Erasure – From Moscow to Mars

En ny karriär inom punk och metal? Depraverat rockleverne med spyor vid scenkanten? Köra i diket i snöstorm? Zero ringde upp Andy Bell i Erasure för att tala om samlingsboxen From Moscow to Mars samt duons kommande album, och fick fler smaskiga avslöjanden än väntat. Och vad tycker Andy om Abbas virtuella återförening?

Erasure har många järn i elden just nu. Andy Bell och Vince Clarke har spelat in ett nytt album som släpps till våren och kommer att följas av en turné med Robbie Williams. Dessutom återutges Tomorrow’s World och julskivan Snow Globe på färgad vinyl med extraspår nu i december.

Men den främsta anledningen till att Zero ringer upp Andy Bell i London dagen efter Halloween, är kolossal-brontoboxen From Moscow to Mars, som sammanfattar 30 år med Erasure på 13 skivor som spänner från singlar till kult-b-sidor som ”In the Hall of the Mountain King”, demos och rariteter inklusive spår på franska och italienska med mycket mera. Läs mer om boxen här: 
http://www.erasureinfo.com/from-moscow-to-mars/

Så vad gjorde du på Halloween, Andy?

– Jag hade något av en maratonsittning hos tandläkaren igår, så idag hämtar jag mig lite från det. Men jag brukar gilla att hitta på något på Halloween, och då är New York alltid bra. En gång hade vi fest på The Boiler Room, en bar i East Village, där en kompis till mig är bartender. Alla var utklädda, det var helt fullt och jag hade en röd, metallisk dödskallemask på mig. Det slutade med att dj:n spydde, så det var den sortens party, haha!

Vi börjar med From Moscow to Mars. Hur ser urvalsprocessen ut när man ger ut en stor box som visserligen innehåller en hel massa, men absolut inte allt?

– Det var definitivt svårt att välja. Vi har varit produktiva under våra 30 korta år. Det kommande albumet tror jag blir vårt sjuttonde, så det finns väldigt mycket material. Utöver de 50 singlarna har Vince och jag valt ut favoritspår till två cd, vilket blev förvånande många ballader och ibland samma låtar, så vi fick gå tillbaka och justera lite. Sedan finns det mixar, b-sidor, demos och en live-dvd från Wild-konserten, som jag tror ursprungligen bara släpptes på en sådan där stor laserdisc. Det var väl inte så många som ens hade laserdisc-spelare. Extramaterialet på dvd:n är kul, filmat på snabbtåget och bakom kulisserna av min dåvarande partner.

Har ni under årens lopp, till exempel när ni spelat in en ny skiva, tänkt ungefär ”nu gäller det att hålla reda på alla udda tejper med demos och annat, för någon gång i framtiden ska vi ge ut dem också”?

– Inte alls egentligen. Mute har sålts och flyttat två-tre gånger och varje gång ska arkivet packas ihop och skickas till ett nytt bolag. Så det var något av en prestation bara att hitta alltsammans. Men när vi gör nya inspelningar idag tänker vi inte uttryckligen på att det kommer att behövas extramaterial till jubileumsutgåvor i framtiden… Eller lite medveten om det är man väl, men det är inte så stor skillnad jämfört med när grupper släppte massor av cd-singlar och varenda singel skulle ha b-sidor och extraspår, vilket vi inte gör lika mycket idag. Men jag blev överraskad själv av hur många demos vi hade! Ibland minns man inte hur en låt såg ut från början, och det är intressant att följa utvecklingen över olika versioner. Och när man spelar in ett album kan man få vad vi kallar ”demo-itis”, det vill säga att man blir så fäst vid originaldemon att det känns som att den färdiga inspelningen tappar någon form av ”personlighet” som den första skissen hade och som man aldrig kan få tillbaka. Och vi hade en del experimentella spår och samarbeten med andra artister som finns med… Och några låtar spelade vi in på till exempel franska, vilket jag hade glömt. Den italienska blev inte så bra, haha!

Känns en så här stor box som ett bokslut?

– Ja, på sätt och vis. Jag tror att jag kände när jag hade jobbat med Vince i ungefär 15 år att jag liksom hade bevisat som sångare att jag har förtjänat min plats, så att säga. Och jag älskar boxar. Inte för att jag samlar på en massa jätteboxar, men jag köpte Diana Ross-samlingen när den kom, This Woman’s Work med Kate Bush, Jefferson Airplane, The Carpenters, Burt Bacharach… Och en som jag minns speciellt var Eurythmicsboxen i slutet av 80-talet. Så att ha en egen är en härlig känsla. Det är nästan som ett litet bibliotek och sammanfattar den delen av ens karriär på ett fint sätt. Så inför vår nya platta nästa år känner jag mig uppfriskad och redo för en helt ny fas.

Du har nämnt att båda dina och Vince låtval till From Moscow to Mars-boxen är ganska ”mesiga” och balladbetonade… Får du någonsin en drift att ge dig på mer brutal ”body music” i stil med Nitzer Ebb?

