Erasure – World Be Gone – stor intervju

Erasures nya fullängdsalbum, World Be Gone, skulle kunna beskrivas som de engelska popfantomernas allvarligaste hittills. Icke desto mindre kan man känna igen duons patenterade elektroniska sound, om än i en lite mer atmosfärisk tappning. Zero fick ett långt och intressant samtal med Vince Clarke, där allt från det nuvarande världsläget till gamla åttiotalsminnen diskuterades. Som grädde på moset lät vi även fyra skandinaviska musiker ställa varsin fråga till sin gamle idol.

Vince Clarke och Andy Bell. Blotta omnämnandet av deras namn brukar få vänner av välgjord elektronisk pop att le belåtet och varje nytt skivsläpp brukar betraktas som julafton av syntfantaster över hela planeten.

Även Erasures nya album, World Be Gone, innehåller mycket örongodis i form av snygga melodier och kristallklara syntljud. Tempot är dock lite lägre än vanligt. Diskovibbarna och de bubblande moogbasarna har tonats ner en smula och lämnat plats för mer filmiska stämningar och stillsam melankoli.
– Andy och jag kände redan från början att vi inte ville göra en dansgolvsskiva den här gången, berättar Vince Clarke när Zero ringer upp honom i New York City. Det här albumet skulle vara något helt annat än The Violet Flame, som var en uptempo-historia med många klubblåtar. World Be Gone är mer av en systerskiva till två plattor som vi släppte i mitten av nittiotalet, I Say I Say I Say och Erasure, med lite långsammare låtar och svävande arrangemang. Den kanske inte känns självklar vid de första genomlyssningarna, utan är mer av en skiva som man måste växa in i. Men vi ville göra ett album som verkligen kräver lyssnarens uppmärksamhet.

World Be Gone är nämligen en skiva med ett budskap. Vince och Andy uppmuntrar oss att stanna upp och fundera ett ögonblick. Att reflektera över vad som egentligen pågår omkring oss.
– Erasure är inget politiskt band och det här är inte en ”vi-ska-förbättra-världen-skiva”, poängterar Vince. Men albumet handlar om saker vi kände behövde ventileras. Jag har fått uppleva några fantastiska historiska händelser under min livstid, som Berlinmurens fall, Apartheidsystemets upplösning och att IRA la ner sina vapen på Irland, men de senaste åren har saker gått åt helvete igen. Brexit, Trump och Erdogan gör att framtiden känns orolig. Att att vi inte tar ansvar för flyktingsituationen, som vi själva var med om att skapa, är ett annat allvarligt problem. Det är naturligtvis även fruktansvärt med alla terrordåd, som det ni hade i Sverige nyligen. World Be Gone handlar om känslorna av rädsla och förvirring som många av oss bär inombords. Albumet innehåller några av de mörkaste Erasure-låtarna någonsin, men trots det skulle jag inte säga att det är en uppgiven skiva. Däremot är den förhållandevis allvarsam. Jag är dock inte pessimistisk inför framtiden, utan är övertygad om att allt kommer att bli bättre igen. Jag måste tro det, eftersom jag har en elvaårig son!

Erasure producerade albumet själva i Vince Clarkes välutrustade studio i New York-stadsdelen Brooklyn. Resultatet blev ett förhållandevis sparsmakat sound.
– Jag har lyssnat mycket på minimal musik de senaste åren och det avspeglas nog i ljudbilden på World Be Gone, menar Vince. Det började med att jag gjorde en remix åt Plastikman, satte mig in mer i hans material och fascinerades över att det fanns en hel värld av elektronisk musik som jag tidigare inte ägnat någon större uppmärksamhet. Jag kände ”wow, det här vill jag också testa”, vilket ledde till att jag var med på två technoinfluerade album. Ett med Martin Gore och ett med Paul Hartnoll från Orbital. De samarbetena öppnade mina öron för minimalism. World Be Gone har bitvis också något rent och avskalat över sig.

