Kraftwerk – 3-D The Catalogue

Kraftwerks 3D-turné sammanfattas på dvd, bluray, cd och vinyl i ett antal olika format med inspelningar från åren 2012 till 2016. Zero har tagit del av enkel-dvd-utgåvan av 3-D The Catalogue.

Vor uns liegt ein weites Tal
Die Sonne scheint mit Glitzerstrahl
Die Fahrbahn ist ein graues Band
Weiße Streifen, grüner Rand

Det är inte var dag som man håller en nyutkommen ”Kling Klang Musikfilm” i sin hand. Redan dvd-menyn känns, både visuellt och audiellt, som titelsekvensen från en expressionistisk Fritz Lang-film om en resa till månen på 1920-talet eller en inblick i Dr Mabuses febriga hjärna.

Dvd:n är indelad i åtta kapitel, ett för vart album. Vår resa börjar på Autobahn, där vi tillbringar fjorton minuter. Den animerade folkvagnen startar och kör bort från tittaren. Efter några sekunder dyker Ralf, Henning, Fritz och Falk upp på scenen och även i mina vanliga dödliga hörlurar låter det som en dröm.

När man sitter bakom ratten och ser en Mercedes segla upp bakom en i backspegeln, varpå den kör om och i stället nu syns genom vindrutan, blir känslan mer av ett avancerat datorspel (eller nåja, ett retrofuturistiskt datorspel åtminstone) än en konsert.

Framträdanden i bild från de nuvarande musikrobotarnas köttsliga inkarnationer hålls på ett minimum. Musiken existerar mer på ett andligt eller teoretiskt plan. Inget så vulgärt som publikljud eller, ännu värre, någon inzoomad svettig privatperson i t-tröja och blåjeans tillåts inkräkta på min virtuella upplevelse.

Radio-Activity tar vid och geigermätaren knastrar. Den japanska texten är mycket hjälpsamt upplagd på skärmen, så att vi alla kan sjunga med. Vad bra.

U235-kedjereaktionen i förgrunden som drivs på av funkig techno efter det att Ralf bra nära visat någon form av mänsklig känsla i rösten medan han sjunger om ”contaminated population” är, i sin flyktighet, ett förbluffande starkt ögonblick inom popmusiken.

Trans-Europe Express-tåget susar förbi i den svartvita natten och Dopplereffekten hörs nästan övertydligt i musiken. På några få minuter uppfinner Kraftwerk electro-hiphop och, i ”Metal On Metal”, stora delar av Depeche Modes 80-tal.

Die Mensch-Maschine
Halb Wesen und halb Ding

Att den El Lissitzky-inspirerade grafiken till The Man-Machine, där olika geometriska former i rött, vitt och svart roterar i tre dimensioner, för mig framstår som en lätt svacka visar vilken hög nivå vi befinner oss på.

De gröna siffrorna i ”Numbers” från Computer World rör sig i organiskt autonoma mönster, som partiklar och vågor på samma gång, över skärmen och världen medan Ralf förklarar vilka organisationer som kontrollerar ”the data memory”.

Elektroklänge überall
Dezibel im Ultraschall

Temat för Electric Café – förlåt, Techno Pop menar jag förstås – är själva ljudet. Visuellt representerade noter och förtecken simmar runt i etern. När Kraftwerk-medlemmarna ändå då och då syns i bild, filmade på avstånd i sina cykeldräktsliknande superhjältetrikåer med neongridmönster, är Ralf alltid den som groovar hårdast till de stenfunkiga rytmerna. Även om han säkert gör sitt yttersta för att hålla igen.

På The Robots är det, som väntat, robotarna som tagit över scenen i sina röda skjortor. Och jadå, lysdiodslipsarna finns med.

Till sist slänger Ralf upp ett nonchalant ”Tour De France, Tour De France” i mikrofonen mot bakgrund av diskreta twang från en slap bass. Det pustas och stånkas i högtalarna och att döma av de gamla journalfilmerna skulle man kunna tro att cyklister inte behöver mer prestationshöjande medel än en flaska vatten och någon enstaka apelsin.

Och efter 77 minuter är vi över mållinjen. Vilka sinnes- och hörselgångsvidgande upplevelser som väntar den som konsumerar Kling Klang-produkten i något av dess mer omfattande format, kan jag blott föreställa mig i mina vildaste fantasier.