– Ja, jag skulle verkligen vilja göra någon sorts punk. Och jag märker att jag allt mer börjar uppskatta heavy metal. När det var populärt var jag inne på band som Blondie och Siouxsie and the Banshees, så jag var inte öppen för tyngre rock, men nu när jag hör till exempel AC/DC eller Genesis tänker jag att det här är ju faktiskt riktigt bra. Så jag kan tänka mig något projekt som folk inte alls skulle vänta sig av mig. Dessutom är det ett helt annat sätt att sjunga, som jag skulle vilja lära mig.

I synnerhet på 90-talet, med alla cd-singlar, var artister tvungna att producera en massa b-sidor och extraspår. Och ibland säger de sedan i intervjuer att de inspelningarna, som de gjorde under tidspress, ofta blev bättre, mer spontana. Så varför gör inte fler grupper så att de spelar in ett helt album på kort tid och på samma sätt som med singelbaksidor?

– Ja, det är nog en god idé. Jag tror att det börjar bli vanligare nu när bolagen inte har lika stor budget. Vi har definitivt haft några av våra mest kreativa perioder när vi varit  ”tvingade” att skriva ett gäng b-sidor på det viset. Vi har nog aldrig gjort mer än en per dag, men det är jättekul att jobba så eftersom Vince och jag är i studion samtidigt och man måste skriva och spela in på en gång. Det ger en ”vibe” och känsla som man inte får när man petar i en inspelning i evigheter för att göra den vackrare och mer perfekt. Men ibland är det just felen och bristerna som får en låt att kännas levande. Så det är absolut något som artister borde göra oftare. Lite som att spela in live, fast i studion.

Vi går vidare till live-delen. Jag kom att tänka på filmen Spïnal Tap. Du misstänker kanske redan vart jag är på väg med detta… Så har ni haft några katastrofala missöden i den stilen på turné?

– En gång när vi var på turné i USA skulle vi köra från… Eller egentligen var det först inte meningen att vi skulle åka bil, men vi var på väg från Chicago till Detroit och flygplatserna var stängda på grund av snö. Så vi fick köra runt sjön. Jag tror att det tog ungefär tolv timmar. Vi hade börjat i en konvoj på sex bilar och tre körde i diket. Sedan när vi kom till Detroit blev vår utrustning stulen ur skåpbilen, vilket är ganska normalt, och fansen stod fortfarande och väntade utanför konsertlokalen åtta timmar efter att vi skulle ha gått på. Men det blev en fantastisk show! Ett annat tillfälle jag minns var i mina mer ”hedonistiska” dagar när jag kunde vara uppe i tre dygn och göra tre konserter utan sömn. En gång var jag så bakfull på tequila att vi fick ha en spann vid scenen så att jag kunde gå av och kasta upp lite snabbt då och då. Där visade jag våra roadies hur riktigt rockbeteende ska se ut, haha!

Och nu ska Abba göra en återförening i ”virtual reality”-form, förresten. Vad tyckte du om det?

– Ja, jag tror inte att jag går dit… Det är inte samma sak som om de var där på riktigt. Jag tycker att sättet som Abba lämnade allt var mycket bättre. För mig förstör det minnena lite grann. Och när man vet att de fortfarande lever… Då skulle jag hellre gå och se Sinatra eller Elvis.

Ja, är man åtminstone död har man ju något att skylla på när man skickar ut ett hologram av sig själv.

– Haha, ja, men vad hemskt att säga så!

Och till sist har ni spelat in en ny skiva. Vad kan du berätta om den?

– Den ska komma ut i mars och är väldigt filmisk, melodisk och ganska långsam, men det finns ett par upptempospår också. Den är faktiskt rätt politisk, eller har en viss udd, om man säger så. Jag blev förvånad över hur bra allt blev när vi skrev, så jag tror att folk kommer att bli överraskade.

Politisk? Det låter intressant.

– Det handlar egentligen bara om vad som händer i världen just nu och hur hemskt det är. Till exempel att vi inte tar ansvar för flyktingsituationen som vi själva var med om att skapa, bland mycket annat. Det verkar som att vi manipuleras till att bli okänsliga, känslokalla personer.

Kan du nämna några låttitlar?

– Mina favoriter är, få se… ”Switch the Channel”, ”Oh What a World” och en som heter ”World Be Gone”. Men albumet har ingen titel än.

Hur har det känts på ett kreativt plan att jobba i studion med Vince igen?

– Fantastiskt! Väldigt, väldigt bra. Jag tror att det började med julskivan vi gjorde, Snow Globe. Vi hade inte träffats på ett tag och var väl lite nervösa inför att skriva tillsammans igen, så vi sade att vi gör hälften nya låtar och hälften julsånger, men det gick över förväntan och sedan fortsatte vi med The Violet Flame.

 

Boxen From Moscow to Mars släpps på fredag 9 december. Läs mer och beställ den här:

FROM MOSCOW TO MARS – AN ERASURE ANTHOLOGY