Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Med senaste plattan Du Gamla Du Fria i ryggen och ett färskt kungörande om en lång paus efter sommarens Rullande Åska-turné så måste ändå förhoppningarna på fredagens konsert anses ha varit skyhöga. Kruxet med att ha skyhöga förhoppningar på en artist som Håkan Hellström är att förhoppningarna blir närmast orimliga. Hellström har gång på gång under de senaste tio åren visat att han lägger ribban otroligt högt när han väl tar i från tårna. De konserterna som sticker ut mest är kanske Way Out West-spelningen 2010 och Ullevi 2014, två spelningar som innehöll i princip allt. Frågan inför fredagens tillställning, på Stockholms kanske främsta utomhusscen, var om Håkan återigen kunde vrida ut essensen av sitt förtvivlade vemod och förvandla det till magisk nostalgi.
Till att börja med måste jag slänga ut lite av ett frågetecken till valet av förband. All respekt och heder till Erik Lundin, ingen har väl gått miste om RMH-kollektivets välförtjänta framgångar det senaste året. Men att öppna för Håkan? Nja. En svårflörtad publik var visserligen något signifikativt för hela konsertens första halva, men det blev en tydlig missmatch redan från början. När Hellström väl smög sig in på scen under ”Dom där jag kommer ifrån” blev vi utan glasögon och kameraobjektiv något förvirrade, var det verkligen Håkan som kom in och försökte göra duett med Lundin? Eftersmaken blev något…förvirrande.
Efter det inledande medleyt ”Välkommen hem/Dom där jag kommer ifrån” följde ett pangartat klimax med ”Tro och tvivel” och ”En vän med en bil”, innan det var dags för två spår från senaste plattan. Inget ont om ”Jag utan dig” och ”Pärlor”, men det gick inte att bortse från besvikelsen i publikmassan som precis blivit halvt teasade med nostalgi-guld från både debuten och Edelweiss-plattan.
Efter att återigen ha höjt pulsen med ”Mitt Gullbergs Kaj Paradis” var det dags för kvällens första riktiga behållning, då Hellström tog med sig vapendragaren Daniel Gilbert ut på scenens mitt och dammade av hyllningen ”Hurricane Gilbert”. Otroligt vackert, otroligt genuint, otroligt värdigt för både Hellström och Gilbert som både verkade tagna av stunden.
Efter den lågmälda duetten med Gilbert följde ett axplock av Sveriges kanske bästa liverepertoar med bland annat ”Jag har varit i alla städer”, ”Gårdakvarnar och skit” samt ”Ramlar”, där den sistnämnda låten som vanligt inte gjorde någon besviken. Det är allt något unikt med låtens dynamik och framförande. Det svettiga samba-tempot, de skyhöga körslingorna, Håkans samspel med sitt 25-åriga dito på storbildskärmen bakom sig.
Efter kavalkaden av live-guld gick konserten ner i både tempo och dynamik med ”Valborg”, ”Shelley” och ”När lyktorna tänds”, innan Lundins RMH-kollega Silvana Imam gjorde entré och dammade av ”Klubbland” och senaste titelspåret ”Du fria”, praktiskt taget utan vidare märkbar inblandning från huvudpersonen himself. Resultatet? Varken bu eller bä. Som tidigare nämnt, all cred till RMH-kollektivet och deras framgångssaga med Adam Tensta vid rodret, men det här är inte deras kväll. I alla fall inte så länge en av Sveriges bästa liveakter står bredvid och försöker digga västerort-rhymes.
Sedan händer något. Systrarna Söderberg, a.k.a. First Aid Kit, valsar ut under de sista tonerna av ”Du fria”, ger den ett värdigt avslut, och sätter sedan igång Big Star-dängan ”13” i förtrollande stämsång. I tre minuter känns det som att huvudstaden står stilla medan Hellström och systrarna Söderberg lyckas framkalla total briljans som hämtat direkt från Nashville. Magiskt är ordet. Efter ett kort ”Rockenroll blåa ögon”-intro lägger man återigen i högsta växeln i och med ”En midsommarnattsdröm”, en låt som inte heller den verkar lyckas göra någon besviken. First Aid Kit gör sedan en bejublad sorti, bra mycket mer bejublad än både Lundin och Imam, varpå Håkan sätter igång ”Din tid kommer” innan han går ut och förbereder sin encore.
Under de fem minuter som Hellström tillbringar backstage har en stråkorkester tagit plats på scen, och snart ljuder både klarinett och cello på ett finkänsligt sätt i ”För sent för Edelweiss”. Dynamiken går sedan upp i ett nytt klimax med bland annat ”Känn ingen sorg” och ”Kom igen Lena!” (återigen här ett nytt inhopp från Erik Lundin, återigen en förvirrad eftersmak), innan den kanske bästa avslutningslåten skriven i modern tid tar sin början. ”Du är snart där” dras igång med en försiktig Hellström-stämma som sig bör. Sedan tar Simon Ljungmans slide-gitarr vid, och ger låten det lyft som bara går att hitta i gamla Mott the Hoople-ballader. Återigen står huvudstaden still, nu i hela sex minuter medan gamla Charlie Chaplin-klipp rullar på storbildskärmen. Samtidigt börjar den stora publikmassan nu sammanfatta kvällen för sig själva och lyser upp hela Stadion med sina mobiltelefoners ficklampor. Att Hellström sedan drar igenom ”Nu kan du få mig så lätt” för att avsluta med flaggan i topp går ju inte protestera mot, även om det framstår nästintill vekt i kontrast till den föregående låtens fullständiga magi som inte går att återge på ett värdig sätt i denna text.
Hur ska man då sammanfatta kvällen sett till både sina egna och hela Sveriges förväntningar? Som tidigare nämnt ställer man allt som ofta något orimliga krav på en musiker av Hellströms kaliber, och just denna fredagkväll kommer nog dessvärre inte gå till historien i samma kategori som Way Out West ’10 och Ullevi ’14. Det är en sann konstform att upprätthålla den höga standarden Hellström besitter, det är dock en ren och skär omöjlighet att överträffa sig själv gång på gång, vilket till och med de mest inbitna Håkan-fantasterna (yours truly inräknad) måste erkänna för sig själva. Allt som allt, en väl utförd konsert med lite för låga dalar och inte tillräckligt höga toppar för att förtjäna ett toppbetyg. Och med toppbetyg menar jag världsklass-deluxe-guldstjärna i kanten-betyg. Att Håkan skulle göra någon innerligt besviken finns inte på världskartan.