Som förstasingel och aptitretare släpptes ”Love You To The Sky”, en låt med klassisk Erasure-känsla och stark refräng. Denna följdes upp med en finstämd andrasingel i form av den dramatiska pianoballaden ”Still It’s Not Over”.
– ”Love You To The Sky” kändes som en ganska självklar förstasingel, då det är en uptempolåt med positiva vibbar. Det var faktiskt den sista låten som vi spelade in till albumet och den skrev mer eller mindre sig själv. ”Still It’s Not Over” ligger, i sin tur, oss båda varmt om hjärtat. Den har en vacker stämning, texten handlar om den fortsatta kampen mot orättvisor och jag tycker att Andy gör en väldigt bra sånginsats. Min personliga favorit på albumet är dock titelspåret, ”World Be Gone”, som andas både melankoli och framtidstro samtidigt.

World Be Gone innehåller tio låtar och tickar in på knappt 40 minuter. Det handlar med andra ord om kvalitet framför kvantitet.
– Vi skrev ungefär lika många låtar till, som kunde vara intressanta för albumet, men sållade rejält för att få en helhetsprodukt som vi verkligen kan vara nöjda med. Tanken är att World Be Gone ska kännas som en klassisk LP-skiva. Passande nog kommer vi också att släppa plattan i både svart och orange vinyl. För mig har LP alltid varit det ultimata formatet. Ljudet har större dynamik och det finns möjlighet att göra påkostade och snygga konvolut!

Albumet avslutas med den upplyftande och syntigt retroklingande poplåten ”Just a Little Love”.
– Vi ville lämna lyssnarna med en känsla av hopp och solsken, förklarar Vince. Den enda vägen är framåt och det är upp till oss att bestämma hur detta ”framåt” ska se ut.

Vince Clarkes legendariska elektroniska karriär tog avstamp i slutet på sjuttiotalet, när den vid tidpunkten fortfarande tonårige herr Clarke inhandlade en banbrytande vinylsingel.
– Jag var helt inne på folkmusik när jag gick i skolan, berättar han. Simon and Garfunkel var mitt favoritband och jag brukade sitta hemma och försöka spela deras låtar på gitarr. Med undantag av David Bowies Berlinskivor, som jag tyckte var fantastiska, hade jag faktiskt inte hört speciellt mycket elektronisk musik. Men en dag fick jag för mig att köpa Orchestral Manoeuvres In The Darks debutsingel ”Electricity”. Det är en fantastisk elektropoplåt, men det var faktiskt singelns b-sida, ”Almost”, som gjorde det största intrycket på mig. Den var så avskalad och sval, men samtidigt så fylld med känslor. ”Det här låter ju ungefär som folkmusik, men på syntar”, tänkte jag. Om Bowies ”Heroes” kändes fullständigt ouppnålig, så var det här något jag faktiskt trodde mig kunna göra själv. Det var en riktig aha-upplevelse och jag bestämde mig där och då för att köpa en synthesizer.

Efter ett par mindre glamorösa jobb, som att lasta mjölk i en yoghurtfabrik och tömma flygplanstoaletter på London Southend Airport, hade Vince tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa sin första synt, en Kawai 100F. Efter hand samlade den sympatiske britten på sig ytterligare kultmaskiner, som Sequential Circuits Pro One, Fairlight CMI, Minimoog och Sequential Circuits Prophet 5. Än idag jobbar han helst med ”gamla, hederliga instrument” och hans studio i Brooklyn är fylld med analoga klenoder som får entusiaster att kippa efter andan.
– Jag har fortfarande kvar många av mina favoritsyntar från åttiotalet. De har blivit som gamla vänner, så det går inte att göra sig av med dem, haha. Naturligtvis använder jag mjukvara också, men att bara sitta framför en laptop är inte riktigt min grej. Dagens digitala teknologi är fantastiskt mångsidig, men jag vill ha tangenter att trycka på och rattar att skruva på. Att göra musik ska inte kännas som om man svarar på e-mejl! Men framförallt låter analoga instrument mycket varmare och intressantare. De flesta av mina gamla syntar har förresten inte något minne, så när jag gör ett ljud kan det aldrig återskapas likadant igen. Jag älskar det, eftersom det tvingar mig att vara kreativ och hitta nya lösningar hela tiden.

