Sunday , December 15 2024

Piston Damp – omfamnar mörkret på sitt andraalbum

För tre år sedan slog norska Piston Damp igenom med sin smarta elektropop och sina energiska liveframträdanden. Nu är duon från Sarpsborg tillbaka med ett nytt album. Zero Magazine ville veta mer och ringde upp Jonas Groth och Truls Sønsterud. 

Foto: Trygve Sørli

Hej, Jonas och Truls, och tack för att ni tar er tid att svara på några frågor! Dagens huvudtema är naturligtvis ert nya album. Låt oss börja med den ganska långa och komplicerade titeln. Varför heter skivan egentligen Mastermind Vol 1: No Points For Trying? 

(Jonas): Helt enkelt för att det är det är första delen i en serie med med två skivor. Det kommer även att komma en Mastermind Vol 2 med en annan undertitel. 

(Truls): Vi hade gjort runt tjugo låtar som vi var nöjda med, så vi fick välja mellan en dubbelskiva eller två enkelskivor. En dubbel hade varit kul, men vi insåg snabbt att den hade blivit för ojämn och spretig, så vi satsade på två vanliga album med bra flyt istället. Anledningen till att Vol 1: No Points For Trying släpps nu, först av de båda,  är för att den är mörkare än det andra albumet, så det känns som en passande skiva när vintern är på ingång. 

(Jonas): Man skulle kunna säga att Mastermind Vol 1 och Vol 2 förhåller sig till varandra som Use Your Illusion 1 och 2, då de både har inbördes kopplingar och kan lyssnas på helt fristående. De kommer dock inte att släppas på samma dag och få samma medieuppbåd, eftersom vi inte riktigt har samma budget som  Guns’n’Roses, haha!  

I musikvärlden brukar det pratas om “det svåra andraalbumet”. Det kan vara tungt att leva upp till en populär debut och lyssnarna kan ha skaffat sig förutfattade meningar om hur man “ska” låta. Håller ni med? Var det svårt att göra den här skivan?

(Jonas): Nej, faktiskt inte. Vi är inte purunga länge, så ett misslyckande skulle inte vara hela världen. Skulle ingen tycka om Mastermind Vol 1, skulle vi självklart bli en smula besvikna, men livet skulle gå vidare. Vi har gjort ett album som vi själva tycker om. Det är vad som räknas!   

(Truls): Vi har inget behov av att bevisa något, utan känner oss trygga i oss själva och med Piston Damp som band. Vi är stolta över Mastermind Vol 1: No Points For Trying och trevligt nog har vi bara hört positiv kritik hittills!  

Vilka är de största skillnaderna mellan Mastermind Vol 1 och Making The World Great Again? 

(Truls): Mastermind Vol 1 är en mycket mer naken och minimal skiva. Den är inte lika lättlyssnad som Making The World Great Again, utan både musik och texter är mörkare och har mer tuggmotstånd. 

(Jonas):Making The World Great Again hade vi en stor och grandios ljudbild. Det här albumet handlar mer om svala syntljud och introspektiv melankoli. Det är mindre Duran Duran och mer åttiotalets Depeche Mode. Låtar som “The Landscape is Changing”, “Sometimes” och “It Doesn’t Matter Two” har varit stora inspirationskällor för soundet. 

(Truls): Man måste också komma ihåg att Making The World Great Again bestod av låtar som var skrivna under en period på tio år medan den här skivan gjordes förhållandevis snabbt. Så den är, av naturliga skäl, mer sammanhållen. 

Finns det någon speciell anledning till att Mastermind Vol 1 blev mörkare än Making The World Great Again? Siktade ni ditåt eller blev det bara så?

(Jonas): Både och. Vi ville göra en annorlunda skiva, men stämningen färgades också av att jag förlorade en av mina bästa vänner förra året. Det har varit en lång process att bearbeta hans bortgång. Men låtarna är öppna för olika tolkningar. I melankolin kan man även ana hopp och framtidstro.

