fullgjort mina åligganden i form av höstens kommande turné. Därefter avser jag uppsöka cirkusen där jag hoppas finna en plats mer lämpad för mig.

Jag har efter lång tids kontemplation insett att i princip all kritik mot mig är korrekt och synnerligen väl genomtänkt. Jag är en clown. Jag är en pajas till fyllerist som dragit uppmärksamhet till mig endast genom mitt galna uppträdande, och i vad jag gör finns ingen reell substans. Detta vill jag ge uttryck åt i den här låten.

Jag är i stort sett inkompetent i allt och speciellt så i låtskrivande. Jag är en clown och lustigkurre som halkat in i musikbranschen, där jag inte borde få vara kvar. Varför har jag inte blivit stoppad?

Jag påstår skojigheter om mig själv, såsom att jag inte kopierar redan befintliga utländska trender till punkt och pricka utan har skapat något eget, och att jag vägrar vara en underlägsen andrahandsversion av engelsk och amerikansk musik. Vilken hybris! Och jag av alla skall säga detta, den sämsta musiker och textskrivare som någonsin slagit ett ackord eller öppnat munnen!

Mina låtar följer ett förutbestämt schema på ett andefattigt och mekaniskt sätt med bitterljuva refränger om och om igen i oändlig fantasilöshet, och allt verkar sökt och påklistrat. Oärligt helt enkelt. Texterna innehåller ju bara klichéer som jag plockat upp någonstans utan någon som helst trovärdighet. Det är pinsamt.

Alternativet är ju löjeväckande absurt: att jag skulle skriva sanningen, att jag skulle beskriva allt jag upplevt och känt, att min känsla är så stark att tanken på om något låter som en kliché aldrig ens är en relevant fråga för mig, att det är på liv och död, att det är på riktigt, att det är blod och bara blod. Vi kan ju bara skratta åt detta clowneri, för om det vore så, då skulle jag ju vara i en helt annan värld, och sådan kritik skulle inte kunna nå mig, som en fluga inte attackerar en örn.

Men det allra pinsammaste cirkustramset är ju min totalt usla engelska. Vad skall jag där att göra? Vår tids lingua franca som är en sådan status att kunna. Jag med mina uslaste av usla kunskaper ber ju om att bli förlöjligad, speciellt eftersom den som kritiserar implicit visar att han inte gör sådana clownmisstag som jag obönhörligen gör. Det är omöjligt att inte kritisera en sådan kriminell inkompetens! Jag skulle ju inte kunna skilja på John Donne och John Dryden, George Herbert och George Elliot, konjunktiv och en konjunktion, en sonett och en villanelle, Madame de Sévigné, Valéry och ett paraply.

Jag måste också be om ursäkt för mina oförskämda nonsenspåståenden, som att det krävs mod för att våga ta någon på allvar, för att våga tänka tanken att detta är kanske på riktigt, att kanske vartenda ord är på riktigt. Vilket fjanteri från en vuxen person! Det är ju ytterligt pubertalt!

Efter min konsert i Malmö i augusti kontaktades jag av en malmöit som beskrev sin långvariga depression och sin ovilja att leva vidare. Han berättade att han gått på min spelning och sade att han aldrig upplevt något liknande och att han vaknat upp dagen efter en förändrad person, lycklig. Jag blev väldigt berörd av hans berättelse och tänkte att denne man på grund av sin plåga kunnat se något sant som inte alltid är tillgängligt för andra. Jag kände det som en bekräftelse på att jag lyckats ge musiken en förstärkt känsla av liv, en slags kvalitet av intensiv angelägenhet. Detta är ju totalt felaktigt, inser jag nu. Jag hade ju bara lurat denna stackare att se något som inte alls fanns där med mitt gyckel och spektakel. Och jag hade varit pinsam med mina pretentiösa och pubertala små tal om att våga ta något på allvar och dylikt dravel.

Mitt motiv till denna bluff jag sysslar med måste vara ekonomisk vinning. Vad annars driver folk i slutändan? Nog är det pengarna som räknas när det är upp till bevis. Men också här har jag visat mig vara en riktig klant och fåntratt. Jag har nämligen aldrig i mitt vuxna liv egentligen lyckats tjäna mitt eget uppehälle, vilket är alla redliga personers första ansvar. Och rättmätigt har jag också som ett resultat av detta alltid bemötts som den pajas jag är helt utan respekt eller hänsyn, och jag har som sig bör varit offer för och beroende av andra människors godtycke och infall. Det är bra att det förhållit sig så, för det är ju endast resultatet av att för få människor varit intresserade av att köpa min produkt eller att jag i min lättja inte producerat tillräckligt av min produkt. Det är också upplyftande och betryggande att veta att vilken clown som helst inte kan lura sig in i en bransch och oförtjänt tillskansa sig ekonomisk vinning.

Men vad som kanske är allvarligt upprörande är min skamlösa kritik av arbetsmoral generellt. Jag som inte gör någon som helst nytta eller är i något avseende produktiv i vårt samhälle, har alltså mage att ha en sådan kritisk hållning. Sätt bredvid mig någon som gör något verkligt i livet och se den alltför skarpa kontrasten. Sätt bredvid mig en ingenjör, som bygger våra vägar, våra hus. Sätt bredvid mig en jurist, som upprätthåller själva grunden av vår civilisation. Sätt bredvid mig en ekonom, som vet och kan ge råd i det som har ett faktiskt värde i vår ekonomi, som ju är verkligheten själv egentligen. Sätt bredvid mig en utövare av seriös kultur, som bygger och för vidare ett kulturarv både svenskt och västerländskt. Av denne utövare stjäl jag de facto mediautrymme och potentiell inkomst.

Heja Kulturen! känner jag mig tvungen att utbrista. Och slutligen sätt bredvid mig – vågar jag ens tänka tanken – en medlem av den yrkeskår som har en halvgudalik aura omkring sig, den ädlaste av ädla professioner, den grupp som med nödvändighet måste väcka vår oreserverade respekt och beundran och rätteligen gör detta: läkaren, en högbegåvad person som genomgått en flerårig universitetsutbildning där denne lärt sig relevanta, riktiga och konkreta ting, av vilka många kan vara med verkligheten överensstämmande. För att inte tala om de mångprisade, nobla och excellent illiterata professorer som undervisar dessa vårt samhälles viktigaste personer, för vilka vi finns till.

Jämför alla dessa nyttiga och visdomstyngda yrkesutövare med mig, ett intet, en skojare som inte gjort ett verkligt dagsverke i hela sitt clownliv.

Jag måste skämmas. Och nu har jag äntligen insett detta och gör det.

Sentio, frangor numquam!

– Henrik Berggren 2017-10-13