Trots sin odiskutabla ställning som synthesizerguru är Vince Clarke inte speciellt förtjust i att Erasure slentrianmässigt kategoriseras som ”synthpop”. Han föredrar istället ”pop skapad på synthesizers”. Skillnaden kan tyckas vara hårfin, men Vince vill gärna poängtera att det är själva låtskrivandet som primärt intresserar honom.
– Visst älskar jag elektroniska ljud, men bra poplåtar har inte med ett speciellt sound att göra. De ska låta lika bra på banjo, dragspel eller vilket annat instrument som helst. Därför var det givande att göra Union Street-albumet och den därpå följande turnén, där vi hade en annorlunda sättning och verkligen testade Erasures gränser. Andy och jag skriver förresten alltid våra låtar på gitarr och piano. Syntljuden är en krydda som blivit vårt signum, men jag betraktar mig som en traditionell låtskrivare som i första hand lägger vikt vid ackord, melodi, vers och refräng.

Den första egenhändigt skrivna låten som popfantasten Vince blev riktigt nöjd med var ”Ice Machine”, som så småningom hamnade på b-sidan av Depeche Modes debutsingel. Sedan dess har han kontinuerligt förfinat sitt hantverk.
– ”Ice Machine” var första gången som jag kände att jag verkligen fick ihop melodi och harmonier på ett vettigt sätt. ”Oh L’Amour” var ett annat stort genombrott. På bara ett par timmar lyckades jag skriva en catchy poplåt i dur. Den kom från ingenstans och lät som en potentiell radiohit. ”Bloody hell, that’s pretty good”, tänkte jag, haha. Annars brukar Andy och jag betrakta ”Blue Savannah” som ett av Erasures finaste ögonblick. Möjligen är det vår mest kompletta låt, där alla beståndsdelar verkligen håller ihop?

Under årens lopp har Vince släppt ungefär 25 fullängdsalbum i olika konstellationer. Ofta brukar Depeche Modes Speak & Spell, Yazoos Upstairs at Eric’s och Erasures The Innocents lyftas fram som hans karriärhöjdpunkter. Mr. Clarke själv har dock ett par andra personliga favoriter.
– Jag är mest stolt över Chorus. Det är ett album med starka låtar, ett intressant retroelektroniskt sound och en fin helhetskänsla. Men World Be Gone ligger också högt på min topplista. Jo, jag menar verkligen det. Det är absolut den bästa skivan vi gjort på många år!

Den imponerande mängden starkt Erasure-material kommer att komma till nytta i sommar. Vince och Andy har nämligen ett par intensiva konsertmånader framför sig.
– Först kommer vi att göra ett par egna spelningar, där vi lägger tonvikt på de nya låtarna från World Be Gone. Sedan åker vi ut på en lång turné tillsammans med Robbie Williams. Där kommer vi snarare att satsa på en hitkavalkad. När Andy och jag satte ihop samlingsboxen From Moscow To Mars i höstas, märkte vi till vår förvåning att vi faktiskt lyckats ge ut fler än 50 singlar under årens lopp. Vi har alltså lite att klura på vad gäller setlisten, haha…

Erasure och ”Robbie från Take That” är en kombination som förmodligen kan få vissa svenska ”nostalgisynthare” att vilja slita av luggen i missnöje. Men ”tiderna förändras och vi måste förändras med dem”, som ett klokt latinskt ordspråk lyder. 2017 är Erasure och Robbie Williams en klockren dubbel. I alla fall i Vince Clarkes tycke.
– Visst kommer vi från lite olika bakgrunder, men jag tror att Erasure och Robbie Williams har i stort sett samma publik idag. Andy och jag ser det som en fantastisk möjlighet att få resa runt tillsammans med honom. Vi gillar mycket av hans musik, inte minst Pet Shop Boys-samarbetena, och han är mycket trevlig. A very nice chap! Jag tror att det här kommer att bli en fantastisk turné!

