Glenn Hughes – Play Me Out: Expanded Edition

Glenn Hughes solodebut Play Me Out ges ut i expanderat format av Cherry Red-labeln Purple Records.

Sångaren, basisten, multi-instrumentalisten, låtskrivaren (och lebemannen, som det ska visa sig) Glenn Hughes, ”The Voice of Rock”, gjorde sig ett namn när han och David Coverdale ersatte Roger Glover respektive Ian Gillan i Deep Purple. Till gitarristen Ritchie Blackmores missnöje införde Hughes soul, funk och bra nära disco i rockkvintetten.

Efter Deep Purples kollaps 1976 blev Play Me Out (1977) Glenn Hughes första album helt under egen flagg, och det är som väntat Motown- och Stevie Wonder-inspirerad soulfunk för hela slanten. Hughes är en intressant låtskrivare som gång på gång leder mig som lyssnare i en oväntad riktning med jazzackord och harmonier. Idag skulle vi väl ta till genrebeteckningen ”yacht rock” om mycket av innehållet på Play Me Out. Och vem älskar inte yacht rock? Nej, precis.

Det är solid kvalitet hela vägen från The Voice of Rock även på bonusspåren ”Smile”, ”Getting Near to You” och ”Fools Condition” från 1978, ursprungligen avsedda för en uppföjare till Play Me Out, samt de hemmainspelade ”Take Me With You” och ”She Knows” från 1994.

Men det på sitt sätt charmigaste inslaget i den här utgåvan är mini-LP:n Four on the Floor på Casablanca Records 1979. Mycket riktigt har discofebern brutit ut totalt med stråkmaskiner och allt på låtar som ”Gypsy Woman” av Curtis Mayfield, ”Any Day Now” av Burt Bacharach samt sist, men absolut inte minst, ett svårt funkigt ”Glimmer Twins Medley” med Jagger-Richards-låtarna ”Let’s Spend the Night Together”, ”Lady Jane”, ”Paint It Black” och ”Under My Thumb” i ett osannolikt discoarrangemang som skulle locka ut Clabbe på dansgolvet med fladdrande polisonger och V-jeansen käckt på svaj inom två röda sekunder. Rolling Stones-potpurrit är tyvärr bara sjutton minuter långt, men man kan ju alltid köra det på repeat.

Play Me Out är en sofistikerad platta av intresse för såväl den som vill gräva ut allt med Deep Purple-koppling som den som gillar Bowies soulperiod och behöver mer av den varan. I det utförliga häftet berättar Hughes hur nära det var att han samarbetade med Bowie både på Play Me Out och tidigare på 70-talet när de två festade om rejält tillsammans, även om lätt till måttlig namedropping-varning bör utfärdas för alla Glenns anekdoter.

Men Glenn Hughes är en sorgligt underskattad sångare, musiker och låtskrivare som borde vara ett mycket större namn än han är idag.