Häromveckan släppte ni, som aptitretare inför albumet, ”To My Knees” med en tillhörande kuslig video. Varför blev det just den låten?  

(Truls): Vi har redan gett ut ett par singlar det senaste året, som kommer på Mastermind Vol 1 och Vol 2, men “To My Knees” kändes som ett passande släpp nu strax innan releasen, eftersom det är en av låtarna som representerar det här albumet bäst. 

(Jonas): Det är även en låt som funkar bra i videoformat. Så vi engagerade en lokal teatergrupp och bad dem spela in en film i kyrkan där både min far och min kompis, som avled förra året, är begravda. Truls och jag var faktiskt inte närvarande vid inspelningarna, utan det rör sig om spöklika projektioner på väggarna. Slutresultatet blev verkligen suggestivt och läskigt! 

Hur viktig är egentligen den visuella biten för er?

(Truls): Vi har båda ett stort intresse för grafik och musikvideor, så den spelar helt klart en roll i helhetskonceptet. 

(Jonas): Som gammal skivsamlare är jag fascinerad av albumdesign och brukar lägga mycket tid på hur våra omslag och booklets ska se ut. Trevligt nog har vi inlett ett samarbete med en duktig grafiker, Trygve Sørli, som förstår visionerna och har varit vår Peter Saville det senaste året. 

Foto: Trygve Sørli

Det finns ett par korta instrumentala mellanspel på Mastermind Volume 1. Är de tänkta att fylla någon speciell funktion? 

(Truls): Även om vi i grunden är ett popband, så gillar vi tanken att ett album är mer än bara verser och refränger. Instrumentala mellanspel och oväntade inslag gör det till en mer spännande resa för lyssnaren. 

(Jonas): Ja, precis. Små intermezzon ger folk möjlighet att andas ut och skapar förväntan inför nästa låt. Depeche Mode jobbade på ett liknande sätt på Violator och Ultra, så återigen är det herrar Gahan, Gore och Wilder som stått för inspirationen. 

De flesta framgångsrika duor, oavsett om man pratar om Eurythmics, Simon & Garfunkel eller Daft Punk, brukar bestå av två personer som har en speciell personkemi och kompletterar varandra. Hur skulle ni beskriva era respektive roller i Piston Damp? 

(Truls): När man ser oss på scen får man nog lätt intrycket att Jonas är den sprudlande frontmannen, som hoppar runt och lever i ögonblicket, medan jag är den tillbakadragne och mer fyrkantige maskinskötaren. I konsertsammanhang kan det ligga något i det, men när vi jobbar i studion är rollerna i viss mån ombytta. Jonas använder gärna scheman och har ganska rigida tankar om arrangemang medan jag är all over the place.

(Jonas); Det stämmer. Jag går gärna systematiskt till väga och kan ha ganska bestämda idéer medan Truls i regel anpassar sig efter situationen. Han är vår John Lennon medan jag har mer gemensamt med Paul McCartney, haha!

December är på ingående. Vilken är, i era tycken, den bästa jullåten? 

(Jonas): Jag gillar alla Chipmunks jullåtar. Nej, haha, ingen aning, men om jag måste välja en blir det nog Whams “Last Christmas”, trots allt. Bakom den lättsmälta refrängen och den glassiga videon finns en melankoli som tilltalar mig.

(Truls): Jag kan inte nämna någon speciell poplåt, utan lyfter hellre fram kyrkomusiken. Vissa av psalmerna som sjungs i december är väldigt vackra. De får mig alltid att hamna i julstämning! 

(Jonas): Wham och kyrkomusik. Där har vi Piston Damp i ett nötskal, haha! 

 

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Red Cell

Red Cell – “Haunted by Your Beauty”

Gävlebandet Red Cell, med Jimmy Skeppstedt på sång och Stefan Aronsson som maskinskötare, har sedan …