Zero gav även fyra skandinaviska elektropopprofiler möjlighet att ställa varsin fråga till Vince Clarke. Resultatet blev följande:

Paulinda Crescentini (Daybehavior): Vilket är det roligaste projektet du har jobbat med?
– Tack för din fråga, Paulinda! Många projekt har varit roliga, men inspelningarna av Erasures första album, Wonderland, ligger mig fortfarande varmast om hjärtat. Jag befann mig i något av ett vägskäl i livet. Varken Depeche Mode, Yazoo eller The Assembly hade riktigt blivit vad jag hoppats på, så framtiden kändes osäker. Då var det en underbar känsla att hitta någon som verkligen förstod mig musikaliskt. Andy och jag märkte snabbt att vi befann oss på samma våglängd och utvecklade ett kreativt sätt att jobba, där vi improviserade fram låtarna ur ingenting. Den arbetsmodellen använder vi förresten fortfarande. Vi går in i studion utan att ha något förberett och kommer ut ett par timmar senare med en lovande demo. Det ger en härlig positiv kick! Andy och jag har förresten inte bråkat en enda gång under mer än 30 år tillsammans, utan har alltid haft hundraprocentig respekt för varandras åsikter. Så under inspelningarna av Wonderland ramlade många pusselbitar på plats. Vi lärde känna varandra både musikaliskt och privat, skivbolaget stöttade oss och Flood hjälpte till med produktionen. Dessutom var vi unga och hängde en del på barerna när vi inte jobbade. Yeah, we had a ball, haha.

Robert Enforsen (Elegant Machinery): Med vilket eller vilka instrument togs bastrumman fram på Speak & Spell? Jag har alltid gillat det snärtiga men samtidigt köttiga ljudet och fått för mig att det skulle vara en ARP 2600, ägd av Daniel Miller…
– Du har fina öron, Robert. Det är helt rätt att baskaggen skapades på en ARP 2600. ARP:en står för de flesta rytmljuden på Speak & Spell, men vi använde också en Korg KR 55 för vissa snare-ljud. Det stämmer bra att det var Daniels maskiner. Vi hade verkligen inte råd med några fina instrument på den tiden. Om det inte hade varit för Daniel, hade Speak & Spell nog låtit väldigt spartansk…

Per Aksel Lundgreen (Apoptygma Berzerk, Chinese Detectives, Angst Pop m fl): Finns det någon chans att de gamla Reset Records-skivorna som du var involverad i någonsin kommer ut på CD eller digitalt? Kanske en “Best Of Reset Records“-samling med Absolute, Hardware, Peter Hewson och Robert Marlow?
– Chinese Detectives är ett bandnamn jag uppskattar, Per Aksel, men jag måste tyvärr göra dig besviken vad gäller Reset Records. För tillfället finns det inga planer att återutge någonting. Jag är ingen nostalgiker, utan är fullt upptagen med nuet och framtiden. Den enda gången jag lyssnar på gamla inspelningar är faktiskt när Andy och jag väljer ut låtar till turnéerna…

Joakim Montelius (Covenant): Jag är nyfiken på hur du själv tror att det kommer sig att du, mer eller mindre, kört samma grundkoncept med dina huvudprojekt sedan 1980 och ändå lyckats hålla dig kvar i rampljuset medan praktiskt taget alla andra som slog igenom samtidigt antingen bytt stil eller försvunnit.
– Det där är ett intressant ämne, Joakim. Jag tror att många elektroniska band från åttiotalet kände ett behov att göra sina shower intressantare genom att ta med basister och livetrummisar på scen. På så sätt gick de successivt mot ett mer ”traditionellt rocksound”. Men för mig har det aldrig känts nödvändigt, eftersom Erasure har Andy som fyller upp scenen med sin fantastiska energi. Men nu svarade jag kanske inte riktigt på din fråga? Jag tror att sidoprojekten har varit viktiga för Erasure. Andy har experimenterat med eurodisco och kabaretpop. Jag har försökt mig på ambient techno och minimal dansmusik. Sidoprojekten har erbjudit musikalisk variation till våra följare, samtidigt som de även färgat Erasures sound och lagt till nya nyanser till vår elektroniska pop. Varje Erasure-skiva har varit ett steg i en ny riktning, men vi har snarare gått runt i en cirkel än förflyttat oss längre och längre bort från vårt ursprungliga sound. Fast den främsta nyckeln till en lång karriär är att älska vad man gör. Och det gör vi verkligen! Jag är sällan så lycklig som när jag får tillbringa hela dagen i studion, haha.