Black Grape – Shaun Ryder: ”Jag såg ett ufo i trädgården!”

 

Donald Trump är en twat, ufon finns både här och där på vår planet, inte minst i Shaun Ryders trädgård, ”de” talar inte om för oss vad som finns på Mars, universum krälar av liv och Black Grape är aktuella med det nya, funkiga albumet Pop Voodoo. Så ligger det till, och Zero har talat med Shaun Ryder om det.

På 90-talet lufsade Shaun Ryder runt som en glad, lätt kemiskt överförfriskad orangutang, eller en avlägsen kusin till björnen Baloo från Djungelboken, till de funkiga rytmerna från först Happy Mondays och sedan Black Grape, som tog Cool Britannia med storm på singlarna ”Kelly’s Heroes”, ”In the Name of the Father” och ”Reverend Black Grape”.

Nu är den oberäknelige ordkonstnären och satirikern tillbaka med Black Grape och kumpanen Kermit. Albumet Pop Voodoo skrevs, spelades in och mixades på bara fyra veckor med produktion av Martin ”Youth” Glover, som tidigare jobbat med bland andra U2, The Verve, Primal Scream och Depeche Mode.

Zero ringde upp Shaun Ryder och fick ett samtal om utomjordiskt liv, överkonsumtion av droger och vad det egentligen är för fel på Donald Trump. Och jodå, han sade faktiskt ”compos mentis” på latin.

 

Hur skulle du beskriva Shaun Ryder som ”produkt”? Vad är det du gör som ingen annan gör? Vilken är din ”unique selling point”?

– Jag vet inte ens om jag har någon. Jag skriver det jag skriver och mer är det inte. Jag blir inte så väldigt politisk, utan jag skriver bara berättelser egentligen.

Men apropå ”politisk”… Du nämner ju Trump på skivan. Hur känner du inför honom?

– Oh, Donald Trump’s a twat. Det är bara en ohyfsad… Han är ju galen. Han är inte ens politiker. Man skulle lika gärna kunna låta mig göra hans jobb. Det är något fel med honom. Han är fel. Allt med honom är fel.

Kan du kort sammanfatta hur och varför Black Grape tog slut?

– Haha, herregud, jag hade bara fått nog helt enkelt. Av allt. Så jag hoppade av.

Och hur fann ni varandra igen?

– Jag fick ett telefonsamtal om att det var 20 år sedan och ville jag göra något? Jag mailade Paul – jag kallar Kermit ”Paul”, för han heter så – och han mår bra nu, så vi träffades och spånade lite. Oakenfold fick nys om det och frågade om vi ville göra Englands kampsång till EM 2016. Vi spelade in den med Goldie, och sedan fortsatte vi bara skriva.

Hur minns du 90-talet idag?

– Inte alls! Jag minns 60-talet bättre, och då var jag ändå bara åtta eller nio när 60-talet tog slut.

Hur såg din dagliga drogkonsumtion ut på den tiden?

– Haha, herregud, ingen aning… Jag tog det mesta! Vad som helst. När man börjar, när man är ung, är man inte beroende utan det är bara för att koppla av. Och sedan blir det en vana och det blir allvar. Som tur var injicerade jag aldrig som Paul. Han fick blodförgiftning och höll på att dö. Jag bara rökte, snortade kokain, svalde en del piller…

Det gäller att täcka in hela kostcirkeln.

– Haha, precis!

Hur skulle din kreativa process och karriär ha sett ut om du aldrig hade haft tillgång till starkare droger än kaffe och cigarretter?

– Hm… jag vet inte riktigt. När jag var 20 frågade journalister ibland vad jag tyckte om folk i 40-årsåldern som fortfarande turnerade i ett band, och jag svarade att man inte kunde göra rock eller pop när man var så gammal. Och nu får jag äta upp det. Vi är i 50-årsåldern och har precis gjort vår bästa skiva, bättre än den första. Så det där med droger… Idag skulle jag inte kunna tänka mig att ta något alls, men när jag var ung var det inga problem. Jag hade kanske kunnat göra samma sak utan droger, och kanske inte. Jag säger inte att det funkar för alla, men för mig funkade det.

Hur var det att ta upp tråden med Kermit och börja vara Black Grape igen 20 år senare, när ni båda är mogna män och lever mer hälsosamt? Är det samma vibbar eller känns kemin annorlunda?

