Svenska Shakers

Cherry Red samlar svensk pop från åren 1964 till 1968 med band som Hep Stars och Tages.

Behjärtansvärt… eller?

Det började med Nuggets. Jac Holzman och Lenny Kaye kunde från en orörd och outsinlig källa av underbart fucked-up, lysergisk explosivitet koka samman fyra sidor pur magi. Inte svårt att skapa magi utifrån sådana förutsättningar.

De plockade russin ur kaka och många, många fler russin fanns att plocka (ett tag till), vilket var just vad Pebbles, Rubble, Mindrocker, Psychedelic States, Psychedelic Experience och de andra samlingsserierna gjorde under 80, 90- och 2000-talet. För varje ny samling blev dock naturligt urvalet lite mindre angeläget, lite mindre lysergiskt och lite mindre explosivt fucked-up – Det finns ju bara en “I’m five years ahead of my time” med Third Bardo… catch my drift?

“Kompilatörerna” “vidgade” därför sina sinnen och började plocka utanför USA och England. “The Cambodian Acid Scene”, typ, kunde de heta, men som bekant fanns det då inte inte någon “acid scene” att tala om någonstans utanför USA och England (med undantag av kanske Tyskland och Holland). Det ligger nämligen i samlarnas/kompilatörernas och skivhandlarnas intressen att tillskriva något obskyrt fast egentligen helt ordinärt som ett “Psychedelic Monster” då sådant epitet markant höjer värdet på exempelvis den där finska sjutummaren från 1968 på vilken b-sidan kryddats med ett fuzz-solo.

Hursomhelst, Sverige: Med undantag av Mecki Marks debut, ett par spår på Tages “Studio” samt en handfull B-spår (oftast), existerade inte det som vi kallar psykedelia. Det fanns en hel del Beat-band men knappast något som kan kallas Freak-Beat och det fanns en hel del pop-band men knappast något som kan kallas psych-pop. Nä, i Sverige lät nästan alla 1967 som 1964-års Rolling Stones. 1968 lät alla fortfarande som 1964-års Rolling Stones och det gjorde de ända fram till 1970 ungefär, efter det lät hälften som Skäggmanslaget och andra hälften som Flamingokvintetten förutom Träd, Gräs och Stenar som lät, låter och kommer att låta som ingenting annat någonsin.

Så, om ni vill köpa en skiva som riktigt bra täcker fältet, svensk psych-pop och svensk freak-beat, köp inte Svenska Shakers – för en sådan samlingstematik är en omöjlighet i sig.