Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Gruppen är nu, redan efter tre album, stabilt förankrade i havet av musik som popvärlden utgör. Att släppa tre album är ingen konst, men att släppa tre album som alla kammar hem nästan full pott av tyckare i prominenta magasin världen över är något annat. Dessutom är det inte bara tyckarna i magasinen som tycker om dem, deras fanskara har vuxit enormt i takt med albumsläppen. Vilket band? The xx. Onsdagen den 8/2 var det dags för London-gänget att inta Hovets scen och därmed även inviga deras nu startade världsturné och jag, till min stora belåtenhet, var där för att kolla in festen.
The xx står som ett av världens just nu bästa popband och de har inga svårigheter att bevisa varför på Hovet denna kväll. Redan från första låten, ”Dangerous”, märks det omgående att de lagt ner krut på både show och framförande. Jamie ”xx” Smith står längst bak och hamrar fram beats och slingor på vad som närmast kan beskrivas som en elektro-intresserad typs våta dröm. Synthar, trummaskiner och annat kul med fler knappar och reglage än vad som finns i cockpit på senaste JAS-planet. Vidare fylls det på med Oliver Sims tidvis riktigt funkiga basslir, Romy Madley Crofts gitarriffande och självfallet även deras sång, både enskilt och i duettform.
Det bjuds, som väntat, främst på material från det senast släppta mästerverket ”I See You”. Där ”A Violent Noise” tar sig in som en av mina favoriter. Men det mäktigaste var nog trots allt Crofts solonummer ”Performance”. Textmässigt en underbar sång och med ett nästan sårbart framförande tillsammans med Croft och hennes gitarr i centrum blir det fantastiskt. Vidare plockas några spår från föregående album upp, däribland debutplattans ”VCR” , vilken för mina tankar till 60-talets Velvet Underground, något som aldrig är fel. Extranumret ”Angels” från album nummer två är även den ett förträffligt spår om kärlek som står sig väl som avslutning.
Att se The xx var en fullmatat vacker upplevelse. Snygg show (dock minuspoäng för att de bakre strålkastarna ibland blinkade i en fruktansvärd otakt, men det var nog mer ljusteknikernas fel än The xx), ett helgjutet framförande och en stor tumme upp till bandets beslut att tvinga oss journalister Swisha till UNHCR för att få se dem. Avslutningsvis får jag säga att det återigen står klart: det finns inget land i världen som kan producera så bra popband som England och det tackar jag för.