– Det är bättre än någonsin! När man är 20 kan man hålla på som vi gjorde, men nu behöver vi inte sitta fast i ekorrhjulet och trampa längre, och nu uppskattar vi det mer. Då hade vi jämt nästa album att tänka på. Och som du säger: nu är vi compos mentis [”vid våra sinnens fulla bruk” – Zeros latin-red] och då är det mycket lättare att vara med i ett band.

Hur ser processen ut när du och Kermit skriver?

– Jag kastar ner tankar och lösryckta bitar på papper eller vad som helst, och sedan träffas vi för att göra något av dem. Det kan komma från nyheterna eller något jag hört… Vi sätter igång ett beat och mal igenom materialet, ansikte mot ansikte.

Som en ”knockabout crosstalk act”, som det heter i PG Wodehouse-böckerna.

– Jag förstår vad du menar! Vi sitter liksom som Alias Smith & Jones mittemot varandra och bollar idéer fram och tillbaka tills vi har våra komiska låtar. Det är helt klart lite tecknad-film-känsla över dem.

Vi går vidare till ditt ufo-intresse. Hur började det och vilka upplevelser har du haft?

– När jag var 15 och jobbade som budkille på posten skulle jag en gång ta bussen in till Manchester på morgonen. Jag var på väg till busshållplatsen och en skolgrabb gick en bit framför mig. Vi tittade upp och såg något som zigzaggade hit och dit i luften. Först åt ena hållet, och sedan stannade det tvärt, och sedan åt andra… Upp en bit, ner igen, och till slut flög det iväg i typ 20 000 kilometer i timmen. Det var det första jag någonsin såg i den vägen. Detta var 1978 och vi hade inget då som kunde förflytta sig på det viset, och det finns väl inte nu heller. Och detta var innan jag tog LSD, haha!

Och för något år sedan gjorde du en tv-dokumentär om ufon.

– Ja, de frågade om jag ville göra ett program, så vi åkte till Sydamerika och talade med militärer och polis. Officerare i flygvapnet och andra högdjur som sade ungefär att javisst, allt detta finns i verkligheten, på vår planet. De visade oss filmer och berättade vad de själva hade sett. Det hände mig förresten en sak som jag inte nämnde då, för folk skulle bara ha sagt att jag försökte göra reklam för programmet. När jag kom hem till mitt hus från Sydamerika… Jag hade varit hemma i två dagar och vaknade på morgonen. Klockan var väl sju. Jag sover alltid utan persienner eller gardiner, så dagsljuset kommer in i rummet och man ser ut. Och över mitt äppelträd i trädgården, kanske tio meter upp, hänger vad som ser ut som ett stort plast-ufo i luften. Som en sån där Airfix-modell man limmade ihop när man var grabb, du vet. Grått med rosa och blå ljus runtom. Den här grejen börjar släppa ut moln omkring sig och sedan rör den sig långsamt bort över fältet bakom min trädgård tills den försvinner i molnen. Jag har ingen aning om what the fook det var för något!

Det finns ju en sida till av frågan om liv i universum: det bedrivs forskning för att hitta liv i mikrobformat på Europa, Enceladus, Titan, Mars och andra platser i vårt solsystem. Följer du med i vetenskapsnyheterna?

– Javisst, de låter oss inte ens få veta vad som finns på Mars. Det är ju löjligt. Antingen man vill kalla det konspirationsteorier eller inte, men de har vetat vad som finns på Mars sedan 70-talet. Det krälar av liv över hela universum. Det är bara löjligt att tro att vi är ensamma, så många planeter som det finns.

Och sedan har vi projektet SETI, där man försöker fånga upp radiotrafik från rymden med teleskop. 

– Nja, det där med radio… Sedan de började söka efter signaler… Om rymdvarelser försökte kontakta oss och gav oss en gammal fooking betamaxkassett skulle vi inte veta vad vi skulle göra med den, förstår du vad jag menar? Att försöka fånga upp radiosignaler… Nja, jag vet inte riktigt. Jag är inte övertygad.

Till sist, vad kan du berätta om kommande projekt, till exempel Happy Mondays?

– 2020 siktar jag på att göra ett nytt Happy Mondays-album, men 2018 och kanske även 2019 är det turné med Black Grape som gäller. Världsturné, Europaturné, överallt inklusive Skandinavien.

 

Black Grape: Pop Voodoo finns ute nu.